Artikelserie: Guidad tur i östsvensk prosa (2001)
del 1 av 3

Från världens ände

Trygve Söderling klättrar över den intersvenska mentalridån med en trave ny, finlandssvensk litteratur under armen.

En statsgräns klyver den svenska litteraturen i två, det har varken IT eller EU ändrat. Förstås är några av namnen från den mindre – östra – delen gemensam egendom, når diskar i både Finland och Sverige: Monika Fagerholm, Merete Mazzarella, Lars Sund, Kjell Westö… för att nu inte tala om inkörda kort som Donner, Tikkanen, von Wright och Tove Jansson.

I Finland, där också det här skrivs, finns intill allmänningen en litteratur som är ”östsvensk” i den meningen att den sällan tar sej genom tullen mot Sverige. Orsaken är inte alltid den man kunde tro, taskig kvalitet och farliga tillsatsämnen. Den intersvenska mentalridån bygger snarare på en sorts lättjans patriotism. Försvaret mot den östsvenska litteraturen leds inte av skinnskallar, snarare av rikssvenska marknadskalkyler som inte tar några risker. 

Vilken orsaken än är är det synd. Svenskan är inget stort språk men språket i Sverige kunde i teorin ha enkel tillgång till en 10 procent större värld. Jag tänker t.ex. på en begåvad novellist som Zinaida Lindén: nog är det en smula ironiskt om hennes erfarenheter korsat den f.d. järnridån för att fastna nånstans på Ålands hav. 

Lindén, född ryska, invandrade till staden Åbo och till språket svenska för 10 år sen. Höstens bok, hennes andra, Scheherazades sanna berättelser, gestaltar mental transitering också i upplägget: två leningradska/petersburgska berättelser, två finländska och två s.a.s. från bussen däremellan. Spännande för oss är förstås att se de finska och svenska turistchaffisarnas kärva subkultur genom de ryska guidernas ögon. Här idkas drömmar om att gifta sig till väst, och några av de kvinnliga guiderna vaknar faktiskt en dag upp i en finsk tvåa med hög köksstandard, inget jobb och ingen att tala med. Visst får man smetana också i de finska snabbköpen. Men det är med burkarna som med känslorna: här är de små och dyra – aldrig 800 gram på en gång.

Rikast känns ändå bokens två petersburgsnoveller, i sin kontakt med historiska och mentala skikt som vi som turister i öst bara anar. I en resebok från 1961 skrev Olof Lagercrantz om det erfarenhetskapital de ryska författarna har, ”i mycket är det vi i Västerlandet som är provinsiella”. Idag kan Zinaida Lindén skriva vidare i en tradition från Tjechov och Trifonov – och det direkt på svenska.

I petrogradmiljö, men åttio tidigare, rör sig också Stella Grafs Stellinkas barndom (Sahlgrens, 2000) som kunde ha undertiteln Farmor berättar om revolutionen. Med sexåringens detaljskärpa etsas bilderna in som självupplevda ”sagor”för de finländska barnbarnen, med en befriande brist på moraliserande. En barnbok att ställa intill John Reeds ”Tio dagar som skakade världen”.

På tal om Reed vill jag gärna nämna ett annat reportage, Brodskys staket av journalisten Karl Henrik Nikula. Trots titelns anspelning på poeten leder staketet till byar bortom ingenstans och ett antal halvokända sibiriska folkslag, t.ex. hanter och mari, som Nikula sett drabbas av nya tider. Ämnet är egentligen hisnande, och blir inte sämre av att Nikula är så närvarande i sin prosa. Det ger en smula tröst åt de läsare som insåg varför man måste resa till Sibirien i två andra böcker, Ulla-Lena Lundbergs roman Sibirien – ett självporträtt med vingar (1993) och ryggsäcksibeln Till världens ände av  Magnus Londen (1997). 

Londen är en yngre kollega till Nikula och inte helt okänd i resetidningen Vagabond. I hans bok ligger framför allt Äventyret bakom hörnet; med ett energiskt liftar- och tågluffarperspektiv på det f.d. imperiet hamnar han på discon i studentkorridorer i Juzjno-Sachalinsk där det är svårt att föreställa sig till och med Ryszard Kapuscinski. 

