Fantasi och tendens i Chernobyl

HBO-produktionen Chernobyl har på goda grunder setts som en av 2010-talets viktigaste TV-serier, bland annat i HBL:s årsöversikt (29.12.2019). Just för att serien är så storslaget iscensatt, har setts av så många och fått mycket beröm, spelar det en viss roll vilken bild den ger av katastrofen. Vad är fiktion, vad fakta i denna dramadokumentär? 

Att samtalsspråket i Ukraina och Moskva 1986 enligt serien var engelska – brittisk engelska – är förstås en egendomlig Verfremdungseffekt. Det hör ändå till en typ av poetiska friheter som är uppenbara för oss tittare. 

Andra avsteg från verkligheten är inte lika uppenbara.

Ukrainare och ryssar ska ha förvånats åt den flitiga användningen av tilltalsordet ”comrade” i Chernobyl. Seriens skapare har försvarat sig med att det vanligare ryska tilltalet (egen- och fadersnamn, typ ”Sergej Ivanovitj”) skulle vara för komplicerat att förstå för tittare i väst.

När det gäller den teknologiska biten, i det här fallet central, kan man luta sig mot forskningsprofessor Jaakko Leppänen vid Statens forskningscentral VTT. På bloggen Fissioreaktori har han analyserat Chernobyl avsnitt för avsnitt ur en kärnfysikers synvinkel. Här några som jag tycker intressanta punkter baserade på Leppänens utförliga faktakontroll. 

1. Fel i kronologin

Enligt Chernobyl var det de svenska Forsmark-teknikernas rapport om höjda strålningsvärden måndagen 28.4.1986 som tvingade de sovjetiska myndigheterna att beordra utrymning av staden Pripjat nära Tjernobyl. I verkligheten var ordningsföljden den motsatta, beslutet om evakuering fattades natten till söndagen 27.4 och genomfördes samma dag på tre timmar (i verkligheten under ledning av stadens arkitekt Maria Protsjenko, som inte nämns i filmen).

Katastrofen inträffade ett dygn tidigare, lördagen den 26.4.1986 klockan kl 01:23 lokal tid. Korrekt i serien är att Moskva dröjde till måndagskvällen 28.4. med att informera omvärlden. 

2. Fel om jodtabletterna

I samma avsnitt (2/5) observerar seriens blivande hjältinna, kärnfysikern ”Uljana Chomjuk” radioaktivitet i Minsk och frågar efter jodtabletter. En läkare svarar surt ”varför det”? Som Leppänen påpekar är sån inkompetens inom hälsovården helt osannolik (eller extremt otypisk). I verkligheten fick 60–70% av staden Pripjats invånare jodtabletter inom ett och ett halvt dygn efter reaktorexplosionen.

3. Omotiverade sagoelement

Som framgår i det finstilta – sluttexterna till sista avsnittet (del 5) – är denna ”Ulana Chomjuk” en fiktiv figur. Lite otippat, och till skillnad från seriens många övriga namngivna personer, inklusive de två andra ’goda’ centralgestalterna.

”Uljana Chomjuk” uppges vara ett collage av en rad sovjetiska kärnfysiker (de flesta män) som spelade en viktig roll för att få fram detaljerna om explosionen. Professor Leppänen påpekar i alla fall att RMBK-reaktorernas inbyggda risker varken var någon statshemlighet eller något stort mysterium för fackfolket, vilket man kan ledas att tro när man ser serien.

Här har frestelsen att göra drama på den tänkta publikens villkor tagit överhanden på minst två ganska luriga sätt. Dels a) sago- och vilda västern-traditionen med den ensamma hjälten, den sällsynta individen vars icke-korrupta sanningssökande förändrar allt, och så vidare. 

Dels b) den i sig positiva trenden att lyfta fram (verkliga) kvinnor i historieskrivningen. Här har den ändå kokat över i en stor, fiktiv och endimensionell hjältinneroll. 

Både på punkt a) och b) glider Chernobyl med andra ord över från dokument i fiktion på ett riskabelt sätt: är dessa inslag av sagoelement faktiskt vad en upplyst publik ’vill ha’?.

4. Fel om den hotande explosionen

Valerij Legasov, kärnprofessor och den av seriens tre huvudhjältar som är oftast i bild, säger i del 3 i ett (fiktivt?) samtal med dåvarande generalsekreterare Michail Gorbatjov att en explosion hotar som kommer att utplåna Kiev och göra Ukraina och Vitryssland obeboeliga ”i minst 100 års tid”. Enligt Jaakko Leppänen är detta den ”mest felaktiga” av de vanligaste Tjernobyl-myterna. Vi inges föreställningen att en enorm kärnsprängning är nära att ske. I verkligheten fanns risken för en ångexplosion som visserligen skulle ha spritt existerande strålning men inte i den enorma storleksklass (”2–4 megaton”) som filmens Legasov målar upp. Scenariot med en andra och mycket större hotande katastrof förblir oemotsagd i serien – och är mycket effektivt, jag gick själv på det när jag såg Chernobyl.

