Debatt:

Johanna Holmström är sent ute

”Bilden av en sliskig ’kulturman’ som får allt ljus på sig har blivit en utnött kliché.”

Under 1970-talet blev kvinnorna för första gången fler än männen bland de debuterande medlemmarna i Finlands svenska författareförening, 53 procent. Så har det varit sen dess. Mot den bakgrunden var föreningen sent ute med att för första gången välja en kvinnlig ordförande: som Monika Fagerholm har påpekat på sociala medier dröjde det ända till 1990-talet med Agneta Ara (1996–98). Under 2000-talet hade Mikaela Strömberg posten åren 2007–2013.

FSF:s sena start kan jämföras med att kvinnor redan under 1980-talet intog en rad andra ledande positioner inom det finlandssvenska kulturfältet. Bägge de större förlagen fick kvinnliga litterära chefer: Marianne Bargum på Söderströms, Helen Svensson på Schildts. Till och med Svenska kulturfonden leddes en kort tid av Gunilla Hellman.¹ Som Hufvudstadsbladets kulturchef har bland andra Elsa Boström och Tuva Korsström fungerat. Och den dåvarande Riksradions (i dag Yle Vegas) kulturredaktion dominerades av fem i dag legendariska kvinnliga redaktörer, även om chefen var en man.

Det här kan det vara bra att påminna om när Johanna Holmström i en krönika (”Jag kommer att fira kulturkvinnans klassresa”, Hbl 10.4) jublar över att Författareföreningen igen valt en kvinnlig ordförande och hoppas äntligen få se Kulturkvinnan gå mot nya segrar. Här är Holmström sent ute: visst är ”första kvinna på posten” värd att fira, men som exemplen ovanför visar är det många decennier sen den manliga dominansen (visst: den var verklig) bröts. I dag reagerar ingen på att en tidning, ett förlag eller ett ens ett rikt Litteratursällskap råkar ledas av en kvinna – det är med andra ord som det ska vara.

Holmströms bild av en sliskig ”kulturman” som får allt ljus på sig har blivit en utnött kliché från Anno Dazumal, problemet är väl snarare var man i dag kunde hitta kulturintresserade män som läser böcker och intresserar sig för ”finkultur” i annat än raggningssyfte.

Johanna Holmström tar emellertid också upp en intressant frågeställning: är kulturens ”feminisering” (som alltså inträffade under 1900-talet) en orsak till (den seriösa) kulturens vikande ställning i dag? Ifall fyrken, lönerna, har en tendens att följa med manligt kön så vore det ju ett bra argument för att på nytt försöka få in åtminstone ett par män på ledande poster på kulturfältet?

Trygve Söderling