KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Det intersektionella ”hotet”

Kanske var det en storm i ett vattenglas. Men det är ändå helt unikt att ledningen för Helsingin Sanomat ödmjukt gör avbön och ber om ursäkt för en av sina ledartexter.

Ovanlig var också den kommentarstorm som ledde till tidningens U-sväng: den här gången var ämnet varken invandring eller klimatförändring, de vanliga glödheta konflikthärdarna, utan vetenskapsfilosofi och -politik. Många av de hundratals röster som yttrade sig på bland annat HS nätsidor hör till den akademiska nomenklaturen.

Var finns vetenskapens ”kärna” (om någon)? Hälften av den upprörda diskussionen orsakades av att HS-ledarsticket verkade upprätta en rangordning med naturvetenskapernas solida kunskap i centrum och humaniora, samhälls- och konstämnen irrande någonstans i en tvivelaktig, ”ideologisk” periferi.¹

Inte konstigt att representanter för ’mjuka’ vetenskapsgrenar frågade sig om tidningens linje faktiskt är att nervärdera och misstänkliggöra deras typ av forskning. 

"Professorns bok avslöjar vänsterradikalernas smutsiga trick” lyder rubriken på nätversionen av den omstridda ledaren i Helsingin Sanomat 3.4.2021. I papperstidningen var rubriken minst lika rafflande: "Angiveri och dödshot i högskolan”.

Den korta ledartexten kan, om man vill, ses som ännu ett inslag i kampen mellan ”de två kulturerna”, en debatt som kemisten C.P. Snow aktualiserade i ett välkänt föredrag 1959. Humanister är okunniga om termodynamikens andra lag men anser – orättvist nog – att alla borde ha läst Shakespeare, klagade Snow och yrkade på mera naturvetenskap i skolorna. (Kanske är ett utslag av ett snowskt synsätt i dagens finländska utbildningsvärld att det, absurt nog, lönar sig för en gymnasist som vill komma in på humanistiska studielinjer att välja den övervärderade långa matematiken i stället för språk?)

Det var ändå inte C.P. Snows The Two Cultures som ledarredaktionens chef Saska Saarikoski hänvisade till, när han elva dagar senare kom ut som ledartextens författare (HS ledare är annars anonyma). I stället hänvisade han till Bruce Mazlish och Jacob Bronowskis The Western Intellectual Tradition: From Leonardo to Hegel (1960), som enligt ett av Saarikoski citerat stycke upprättar en pålitlighetens ”nerförsbacke” från till exempel fysik till samhällsvetenskap. Nu var den coronamärkta Saarikoski ändå beredd att erkänna ett mera jämbördigt förhållande: ”Vi behöver naturvetenskap för att broarna inte ska rasa, men vi behöver humaniora för att hindra mänskor från att bryta samman”.²

På samma uppslag som Saarikoskis avbön publicerade tidningens kulturavdelning en större enkät med vetenskapsfilosofer och professorer, som alla hårt kritiserade Saarikoskis/HS tankar. Som avslutning beklagade så tidningens chefredaktör Kaius Niemi kollegans ”obetänksamma, kolumnmässiga ordval” och försäkrade att tidningen snarare försvarar än angriper vetenskapsutövarna.³

Helsingin Sanomat gjorde efter elva dagars debattstorm avbön för sin ledare "Angiveri och dödshot i högskolan" genom att publicera ett uppslag (14.4.2021) där fem sakkunniga plus tidningens ansvariga utgivare tar avstånd från olika aspekter av resonemanget. — Ovan pappersversionen där rubriken talar om en "storm", i nätversionen lyder rubriken ”Forskarna krossar vetenskapssynen i HS ledartext – ’Saken är egentligen tvärtom’”. Uppe till höger kommer ledaravdelningens chef Saska Saarikoski ut som den som skrivit den omstridda, ursprungligen anonyma ledartexten. I nätversionen har Saarikoskis kommentar rubriken "”Jag försökte i en ledare spekulera kring varför vissa vetenskapsgrenar är mera utsatta för ideologiska tvister än andra – men jag misslyckades”.

Till att börja med kan man förstås undra hur arbetsrutinerna ser ut på ledarredaktionen på landets (och Nordens) största dagstidning, ifall ett enligt dem själva oförsvarligt slarvigt inlägg kan slinka över publiceringströskeln. 

Dessutom var utspelet om ”kärn-” kontra ”perifera” vetenskaper inte den enda egendomligheten i Saarikoskis ledare, trots att det var den tanke han, inte helt övertygande, försökte förklara i sitt mea culpa. 

Lika förbluffande var nog den släng mot ”ideologiska” inslag som enligt ledartexten ”återigen” väcker starka känslor på universiteten. ”I centrum står den intersektionella ideologi som kommit från USA till Finland och som utmanar tänkesätt som ses som manliga, vita och västerländska.”⁴

En särskild laddning fick begreppet ”ideologi” här genom att hela utgångspunkten för den korta ledartexten var skriften Hassin paperit, professor Antti Hassis postumt utgivna memoarer från hans tid i ledningen för Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Hassi vittnar om sin ångest inför den intensiva politiska påtryckning, inklusive telefonterror och dödshot, som en del av studenterna och lärarna utövade under en epok på 1970-talet. Det handlar om den så kallade taistoismens kulmination, om idealistiska men också makthungriga ungdomar, fjärrstyrda av det dåvarande finska kommunistpartiets mest Moskvatrogna minoritetsfraktion. 