Efter Sibirien tar Londen ut en sorts motsatt kurva, massturismreportaget Charter! (1999). Men också här förenar han pålästhet med odogmatisk öppenhet. Londen får oss att inse att på grisfesten är det egentligen vi nordbor som är exotiska.

Marianne Backlén skriver romaner, men också de sitter egentligen hellre i tågkupén än i tv-soffan. Från 70-talets noveller om hippiesvängen i Helsingfors, med en doft av jazz och Hendrix, gick hon till initierade underdog-bilder från New York och Jamaica. Som vanligt ligger det mest exotiska motivet ändå rakt under ögonen, nämligen Estland. Och förvånansvärt nog är Backlén lika ensam om det som Zinaida Lindén om de rysk-finska bussarna. 

Perspektivet i Backléns På andra sidan Finska viken (1997) är dubbelt, det är valfritt vilken sida som är den ”andra”. Backlén är en iakttagare som inte gärna pressar en yttre spänning på sitt ämne; snabb dramatik får vi inte, Backlén är snarare till för dem som tänker sig att världen är fascinerande redan som den är.

Ryssland är kontinenten under upptäckt och intar nu den symboliska plats av det oförutseddas lokus som i finlandssvensk litteratur tidigare var vikt för antipoden Latinamerika. Där utspelade sig tre av våra mest kontroversiella 80-talsromaner: två av Christer Kihlman, en av Martin Enckell. Men också lyrikern Bodil Lindfors skrev dagbok från ’hippie-trailen’ (Equinox, 1985) och María Serrano gav ett personligt reportage från en fredsmarsch (En kärleksdikt med kantiga bokstäver, Boklaget 1988). 

I höstas kom så Robin Valtiala med en ännu mera hejdlöst poetisk resebok, ”Kontinent utan väggar”. Gränser korsas och pyramider bestigs i en bisats, men vi får veta allt om en ”morrande ko” eller ett par repliker vid kafébordet intill. Bengt Packalén – kulturchef på Sveriges P1 – upplevde boken som väl flummig, själv imponeras jag av hur Valtiala låter den inre resan växa fram mellan persiennerna i den yttre. Det elliptiska berättandet är en gest som bara framhäver hur personligt precist språket sen är när det gäller. ”Därför kanske vi är här: för att veta att vi vill leva. Korsa den här världen där det varnas så mycket, men i hemlighet (för oss själva) förvissade om att vi nästan lika säkert överlever som vi skulle göra det någon annanstans.”

En rakare, men inte väsensfrämmande stil odlar Vivi-Ann Sjögren i sina böcker. Flera av dem handlar om Spanien, och enligt uppgift har den svenska kolonin där börjat ta dem till sitt hjärta. Ett bra argument är de matdofter som ofta ångar ur dem (t.ex. Kocken, turisten och persikorna, 1994). Men Sjögren är kocken som vägrar att stanna hela livet i köket. 

Mest intensiv är stämningen i hennes senaste, Dagar och nätter i Sahara (1999), ett mentalt återvändande till ett litet ökensamhälle, en oas, där hon och hennes man en gång levde i långa perioder. Mötet med naturen och de fullständigt annorlunda heders- och ansvarsbegrepp som följer av knappheten är av det slag som måste förändra en själv för all tid. Droppvis, i små scener, förmedlas hur oasens pojkar oombedda tar hand om främlingarna, hämtar bröd, anvisar dem ett hus. Vänskapen får växa långsamt och blir omärkligt kunskap, samtidigt som andra frågor hopar sig. Längre än så här kan man knappast komma från snabb upplevelseturism. Desto svårare är det att till slut bryta upp.

Trygve Söderling

Artikelserie: Guidad tur i östsvensk prosa (2001)
del 2 av 3

Berättelsen som plötsligt fanns

… eller när minoriteten bröt försiktighetsvallen

Halvlosers som säljer smuggelsprit, roliga historiska detaljer, kor och fähus i samma värld som studentlyor och jobb i London. Den finlandssvenska prosan, bred och avspänd, har fått sitt genombrott först på senare år.

