Lili Brik och Vladimir Majakovskij i Jalta 1926

1900-talets kärlekssaga

Varför handlar de stora kärlekssagorna bara perifert om sex och vad handlar de om istället?

Vladimir Majakovskijs drabbande kärlek till Lili Brik intar, som sig bör, en magnetisk plats i Bengt Jangfeldts färska biografi över den ryska futuristpoeten. När Majakovskij (1893–1930) med kännspak slängighet kallar en av sina största dikter för ”Om det där”, går det bra att läsa ”det där” som ett kodord för ”kärleken”. Inte minst för just hans kärlek till just Lili. Poemet är tillägnat henne, liksom det mesta Majakovskij skrev. Pärmen återger ett fotografi av hennes ansikte.

Det kan verka rakt på sak. Men det raka är nog bara ett slags besvärjelse av något mycket snårigare. Majakovskij och Brik var knappast ett par i den konventionella meningen,  lika litet som en senare mytisk 1900-talssaga, Simone de Beuavoir och Jean-Paul Sartre, var det.

Den fysiska relationen Sartre/de Beauvoir var bara en tidig episod i en djup och livslång gemenskap. Det förhållandet vore nog värt ett större ord än vårt tama ”vänskap”. Och för övrigt gällde samma mönster Lili Brik och hennes man, Osip Brik , med den skillnaden att det ryska paret bodde tillsammans – de var t.o.m. gifta med varandra.

Osip Brik, Lili Brik, Majakovskij

Ménage à trois

Till familjen Brik slöt sig Majakovskij i och med förälskelsen i Lili – och i djup vänskap med Osip. De bodde ihop i ett ménage à trois , och efter flera års uppvaktning från Majakovskijs sida tycks hans förhållande med Lili för en tid ha blivit det han hela tiden ville få världen att tro att det var.

Lili var i alla fall inte helt imponerad av Majakovskij som man, visade det sig; hon älskade hans dikter men fysiskt ville hon något annat, med andra. Att bo och samarbeta med sina två män var en sak, förälskelser och erotik en annan. Hon gjorde slut, till den senare delen. Men förstås fortsatte de leva tillsammans och förstås blev det ännu flera stora kärleksdikter. Vem annan än Majakovskij kunde 1923 ha beskrivit ett desperat telefonsamtal till Mjasnitskaja-gatan så här:

Hela

      Universum

            sett genom en kikare,

en väldig kikare (bak och fram).

Horisonten har rätats ut

      och blivit jämn.

Ett band.

      En lina som spänts.

Vid ena änden

      är jag i mitt rum.

Du i ditt rum i den andra änden.

Och däremellan

      ser man,

            skönare än i en dröm,

så stolt i sin snövita klänning

Mjasnitskaja sträcka ut sig

      genom Universum

som en elfenbensminiatyr.

Klarhet.

      Genomskinliga klarhetstortyr.

Konstfärdigt flätad

      av snövitt hår

en tunn kabel som går

      genom Mjasnitskaja!

Och allting hänger

      på denna tråd.

Kärlek och statspolis

Att knulla runt i ”kontingenta kärlekar” (Sartre) var i och för sig något som alla fyra – Lili, Majakovskij, de Beauvoiroch Sartre – ägnade sig åt, alltid. Majakovskijs kärlek till Lili hindrade inte heller honom från att förälska sig på andra håll. Bland annat planerade han mot slutet giftermål med en annan vacker ryska, bosatt i Paris. Enligt Jangfeldt kan han också ha övervägt att emigrera, men i det skedet fick han inte längre utresetillstånd.

Också här finns likheter och skillnader jämfört med Majakovskijs motsvarighet Simone de Beauvoir: hennes livs stora erotiska kärlek var den amerikanska författaren Nelson Ahlgren, men hon föredrog, frivilligt, den intellektuella miljön i Paris. Ett beslut som hennes amerikanska biografer av någon anledning verkar ha svårt att förstå.

Också Majakovskij reste i USA, 1925, med minst en förälskelse och en (biologisk) dotter som följd. Dottern heter Patricia J. Thompson, är akademiker och har undervisat i Feminist Studies i Bronx.

Flera av de många och snåriga relationerna var länge okända eller hemlighållna och ibland känns Bengt Jangfeldts arkivfynd som tagna ur en thriller. Dit hör uppgifterna om paret Briks relationer till den tidiga sovjetiska statspolisen: Osip Brik arbetade en tid för föregångaren till KGB. Samtidigt varnar Jangfeldt – befriande osvenskt – för efterklokt moraliserande. Tiden var en annan, visionerna andra. Visst kan t.ex. författarkollegan Boris Pasternak – en tid nära Briks och Majakovskijs krets – i dag framstår som mera klarsynt. Men vem ska kasta första stenen och döma ut Majakovskijs försök, kanske naiva, att helhjärtat gå in i politiken, prägla, förändra och poetisera den?