Hassis skrift är långt ifrån det första vittnesmålet om obehagliga drev i student- och kulturarbetarmiljöer under 1970-talet. Den här gången slog HS ändå upp recensionen som en spektakulär feature över två och en halv sida, illustrerad med dåtida demonstrationsplakat och flygblad.⁵

Helsingin Sanomats anmälan av Antti Hassis postumt utgivna anteckningar från det turbulenta 1970-talet slogs upp stort under rubriken "Anarki på Ateneum" (29.3.2021). I nätversionen (28.3) lyder rubriken ”En professor skrev ett sällsynt frispråkigt vittnesmål om hur det var att få studentradikalerna mot sig under 1970-talet: ’Jag hade fortfarande mardrömmar när jag skrev detta och mitt ansikte förvreds’”,

Ledarstickets huvudtes var alltså att intersektionellt tänkande är en ideologi fullt jämförbar med stalinistisk åsiktsterror. Läsarna gavs intrycket att denna amerikanska modefluga nu härskar med lika destruktiva konsekvenser för diskussionsklimatet också inom den finländska akademiska världen. Till den här delen kunde HS-ledaren lika gärna ha ingått i Grundfinnarnas partitidning Perussuomalainen – partiets ledare och chefsideolog Jussi Halla-aho skrämmer gärna upp sina väljare med halmdockor med krångliga namn och till dem hör just den sjustaviga termen intersektionaalinen. 

Till det intryck HS gav av en aktuell och överhängande fara bidrog den färgstarka rubriksättningen: i den tryckta tidningen ”Angiveri och dödshot i högskolan”, i nätversionen ”Professorns bok avslöjar vänsterradikalernas smutsiga trick”. 

Det var knappast oväntat – om då möjligen inte för ledarskribenten Saarikoski själv – att så saftiga beten skulle piska upp diskussion i insändarspalten, på sociala media och i nät-HS kommentarfält under artiklarna. I de senare redovisade somliga liknande bittra minnen som Hassis från 70-talet. Andra tog givetvis tillfället i akt att hålla med HS och fördöma vänstern, intersektionell ideologi, postmodernismen, genusteorin, feminismen med mera ovetenskapligt flum. Men eftersom det också flöt in en mängd kommentarer från meriterade forskare i samhällsvetenskaper och humaniora, såg sig HS småningom tvungna att göra en så kallad pudel, intervjua några sakkunniga och beteckna det märkliga ledarsticket som ett olycksfall i arbetet. 

En av de tillfrågade i HS pudelintervju, Tammerforsprofessorn i genusforskning Anu Koivunen, ansåg att den omstridda ledaren gav en ”fördomsfull vrångbild” av universiteten och den vetenskapliga världen. ”Hur ska vi i fortsättningen förhålla oss till HS vetenskapspolitiska ställningstaganden, till exempel om högskolornas finansiering?” frågade hon och tillade enligt tidningens referat att det man idag diskuterar på universitet inte är ideologi, utan pengar.

Oklart blev ändå varifrån Saska Saarikoski har fått en så negativ bild av diskussionsklimatet inom dagens humanistiska forskning att han ville jämföra det med stalinistiska övertramp av 70-talets unga så kallade blåskjortor. Knappast är Moskvakortet aktuellt den här gången?

Om det åtminstone delvis stämmer att intersektionellt tänkande och terminologi importerats från USA, så gäller detsamma för motståndet mot dessa i vissa läger så fasaväckande fenomen – om vi nu inte ska gå till europeiska länder som Ungern, som i fjol vägrade ratificera ett EU-papper mot kvinnovåld, en konvention som enligt Viktor Orbáns regim uttrycker ”destruktiv genusideologi”. 

Till exempel det pejorativa begreppet ”politiskt korrekt” (PK) har sin bakgrund i konservativa amerikanska universitetsstrider mot bland annat feminism, marxism, antirasim och postkolonialism. I Sverige har Svenska Dagbladet-debattören Ivar Arpi ivrigt förfäktat tesen att den akademiska friheten också i hans land är under attack från hätska och enögda ”genusideologer”. (Arpis plattform var länge ledaravdelningen på SvD, men efter att i fjol ha sadlat om till nättidningen Bulletin, ett högerprojekt som omedelbart havererade, är han nu tillbaka i SvD som krönikör.) Arpis skrift Genusdoktrinen (2020, tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn) har i och för sig fått medvind av många tragikomiska exempel på ”kränkta” studerande som efter USA-modell anmäler sina lärare och kräver ”trygga zoner”, fria från historiska fakta och texter som nämner våld, innehåller ”n-ordet” eller annars kan upplevas som obehagliga. Mediespektakel som fördömandena 2012 av Stina Wirséns svarta seriefigur Lilla hjärtat, eller debatten i februari i år kring att en ljus sal i Konstfacks byggnad i Stockholm av tradition kallas ”Vita havet”, kan läggas till denna absurda exempelsamling. Tyvärr ger sådant trams alarmister som Arpi vatten på deras kvarnar. 

