Debatt: ”Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt”

"Visst finns det skäl att diskutera regeringens restriktioner ur rättvisesynvinkel, men när någon ropar ”jag kan inte leva utan kultur” måste det ställas mot de hittills drygt 1 000 finländare som på riktigt inte lever i dag på grund av covid-19."

Det finns många goda skäl att stöda kulturarbetare i coronatider. Och så finns det ett dåligt. Erik Söderblom är långt ifrån den enda eller sista som i debattens hetta har kritiserat regeringens restriktioner beväpnad med fakta som att ”kulturen är en bransch som utgör 3 procent av landets bnp, och omfattar 17 000 företag med en sammanlagd omsättning på 12,5 miljarder euro. Den står för 5 procent av landets totalkonsumtion och […] sysselsätter 3,3 procent av den arbetsföra befolkningen, sammanlagt 126 000 personer. Det är 40 procent mer än restaurangbranschen och trefalt mer än pappersindustrin” (HBL 14.4).

Siffrorna är i och för sig intressanta: visst, kultur sysselsätter – men än sen? De som stöder sig på argumentet "större än skogsindustrin" märker kanske inte själva att deras resonemang kör i rent nyliberala hjulspår.

Enligt samma logik kunde man kräva att producenter av läsk, popcorn och modekläder borde få furstliga statsstöd, eftersom det bevisligen finns efterfrågan på deras produkter. Usel konst som många gillar bör i konsekvensens namn också få massor av stöd, medan till exempel fria finlandssvenska teatergrupper, som oftast når bara en liten publik, lika väl kan bli utan.

Marknadstänk och populism går här hand i hand och som Anneli Kanto påpekar i Kritiikin Uutiset 14.8 borde varningsklockorna ringa när konst och kultur försvaras med nyttoargument.

När man svepande talar om "kulturbranschen" är det dessutom skäl att minnas att pandemin slagit mycket ojämnt mot genrerna. Där till exempel scenkonst, konserter och bio har drabbats hårt, har författarna snarast gynnats av restriktionerna – deras "produkter" smittar inte, de kan avnjutas i karantän eller på den berömda öde ön, och i fjol fick de till och med några extra timmar att skriva på eftersom de slapp att uppträda på stimmiga bokmässor.

Framför allt: till ”kulturbranschen” hör hela det arkiv av redan publicerade böcker, bilder, filmer, musik som vi lyckligtvis har tillgång till via bokhylla, skärm eller högtalare. Jämförd med klassikerna är den nyproducerade live-kulturen bara en pyttesmal sektor.

Som behövs, visst; visst vill vi att skådisar och musiker ska finnas kvar när pandemin förhoppningsvis har blåsts av. Stöd dem, alltså. Men ibland får man intrycket att kulturens försvarare tappat all markkontakt och bortser från att det trots allt är viktigare med till exempel sjukvårdspersonal under en kris, för att inte tala om jordbrukare, busschaufförer, butiksarbetare.

I en akut situation är det lätt att välja mellan kirurgen och sjukhusclownen.

När alltså Kaj Korkea-aho, under den onödigt spekulativa klickrubriken ”Vänstern skjuter kulturarbetare på öppen gata” (HBL 31.8) frågar sig om någon regering ”i modern tid” har ”behandlat en grupp av befolkningen sämre än regeringen Marin har behandlat kulturarbetarna” är det lätt att ge ett svar: regeringen Sipilä behandlade under 2015–2019 bland annat grupperna arbetslösa, lågavlönade, barnfamiljer, finlandssvenskar, flyktingar och taxikunder sämre.

Visst finns det skäl att diskutera regeringens restriktioner ur rättvisesynvinkel, men när någon ropar "jag kan inte leva utan kultur" måste det ställas mot de hittills drygt 1 000 finländare som på riktigt inte lever i dag på grund av covid-19. Nästan alla av oss, inte bara kultursektorn, har genom olika uppoffringar bidragit till att de döda inte är ännu flera.

Kultur är inte ”nyttig”, den är en lyx. Som vi lyckligtvis kan unna oss, till den grad att den kan sysselsätta hundratusentals personer. Att påminna om det är inte att nedvärdera kulturen, tvärtom. Vi är rika eftersom vi har tid och råd med någonting utöver smör på brödet, och i det långa loppet är denna lyx skillnaden mellan slaveri och liv. Men jag tror inte att de som argumenterar för kulturen gynnas av hybris och blindhet för proportioner.

Trygve Söderling

Relaterat:

 Debatt: ”Kulturen och de små skillnadernas narcissism”. Det är knappast en mänsklig rättighet att gå på konsert i ett folkhälsokritiskt läge. (Hufvudstadsbladet, 9.9.2021)

Att backa in i framtiden. Regeringens sits – alla regeringars – är nu att i varje ögonblick gissa vart smittkurvan är på väg och att, så snabbt som tanke och lag tillåter, svara med rätt rattrörelse. (”Impuls”, Hufvudstadsbladet 12.3.2021)