(2003)

En dröm om vad TV kunde vara

Fem avsnitt återstår av Heimat II i YLE Teema. För den som ännu inte gått digitalbox vore det fem tillräckliga skäl att göra det. I synnerhet som det kanske finns en chans att alla 13 numren à två timmar sänds i repris. Så skedde åtminstone med Heimat I, den tyska 1900-talskrönikans första halva, tidigare i år.

Neue Heimat: ett dussin unga vimlande älskande, skapande musik dikt och film. Och skulle nån som läser detta känna att en bunt wannabe-konstnärer i München på 1960-talet liksom inte är dens grej så är det bara att sluta här.

Edgar Reitz' två Heimat, och i synnerhet Heimat två, är tillsammans med Lars "von" Triers Riget nåt så paradoxalt som avantgardistiska tv-serier. Om nu en sån contradictio in adjecto över huvud taget är tänkbar.

Reitz' märkliga skapelser har sen tillkomsten på 80/90-talet körts i helt "vanlig" tv, i flera repriser, och det är helt rätt – Heimat är ett verk som måste visas på nytt, vart femte år eller så, för att kunna drabba nya själar. Sålänge det över huvud taget finns public service.

Också vårt YLE-bolag hörde till den långa listan av medproducenter. I dag ser man, lätt nostalgiskt, serien som ett avtryck, ett spår från en tid när det fanns resurser.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att oxymoronen, tulipanarosen och konst i TV är möjliga. Yles digitalkanal är i såfall dess logiska lokal, den har ju ändå inga tittare, med andra ord inga tittare att förlora.

Just där ligger den fantastiska fördelen med Teema. Tills vidare. 

När vårt lilla hushåll för ett drygt år sen skaffade box var det för att ge Märta Tikkanen rätt. Hon ifrågasatte i en Hbl-kolumn det högljudda jåmande ("varför öda pengar på digi?") som då var på modet.

Dessutom trodde vi – då – att det var nån sorts finlandssvensk medborgarplikt att vara framåt. Ge ditt blod åt Röda korset, köp digibox för den såkallade identiteten. Säg den finlandssvensk som inte glatt skåpar ut 200 erkki för att få agera försökskanin.

Som bonus skulle man äntligen få se alla dom där nordiska långfilmerna som aldrig når bio eller vanlig tv. Nu skulle denna nåd beskäras en från ovan, nämligen FST.

Så blev det nu inte. Den stolta visionen om de digitala finlandssvenskarna beskars kraftigt. Den bidde en tumme. Den lades på is. På sin höjd får vi se Filmtid två dar före er andra.

Snart märkte vi att det inte var FST vi hamnade på, utan YLE Teema.

Släng fjärrkontrollen. Inget zappande mer. Allt annat som sänds kan man bra leva utan.

Att gå digital är som att knarka. Man hamnar utanför det organiserade samhället. Man ser bilder som ingen annan ser och bilden synkar inte med ljudet. Textningen ramlar regelbundet bort. Finns den, stannar den upp efter en minut om man inte gör nåt, repliken ”Mikä on tähtimerkkinne? – Sagittarius” hänger sen kvar resten av kvällen.

Förhandsinfon i tidningarna – inklusive Vision – är milt sagt skakig. Också det ett bevis på att man står utanför lagen. Ofta står där en enda rad, typ ”22.00 Postriziny (1980)”. Teema-tittaren ska förstå att det betyder det att filmen Flickan i fyllan nu visas i den pågående serien med tjecken Jiří Menzels filmer.

En Teema-höjdare i våras var för mig mini-retrospektiven ur ungraren Miklós Jancsós tidiga verk, t.ex. hans starka krigsslutsfilm Hemkomsten (1964) som jag inte hade sett förr.

István Szabós lika starka Män utan hopp (1965) hade jag sett på bio utan att förstå ett smack, nu skulle jag banda den, per timer. Textningen gick förstås åt skogen, och ungerska bara inte liknar nåt annat språk.