Recensenter av Genusdoktrinen påtalade bokens anekdotiska bevisföring och ifrågasatte föreställningen om en allomfattande totalitär ”doktrin”. Men givetvis pågår kampen om själarna på många plan. I Finland har Grundfinnarna uppmanat elever att rapportera till partikansliet om till exempel en lärare skulle uttrycka sig negativt om partiet. Lärarnas fackförbund OAJ fördömer i sin tur den här typen av angiverikampanjer (Yle 13.1.2021).

Débâclet med HS märkliga ledarstick visar i alla fall att vetenskapsjournalistiken har en hel del att ta igen när det gäller att förmedla hur man idag tänker inom humaniora och samhällsvetenskaper. Nyligen gjorde filosofen Nora Hämäläinen en viktig insats för att punktera överdrivna och okunniga föreställningar om ”postmodernismens” påstådda skadlighet.⁶ En motsvarande undersökning skulle behövas av verkligheten bakom de populistiska ryktena om en intersektionell genus-stalinism, i full fart med att förstöra universitetens ’frihet’. En artikelserie i den vägen kunde till exempel Helsingin Sanomats vetenskapsredaktion ta itu med för att putsa upp tidningens nu lite skamfilade fasad.

Dessutom är det dags att resolut avförtrolla begreppet intersektionalitet. För finlandssvenskar är det vardag: vi är den livs levande intersektionen mellan ett land (Finland) och ett språk (svenska).

27. 5. 2021

Noter

1. ¹ ”Mitä kauemmas tieteen ytimestä edetään yhteiskunnallisille, humanistisille ja lopulta taiteellisille aloille, sitä vähemmän akateemisessa kilpailussa on empiriaa ja sitä enemmän ideologiaa.” Ledare, ”Ilmiantoja ja tappouhkauksia korkeakoulussa”, nätrubrik: ”Professorin kirja paljastaa vasemmistoradikaalien likaiset temput” (”Angiveri och dödshot i högskolan”, ”Professorns bok avslöjar vänsterradikalernas smutsiga trick”), Helsingin Sanomat 3.4. 2021.
2. ² ”Erään pääkirjoituksen tarina”, nätrubrik: ”Yritin spekuloida pääkirjoituksessa sillä, miksi jotkut tie­teet ovat alttiimpia ideologisille kiistoille kuin toiset – mutta epäonnistuin” (”Historien om en ledartext”, på nätet ”Jag försökte i en ledare spekulera kring varför vissa vetenskapsgrenar är mera utsatta för ideologiska tvister än andra – men jag misslyckades”. ”Kommentti”, HS 14.4.2021.
3. ³ Jaakko Lyytinen: ”HS:n pääkirjoituksesta nousi myräkkä”, nätrubrik: ”Tutkijat tyrmäävät HS:n pääkirjoituksen tiedekäsityksen – ’Asia on oikeastaan päinvastoin’” (”HS ledartext väckte en storm”, nätrubrik: ”Forskarna krossar vetenskapssynen i HS ledartext – ’Saken är egentligen tvärtom’”. HS 14.4.2021.
4. ⁴ ”Hassin kirja ilmestyy keskelle tilannetta, jossa politiikka herättää taas kiihkeitä tunteita yliopistoissa. Keskiössä on Yhdysvalloista Suomeen saapunut intersektionaalinen ideologia, joka haastaa miehisinä, val­koi­si­na ja länsimaisina pidetyt ajatustavat.” Ledaren ”Angiveri och dödshot”, HS 3.4.2021.
5. ⁵ Miska Rantanen: ”Anarkiaa Ateneumissa”, nätrubrik: ”Professori kirjoitti harvinaisen suorapuheisen todistuksen siitä, millaista oli saada vastaansa opiskelijaradikaalit 1970-luvulla: ’Vieläkin näin tätä kirjoittaessani painajaisunia ja naamani rypistyi’” (”En professor skrev ett sällsynt frispråkigt vittnesmål om hur det var att få studentradikalerna mot sig under 1970-talet: ’Jag hade fortfarande mardrömmar när jag skrev detta och mitt ansikte förvreds’”, HS 29.3.2021 (på nätet 28.3).
6. ⁶ I Nya Argus 8/2019 återges inledningskapitlet ur Hämäläinens Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism, på nätet www.kolumbus.fi/nya.argus/2019/8/trump-postmodern-nya-argus-8-2019.pdf

Relaterat:

▶︎▶︎ Identitetspratet. Höger- och vänsterdebattörerer är sällan så ofrivilligt eniga som i sina fördömanden av identitetspolitiken. (”Kommentarer”, Nya Argus 8/2019)