Hans kärlek till revolutionen blev lika selektivt besvarad som hans förhållande till Lili Brik. Ställningen som Sovjets mest synliga poetiska propagandist skyddade honom inte för påhopp och likgiltighet. Och den politiska revolutionen gick allt mera i otakt med den konstnärliga. Självmordet 1930 besparade honom den värsta terrorvågen i slutet av decenniet – ironiskt nog ackompanjerad av Stalins dekret att likgiltighet för Majakovskijs verk är ”ett brott”. Vid det laget utfärdades redan dödsstraff en masse för långt mindre ”brott” än dålig litteratursmak.

Där sovjetiska elever sedan tvångsmatades med ett ytterst vinklat urval Majakovskij – ungefär som Runeberg hos oss – och därför är djupt hatad av många, har han levt ett smalare, kanske sundare liv i väst. Själv drabbades jag nog först av den svenska rockgruppen Nynningens Majakovskij-LP För full hals (1973) och av dikturvalet med samma namn. Bägge gör rättvisa åt det fräcka och omedelbara, det slangiga tilltalet. På svenska fanns från tidigare bl.a. Werner Aspenströms fina tolkningsvolym Ett moln i byxor från 1958. Idag är Bengt Jangfeldt själv en av huvudintroduktörerna: utgivare, översättare och kommentator, med utförliga förord till t.ex. futuristboken Den vrålande parnassen (1976) och den vackra, roliga brevväxlingen Majakovskij–Lili Brik Kärleken är alltings hjärta (1982).

Lili – osynlig medförfattare

Hur viktiga fynd Jangfeldt har tillfört Majakovskij-forskningen kan jag inte bedöma, men hans biografi lever och bågnar, verkar det, klokt med sitt ämne. I långa stycken är texten förbluffande identisk med Ann och Samuel Charters I Love. The Story of Vladimir Mayakovsky and Lili Brik från 1979.

Orsaken är att bägge använder samma källor, brev, minnesteckningar, anekdoter. Här spelar i synnerhet Lili Brik själv en viktig, delvis osynlig roll som skicklig medförfattare. Jangfeldt var knappast närvarande under Lilis tonåriga abortresa eller under den mytiska premiärläsningen av Ett moln i byxor, men ibland har han – omedvetet? – gjort hennes formuleringar till sina, hennes röst till sin. Eller kanske hon listigt buktalar med hans?

Bokens berättarsubjekt blir klarare längre fram, när källorna blir mera motstridiga och Jangfeldt spanar in vita lögner och utelämnanden i de kärleksfulla breven. Men man inser hur lätt mytiska personer kan tvinga på oss en ganska flexibel verklighetsbild, genom att vädja till vårt önsketänkande – helt enkelt skriva den bästa storyn. ”Är lögnen skicklig och den förbannade dikten bra är det småningom den som vinner och blir sann för eftervärlden”, som Märta Tikkanen skrev i Hbl 17.12.2006; hon kanske vet.

Vad ska man kalla det?

Trots allt framstår Majakovskijs romantiska, oresonliga prägling på Lili som hans avgörande upplevelse. Knappast enbart för att han som en nittonhundratals-Dante mytologiserar förhållandet, gör Lili till sin Beatrice: att dikternas detaljer är verkliga, som ett slags tidig reality TV – adresser, fotografier, telefonnummer (67-10!) – gör myten bara starkare.

Själv är han manodepressiv, hypokondrisk, oberäknelig, jobbig, charmig, slagfärdig, rolig, aldrig leende, böjd för överdrifter, spelberoende, suicidal, självupptagen – ändå också generös och omtänksam. Och först som sist ett poetiskt geni.

Men dessa råddiga, intensiva relationer – Majakovskijs, de Beauvoirs och så vidare? Vad ska man kalla dem? Som bara delvis handlar om sex, även om förstås just frånvaro av sex kan vara ett sätt att handla om sex?

Kärlek? Djup vänskap? Finns det inga precisare ord?

Det är som att sakna ett namn på färgen mellan rött och blått. Som att leva vid polcirkeln och ha bara två ord för snö.

Trygve Söderling

---

Bengt Jangfeldt: Med livet som insats.Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.Wahlström & Widstrand 2007

Publicerad i Hufvudstadsbladet 2007 (med mindre bildmaterial och under rubriken ”1900-talets bohemiska kärlekssaga”). Inte längre tillgänglig på Hbl:s nätsidor (2012)

Se också:

”Moral är andras åsikter om det rätta”. Om århundradets kärlekssaga 2, de Beauvoir – Sartre (Hufvudstadsbladet 20.4.2010)

Tillbaka till futurismen: om Bengt Jangfeldts bok Den trettonde aposteln, nerslag i 1920- och -20-talets ryska avantgarde-miljöer (Ny Tid 1995)