Länge var vi finlandssvenskar dåliga på att berätta, och pinsamt medvetna om det. Det var som om världen varit för stor och vi, med Lasse, ganska små. Minoriteten såg det ena episka arbetarförfattarskapet efter det andra växa fram på finskspråkigt håll,  Väinö Linna, Hannu Salama, men de egna arbetarna skrev sällan böcker, hellre skruvade de ihop bilar på Volvo i Sverige. En känsla uppstod att det var bäst att hålla sig till centrallyriken, att 300.000 pers kanske är för få för att ta sig röst i ”breda” samhällsromaner. 

Under 50- och 60-talen bröt författarna Marianne Alopaeus och Christer Kihlman den försiktighetsvallen, med böcker som inte bara var chockerande radikala utan också chockerande episka. Men egentligen är det först med 80- och 90-talen som en bred och avspänd finlandssvensk prosa får sin definitiva genombrott. Framför allt för att rösterna nu är många: Ulla-Lena Lundberg, Lars Sund, Marianne Backlén, Fredrik Lång, Monika Fagerholm, Kjell Westö med flera. 

Robert Åsbacka är det nyaste namnet på den här scenen, med prosadebut nu i höstas. Liksom Lars Sund bor han i Sverige men berättar om Finland. Överhuvudtaget är Sverige mera osynligt i vår skönlitteratur än i finlandssvensk vardag, där Femina och rikssvensk TV är självklara inslag. Kanske Sverige är för självklart för att platsa i böcker?

Åsbackas roman Döbelns gränd smyger en miljö under huden på läsaren: en svenskspråkig österbottnisk småstad, komplett med en snärtig dialog där man säger ”steikapärona” om stekt potatis. Bokens hjältar är halvlosers som drygar ut lönen genom att sälja rysk smuggelsprit under disken. Affärerna är på en gång enkla och svåra att genomföra, eftersom hela stan omedelbart vet om allt som händer, inklusive polisen. Här finns ett stuk av Mikael Niemis Vittula eller, närmare till hands, ”För några stockars skull” av Fredrik Lång (1998). 

Eftersom Lång är min kompis blir det bara en faktaruta: växelbruk mellan romaner och filosofi (hans magnum opus Bild och tanke anmäldes i GP i fjol). Höstens bok, Något som liknar en roman av Fredrik Lång hör till hans projekt ”den äktenskapliga komedin”  där tidigare akter hetat bl.a. Kärlek utan nåd (1992) och Den finska mannens sorg (1996). Liksom Åsbacka är Lång ofta rolig.

Den epiker som det talats mest om i höst, i synnerhet på finskt håll, är annars Kjell Westö. Hans Vådan av att vara Skrake anmäldes i GP 22.1 av Ingrid P Bosseldahl, med klara reservationer (de två manliga kritikerna på morgontidningarna i Stockholm var mera översvallande). Också jag förvånas en smula av allt mediabruset kring just Westös romaner (den förra var Drakarna över Helsingfors, 1996). För mej är de främst hyfsade kompanjoner till Lars Sunds österbottniska Colorado Avenue (1991, Sverige 92) och Lanthandlerskans son (1997). Tekniskt delar bägge författarna många koordinater med Klas Östergren.

Säkert byggd romanstruktur, roliga historiska detaljer, en smula fantasteri. Sund är kanske den psykologiskt sett intressantaste av dem, men Helsingfors som motiv ger Westö en större publik. ”Drakarna” har både spelas och filmats. Sunds böcker har å sin sida levererat österbottnisk teater sina första biljettkioskvältare på många år.

Det är lätt att se att hur Sund och Westö fyller en av den breda epikens basfunktioner: att berätta in sina läsare i ett sammanhang, ge dem en fiktiv pinne i historien. Och intressant nog är det idag snarare deras finskpråkiga generationskolleger som skriver de ”små” punktromanerna – här är läget alltså 180 grader jämfört med det jag nämnde i inledningen. 

Nästan lika uppmärksammad som Westö blev 1999 en debutant, Mikaela Sundström, med sin täta kortroman Dessa himlar kring oss städs”. Trots det arkaiserande namnet tar Sundström grepp på en samtid där kor och fähus finns i samma värld som studentlyor och jobb i London. Framför allt finns här en språklig nerv som väcker förväntan. 