5. Snarast för lite centralstyrning

Anatolij Djatlov, ansvarig för det säkerhetstest som ledde till explosionen, skildras i filmen som en så extremt osympatisk figur att det, liksom hjältinnan Chomjuk, lutar mot det barnsliga. I avsnitt 4 och 5 framgår (helt korrekt) att den kunskap Djatlov skulle ha behövt för att undvika olyckan nog fanns bland ryska forskare, men inte hade nått fram till driftspersonalen. Med andra ord rådde här för lite, snarare än för mycket centralstyrning. (Ett liknande kunskapsglapp låg för övrigt bakom kärnolyckan i Harrisburg, USA, sju år före Tjernobyl).

6. Skev bild av röjningsarbeten

Brandpersonalen som i avsnitt 1 kommenderas ut för att släcka reaktorbranden var också i verkligheten oförberedd på strålningen, geigermätare saknades och så vidare. Däremot ger TV-serien en lite skev bild av röjningsarbetena i fortsättningen, där totalt upp till en miljon mänskor sattes in för korta pass. Efter de första dygnens kaos följdes i princip normerna för stråldoser och arbetarnas hälsa har följts upp i internationell forskning. Serien ger intrycket att detta ämne snarare mörkats. 

I flertalet fall talar vi här om strålningsdoser som kan jämföras med den man får i ett flygplan under en längre flygresa – där tar vi enligt Leppänen emot upp till 100 gånger mera kosmisk strålning per tidsenhet än på marken.

7. Urbana legender

I serien talas det om att en stor mängd stadsbor skulle ha bevittnat katastrofen från den så kallade ”Dödens bro” och omedelbart efteråt ha avlidit av strålskador. Både folksamlingen, strålningsmängden och dödsfallen hör till kategorin ’urbana’ legender kring Tjernobyl. 

8. Fel om strålskadade kroppar

I serien ges intrycket att själva kroppen på strålskadade patienter strålar livsfarligt också för sin omgivning, och att de efter sin eventuella död måste begravas i blykista. Också det är en fiktion.

* * *

Detta alltså några axplock baserade på kärnfysikern Jaakko Leppänens blogg. Man kunde tillägga att huvudpersonen Valerij Legasov aldrig deltog i det möte som seriens sista del är uppbyggd kring, i bästa domstolsthriller-stil, och alltså inte där uttalade någon avslöjande attack på Systemet. Samt att brandmännens hjälmar enligt en ukrainsk bloggare inte hade röda stjärnor.

Även om Chernobyl inte utger sig för att vara rent dokumentär – inslag av fiktion kan vara legala – tar den sig en hel del onödiga friheter också där man tycker att verkligheten skulle ha varit tillräckligt dramatisk. 

Det främmande, bisarra Sovjet

Man fäster sig vid att många av de mindre och större avvikelserna från fakta mynnar ut i samma tendens. Även om den sovjetiska verkligheten 1986 innehöll korruption och  byråkratisk inkompetens, görs ’kommunismen’ i filmen många grader mera omänsklig och bisarr. Min misstanke är att Chernobyl här, kanske omedvetet, tagit intryck av 1950-talets ganska grovhuggna amerikanska sci fi-fantasifilmer om hotet från ondskans imperium. Ryska aliens-attacker var stapelvaror i kalla krigets inte särskilt nyanserade populärkultur.

För en litteraturvetare hör den bitvis alltför uppstyltat melodramatiska dialogen till seriens oväntat svaga punkter. Man skulle tro att ett megaprojket som detta skulle ha haft råd att städsla riktiga författare? 

Även om mycket har gått rätt i produktionen och även om både scenerier och dramaturgi ofta är strålande (ha), har serien alltså fått en lite onödig slagsida av vad New York Times recensent (3.5.2019) kallade för ”Hollywood inflation”. Det är inte så mycket det talade språket (engelskan) utan snarare det ytliga förhållningsättet till en oerhört ’främmande’ Sovjetunion som avslöjar seriens ursprung – till skillnad från t.ex. Aleksandr Mindadzes mindre pampiga, men på något plan lika oroande Tjernobyl-film V subbotu (”På lördag”, 2011).

Trygve Söderling

---

Relaterat:

▶︎▶︎ Förbättrad verklighet? – om genvägar i dramadokumentär film. Poetiska friheter och dramaturgiskt fiffel för att förtäta ett skeende kan ibland vara ok, men det är en balansgång som lätt slår över i ideologiska fördomar. Som exempel filmerna The Dig och Werk ohne Autor. (”Impuls”, Hufvudstadsbladet 25.2.2021)

▶︎ En vanlig lördag. En Tjernobyl-film från 2011, nästan okänd i Västeuropa frånsett Tyskland. I fokus står här egentligen inte alls det teknologiska katastrofdramat – kontrollrummet, orsakerna till härdsmältan, släckningsarbetet. I stället handlar filmen om två ungdomar och ”vardagslivet”. (Nya Argus 8/2019)