Debatt: Kulturen och de små skillnadernas narcissism

”Det är knappast en mänsklig rättighet att gå på konsert i ett folkhälsokritiskt läge.”

Mitt inlägg "Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt" (2.9) har på några håll uppfattats som en lömsk attack på kultur över huvud taget. Det kan därför vara på sin plats att påminna om att jag på tre ställen i den korta texten talade för stöd till kulturutövare i coronatider. Motivering: "i det långa loppet är denna lyx skillnaden mellan slaveri och liv".

Ordet "lyx" har ändå fått en del att gå i taket. Kultur genomsyrar allt, den kan inte reduceras till en "guldkant på tillvaron". Så lyder ett populärt mantra. Hur man ska tolka Fredrik Hertzbergs iakttagelse (3.9) att "kulturen är en levande entitet i vår kultur" är visserligen lite oklart för mig, men visst kan till exempel poesi för någon vara, som FH skriver, en "nödvändighet". Metaforiskt uttryckt, bör man ändå tillägga. Dessutom kan kultur också vara förtryck. Men nu har regeringen knappast förbjudit oss att skriva poesi eller recitera Kalevala. Vi talar här om de evenemang, live-föreställningar, som drabbats svårt av restriktionerna och där nerverna därför är hårt spända.

Att leva i ett rikt och fredligt samhälle är en lyx, jämfört med villkoren för de flesta på planeten. Tillgång till gratis grundutbildning, bra offentlig sjukvård, välfärdstjänster. Att inte som arbetslös behöva tigga på gatan. Bra public service, låg korruption, en demokratiskt vald regering. Många tycker kanske att det där är självklarheter, att mina anspråk är låga. Själv tycker jag de är realistiska. Men jag unnar mig gärna lyxen av ett glas öl eller vin till maten, trots att redan vattnet i våra kranar globalt sett är en lyx och enligt uppgift av högre kvalitet än Evian.

Ger jag alltså de populister vatten på kvarn som vill stryka kulturposten i kommunens budget? Inte enligt min mening. Bland de former av lyx vi unnar oss hör de vi kallar kultur till de värdefulla. Däremot är det knappast en mänsklig rättighet att gå på konsert i ett folkhälsokritiskt läge.

Att restriktionerna inte har behandlat olika potentiella smittsituationer likvärdigt (konserter, barer och så vidare) behöver jag inte upprepa, det har många redan nämnt. Men vänd på det: knappast kommer någon om ett år att vara sur för de covid-kluster som INTE startade i just min teatersalong. Eller avundsjuk på finska fotbollsfans från Petersburg för att de gavs fria händer att explodera deltavarianten, när nu inte Tuska-festivalen fick samma förmån?

Att någon annan fick gå före mig i kön till friheten väcker alltid irritation, man tolkar lätt in illvilja, systematiskt förtryck av just mig och min bransch. Världens sämsta regering och så vidare. Sigmund Freud myntade begreppet "de små skillnadernas narcissism". Men här talar vi ju inte om ett evigt tillstånd av orättvisa – det är trots allt en kö, den rör på sig, och nu ser restriktionerna dessutom ut att falla. Att en avblåsning av restriktionerna ändå alltid är en chansning – i kultur- som i andra branscher – visar de nu plötsligt stigande smittsiffrorna i Norge och Israel.

Toon Verheyen drar i ett intressant inlägg (7.9) en parallell mellan corona- och alkoholrelaterade dödsfall: borde i logikens namn sprit förbjudas helt? Mot den tankegången kan man ändå invända på flera punkter. Dels har vi i Finland inget totalförbud mot de mänskliga kontakter som kan sprida coronavirus (till exempel inget utegångsförbud), dels har vi redan nu restriktioner mot alkohol (åldersgränser, monopolbolag). Vidare kan alkoholskador inte bekämpas med vaccinering. Slutligen: spritmissbruk sprider sig kanske genom härmning, men inte osynligt och inte exponentiellt.

Och ännu för säkerhets skull: jag tycker sjukhusclowner är en bra uppfinning, enligt filmen "Chocolat" (2016) introducerad i Frankrike av den färgade artisten Rafael Padilla (cirka 1865–1917), en före detta kubansk slav.

Trygve Söderling

Relaterat:

Debatt: ”Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt”. Visst finns det skäl att diskutera coronarestriktionerna ur rättvisesynvinkel, men kulturen ska stödas för att den är kultur, inte för att den sysselsätter och bidrar till BNP. (Hufvudstadsbladet, 2.9.2021)

Att backa in i framtiden. Regeringens sits – alla regeringars – är nu att i varje ögonblick gissa vart smittkurvan är på väg och att, så snabbt som tanke och lag tillåter, svara med rätt rattrörelse. (”Impuls”, Hufvudstadsbladet 12.3.2021)