Pratigare, men av någon märklig anledning ändå lika intensiv är Kim Weckström, en yuppie och journalist som på sidan om, liksom med vänster hand, slängt ut de två Catcher In The Rye-romaner jag personligen ställer allra högst (originalet medräknat). Att debuten, pundarskildringen Trägrottan (1984) var lovande såg alla, men uppföljaren Sista sommaren tappades på något sätt bort av en orättvis bokhöst 1996. Visst är motivet här snävare än de episka kollegernas breda 1900-tal – egentligen bara minnen från några år i gymnasiet. Men den energi som berättarens språkliga drajv förmedlar gör boken till nåt mera än bara ett ’bygge’ bland andra. 

Starkare än de flesta förmedlar Weckström ett ”just nu” där hela världen liksom måste upptäckas omedelbart: rastlös sex, mopeder och César Vallejo startar alla liksom från samma linje. Boken blir en vädjan att inte glömma att vi en gång faktiskt var levande. Berusade av liv. Försvurna till det.

Trygve Söderling

Artikelserie: Guidad tur i östsvensk prosa (2001)
del 3 av 3

Fem finner ett språk

I den sista delen av stadsvandringen i nyare finlandssvensk prosa handlar det om språkavsmakarna. Här gäller trippen det oväntade, sprängda och drömda, en tripp som egentligen redan finns där, inne i språket.

En blyg liten ABC-bok visade sig vara en av den finlandssvenska bokhöstens läckraste produkter. Susanne Ringells Av blygsel blev Adele fet är livsöden i alfabetisk ordning, tjugosju mikronoveller à tjugo till femtio rader. Ringell leker med våra förväntningar: först när Adele fetmade till såg männen henne, hon blev ”som det stånd hon utlöste, mjuk och samtidigt fast, len och tyst och målmedveten”. Plötsligt är alfabetet fullt av öppningar, man tycker sig läsa en erotiserad Lennart Hellsing. Under E och F åker Egil på skidsemester med Folke och det ligger i luften att de där kommer att slå ihop sina bokstäver. Fast ännu har de ”bara talat om själva skidandet och om vem som ska ta kikaren”. 

Lika väl som mot lust och drömmar kan ABC-personernas ändå liv stupa mot ångest. Dagmar på D försöker ”krympa andra till sig”. Går man till henne riskerar man att bli som hon. Går man inte är man det redan. Logoterapeuten H är på väg mot ett sammanbrott: ”Hannele är inte ensam, hon är inte utsatt, hon har ett skyddsnät och tillgång till kunskap om vart man kan vända sig om och när det eller det händer. Men hon vet inte längre vad det är som händer”.

Som skådespelare har Susanne Ringell slipat sin avlyssning knivskarp, ord för ord, stavelse för stavelse. Hon har skrivit pjäser, hörspel, dikter och ett par ’vanliga’ novellsamlingar. I Åtta kroppar (1998) öppnar en text ”Hon har undertecknat ett papper. Gett bort sina ögon.” Bland dem som går ner sej i språk har Ringell en klar kultstatus och den nya bokens tunnhet är kanske precis rätt dosering för att bredda kretsen av fans.

Språkavsmakarna är temat för den här, tredje, sista, stadsvandringen i nyare finlandssvensk prosa. Många berättare har ett levande språk men några, som just Susanne Ringell, är lyriker som har berättelser. Också i Henrika Ringboms roman Martina Dagers längtan från 1999 är stommen enkel: framgångsrik banktjänstekvinna med karriären på räls börjar på ett oförklarligt sätt tillbringa allt mera tid i en skogsglänta och försvinner till sist helt under broarna. Allt hänger här på hur allt berättas. ”Normalitetens” jobb och erotik ”sköts” i ett skenbart sakligt, men skrämmande tomt språk. Boken är en brant balansgång mellan parodi och panik, dess laddning ligger i hur det yttre sammanbrottet gestaltas som ett inre växande. Martina Dager hör till de romaner som fortsätter att värka när de andra glömts bort.