Att för tredje gången se Frihetens vindar (1969) blev däremot för mig den oväntade första gång jag tyckte jag förstod den. (En av få föreställningar jag varit med där en hel biopublik stigit upp och gått ut i protest, var med den 1970 på Bio Rex. Måste vara en av Finlands mest hatade filmer.)

Konstiga dansprogram, udda filmklassiker, otroliga operor, artistdokument, tredje världen… Och, minst lika viktigt: absolut frånvaro av sport, sitcoms, gladiatorer och läslyckor. Om TV i himlen är ens hälften så bra som i Teema – if paradise is half as nice – så borde man kanske börja satsa på himlen trots allt. 

Det handlade alltså om Heimat II. Min bild av de normala såpoperorna är säkert fördomsfull, rätta mig om jag har fel, men jag odlar en misstanke att de alltför sällan handlar om musikstuderande i ett slags yr kollektivroman i ett stort jugendhus i München i början av 1960-talet.

Här borde man egentligen säga en del om Heimats roller och rollprestationer.

Waltraud / "Snüßchen" (Anke Sevenich) och Henry (Hermann Simon) i Edgar Reitz "Die zweite Heimat – Chronik einer Jugend" (1992)

Dess odrägliga centralperson, gullgossen Hermann (Henry Arnold), odräglig för hans lättsinniga framgångar med kvinnor – samtidigt som han menar allvar med den märkliga musik han skriver.

Framför allt den starka och mörka cellisten Clarissa (Salome Kammer) med all sin sårighet, med trassel och illegal abort. Hon växer genom hela serien, framstår som dess egentliga huvudperson, dess hjärta. 

Clarissa (Salome Kammer) i "Die zweite Heimat"

I stället säger jag bara att till allt detta hör musik. Tiden beskrivs genom sin avantgardism. Finns det nåt annat 25 timmar långt film- eller teaterverk där såkallad ”ny” musik (skriven av Nikos Mamangakis) hela tiden framförs, liksom i samma ögonblick som den kommer till; där den verkligen avlyssnas i ett kollektivt sammanhang, griper in i personernas liv. Där musiken blir en bärande del av storyn, bilden; långt från dom ynkliga illustrerande best of-snuttar som vanliga s.k. musikfilmer jobbar med.

Det är snarare som om det hade gjorts en kombinerad dokumentär- och spelfilm om mänskorna bakom finländska Avanti!, men redan nu, inte om 100 år.

Och parallellt med allt skönt avantgardegnissel: traditionen. Kritiskt, som när en apatisk överklassunge ska läras gitarr. Komiskt-romantiskt, som när Hermann smeker fram Beethoven ur pianot medan tre tjejer klär av honom skjortan. Skärande, som nu senast, natten efter Hermanns bröllop med ’fel’ brud; en av de andra unga männen börjar spela Ravel, Gaspard de la nuit. Clarissa in från vänster, rasande. De grälar. Han spelar hela tiden. Efter femtisex takter går hon och han fortsätter spela. Det är så man går i bitar.

Neue Heimat – och hela YLE Teema – framstår som den omöjliga, hemliga drömmen om vad tv-mediet kunde ha blivit. Vad det kunde vara, i en annorlunda värld.

Trygve Söderling

Neue Heimat går i digitalkanalen YLE Teema tisdagskvällar kl. 22–24.

Kommentar 2013: Hösten 2003 levde vi som synes i digi-TV:ns barndom. YLE Teema hade introducerats två år tidigare och min text var ett försök att fästa Hbl-publikens uppmärksamhet på kvalitetskanalen, som i spalterna då var mer eller mindre osynlig.

2013, 10 år senare, puffar Hbl något oftare för YLE Teemas program, särskilt då filmerna. Fortfarande talas det inte mycket om serierna och fortfarande trycks kanalens programschema bara med den allra mest lakoniska infon på TV-sidornas strykplats.

Besläktat:

Klassikerbruk: om aktuella ryska TV-filmatiseringar av Dostojevskij, Turgenjev, Bulgakov, Rybakov, Sjalamov ("Kommentarer", Nya Argus 6–7/2010)