Sammanbrottets språk gäller det också i Pirkko Lindbergs Berenikes hår (2000). På sitt sätt tar den vid där Henrika Ringbom slutar: den fiktiva ramen är en dagbok från psyket. Formen är sju ”häften” som patienten Berenike Kropp skriver av sig på uppmaning av den ständigt frånvarande doktor Libius. Till en början verkar vi få ledtrådar till det som har hänt – eller kanske hänt, eftersom gränsen mellan fiktion och ännu mera fiktion redan från början är ifrågasatt. Enligt Berenike själv bröt hon samman när hennes fästman gjorde slut, men fästmannen Friman beskrivs så kall och skruvad att man undrar varför det alls gjorde ont; kanske han bara är en ond låtsaskamrat. 

Bokens andra halva utspelar sig i bordellstaden Nadir. Här sitter Berenike som galjonsfigur i ett skyltfönster, äntligen beundrad för sitt hår och sitt hull. Nadir framstår som en lång dröm eller allegori, kanske har den ”riktiga” Berenike nu definitivt tappat greppet. Texten associerar sig framåt, som bläckfläckar på ett rohrschachskt läskpapper. 

Kanske är boken en elegi över ett tabu: över all åtrå som spärras in när en kropp – Kropp – av sin omgivning definieras som oattraktiv. Sexualiteten är den rädsla och fascination som går som en het gröt genom texten. Berenike släpper fram och tar tillbaka, hon spelar i ett svårartat mönster pryd och samtidigt fräck.

Visst är Berenikes 333 sidor långa svada manierad, den simmar både med och mot Monika Fagerholms Diva. Jargongen kan läsas som en del av ”sjukdomsbilden”. Men bakom de många maskerna känns det ändå som om Pirkko Lindberg nu skulle gå djupare – eller rakare – än i sina tre tidigare böcker: relationsromanen Byte, reseboken Tramp, pikaresken Candida. Kanske blir hennes personliga röst tydligare mot en fond av lätt gåtfull modernism, utan populära stöttor.

Den utmattande Berenike är en utmanande bok som kör långt på rent språklig energi. Humor och explosiv fantasi slåss mot den sorgsna grundtonen. Man kommer att tänka på några rader av en annan språksmakare, Catharina Gripenberg: ”Man vet inte var en hjärna tar slut, den bara fortsätter och fortsätter. Det är väldigt svårt att parkera i en hjärna, för inget hålls på plats.”

Gripenberg var den poetiska kanondebutanten 1999, och även om den här rundvandringen egentligen inte når lyrikens stadsdel kan man studera en teaterpjäs av henne i tidskriften KONTUR nummer 3/00. Uppdraget gällde snabbproduktion av en enaktare, tid: en vecka. I En finner en ö krockar vibrationer från Fem-böckerna (Fem på spionjakt etc) med en drömlik borttappning av mening, kortsystem, kappsäckar: Cocteau möter Enid Blyton. Gripenberg vänder händigt på ord (”Jag tror jag la mej på en osäker plats så att jag glömmer ihåg mej”), men grejen är att hon vänder dem så landskapet får färg. 

Liksom hos Ringell, Ringbom och Lindberg gäller trippen det oväntade, sprängda och drömda, en tripp som egentligen redan finns där, inne i språket. ”Man ser alla saker du har inuti dej då. Man ser ditt hjärta och kanske ser ditt hjärta så fånigt ut i ansiktet. Man ser platsen du tycker om på och att där alltid finns lediga parkeringsplatser. Man ser att lapplisorna har somnat och om dom vaknar så säger dom att det gör ingenting, att här får man parkera mitt på vägen i den allra minsta kammaren om man vill, fastän inte blodet slipper in dit då, fastän inte blodet inte slipper runt då, och du blir yr, och egentligen borde man ha parkerat någon annanstans.”

”Slipper in” är ett finlandssvenskt sätt att säga ”kommer in”. Det är fel men vi tycker om våra fel. Det är hur som helst sällan våra böcker ”slipper in” i Sverige och kommer åt att förstöra språket där. Kanske vi är svenskar som läst kartboken slarvigt, men vi fortsätter skriva ändå. I språket finns alltid lediga parkeringsplatser. 

Trygve Söderling