Lite Bulgakov (3/3): Det vita gardet

Riv av axelklaffarna
och spring!

● Muminfamiljen i inbördeskriget. Kakelugnsvärme och kanoner. Upp till kamp för monarkin! Här är ditt gevär! – och i nästa sekund, fly, göm er, av med axelklaffar och kokarder!

● Hur ska det gå för bröderna Turbin? Vad är den där Peturra för en figur egentligen? Är Trotskij på väg mot Staden? Fantastiska rykten, ond bråd död, vackra mjölkflickor, trivsamma kortspel, brutala husundersökningar – och kaos: hur i helsike välja sida när minst sex olika arméer bekämpar varann?

Ur den ryska TV-filmatiseringen av Det vita gardet (Белая гвардия)  från 2012.

Fredens och historikernas första offer är krigets kaotiska sida. Segrarna kräver av sina krönikörer ett rakt och snyggt spår fram till segern: tillvarons naturliga råddighet offras för att dess nuvarande herrar ska framstå som de enda logiska och möjliga. Men också förlorarsidans exilchilenare får i allmänhet bara en historieskrivning. Att det kanske finns 123 fraktioner i Libanon eller Panama, och i efterhand alltså 123 förlorande sidor, är en alltför råddig och opraktisk sanning. Såna hittas på sin höjd i romaner.

Michail Bulgakovs Det vita gardet – enligt Ellendea Proffer (Bulgakov: life and work, 1984)  troligen den bästa romanen om ryska inbördeskriget – kändes oväntat 'modern' när jag bläddrade i den före omläsningen för en tid sen. Jag mindes den intensivt spännande flykten längs Malo-Provalnaja i Kiev, den romantiskt gåtfulla kvinnan som räddar vår hjälte in i sin labyrint av bakgårdar, liksom stämningen av ett kanske strejtare, mera klassiskt ryskt roman-allvar än i Mästaren och Margarita. Vad jag inte mindes var att stilen kunde vara så snabb och myllrande, som i gatuscenerna:

Inte heller mindes jag en sån biperson som poeten Michail Semjónovitj Spoljánskij (otrolig, men på samma sätt som alla de faktiskt existerade ryska konstnärer under den här hektiska tiden, som man kan läsa om i kretsarna kring t.ex. Eisenstein eller Majakovskij). Romanens Spoljánskij gällde i Kiev enligt Bulgakov för att vara ”en strålande uppläsare av egna dikter (Saturni droppar) på klubben Säck och aska”. Han körde bil. Han höll sig med en ballerina från Monsieur Fords opera. Han hade oerhört mycket pengar;

Bytte herrar 14 gånger

Ett ögonvittnesreportage som t.ex. John Reeds ”Tio dagar” funkar ju fruktbart komplicerande och tillkrånglande om ens bild av 1917 varit den enkla skolbokslinjen ”tsaren – Kerenskij – Lenin”.

På samma sätt inser man senast genom Det vita gardet att ryska inbördeskriget inte alls enbart var den front ”vita-röda” som man lyckligt trott. Isynnerhet inte om man som Bulgakov håller sej till hemstaden Kiev (i romanen genomgående kallad ”Staden”) och till det ”storslagna och skrämmande” enda året 1918.

Ukraina var ett av de mest sekoga områdena och även om det lokala talesättet att Kiev inom några år bytte herrar allt som allt 18 gånger är överdrivet, enligt vad Bulgakov själv senare skrev, får han ändå antalet regimskiften till 14. ”Gardet” handlar om ett av dem, egentligen bara tre dagar, och det är alldeles tillräckligt för att det ska gå runt i skallen:

General Skoropadskij, ”hetman av allt Ukraina”, som kommit till makten som marionett för en tysk högerkupp mot den socialdemokratiska, ukrainsk-nationalistiska Radan i Kiev (som, det hör till saken, skaffade dit tyskarna in the first place) får kalla fötter när tyskarna p.g.a. vapenstilleståndet evakuerar sina ockupationstrupper. Ett ersättande vitt garde – kadetter, studenter, ledda av tsarofficerer – håller när boken börjar på att värvas och bröderna Turbin (inklusive Bulgakovs självporträtt Aljósja) ansluter sej. Men när Radans bondearmé ledd av Petljúra anfaller Staden visar det sej att hetmanen flytt under natten, och hela fronten ramlar ihop inom några timmar.

Order att desertera

Som 'krigsbok' är Det vita gardet alltså typiskt ironisk, bulgakovsk: snarare än strider och hjältar är själva grejen sammanbrott och kaos, krigets rykten, förvirring, dubbelspel. Hjältar är de vita officerer som inte kastar ut oerfarna trupper i ett meningslöst motstånd utan tvärtom ger dem order att desertera, ”av med axelklaffarna, spring, göm er, riv sönder alla papper på vägen!”.

En annnan stor ironi är scenen med Petljúras segerprocession i Staden. Genom hela boken har hans trupper setts ur de vitas synvinkel, som nåtsorts rövarschack, ännu dagen före anfallet skriver stadens Fria nyheter – obunden demokratisk tidning: ”I Petljúras band noteras omfattande krigströtthet. Petljúras löjliga företag närmar sej tydligen sitt slut”. Några dar senare håller en enorm, dischiplinerad folkarmé parad under blågula (ukrainska) flaggor:

Och så måste historien skrivas om ännu en gång. Ändå får Fria nyheter rätt, på sitt sätt: vid horisonten närmar sej Trotskij, inom två månader har Petljúra i sin tur flytt från Staden. (I samtida källor – ”Gardet” skrevs 1922–23 – är ”Trotskij” och ”Röda Armén” ju synonymer.)

I pressen mellan vitt och rött blev Radan, Petljúra och Ukrainska Folkrepubliken ett av de historiens många försvunna projekt som, som man säger, krossades mellan sköldarna.

Smet från Petljúra

En förbluffande notis: verklighetens Bulgakov blev faktiskt tvångsmobiliserad som läkare av Petljúras folk och vid flykten den 3 februari 1919 tog de honom med sig – men han lyckades smita undan. En ståry som Bulgakov tydligen såg som för fantastisk t.o.m. för att kunna komponeras in i romanen.

Däremot låter han alltså sitt alter ego ta värvning i den reaktionära hetmanens styrkor, och i den vevan frågar officeren överraskande nog: ”Ni är väl socialist? Inte sant? Som alla förnuftiga människor?

Det säger en del om tidsandan att t.o.m. vitgardisterna måste snegla åt Kerénskijs möjliga återkomst. Nikólka förklarar att han är monarkist och inte ens tål höra ordet socialist. Men officeren håller tungan i kinden och eftersom Turbin är läkare duger han bra ändå.

Ytterligare märkligheter, utanför bokens ram (men som reds ut i översättaren Lars Erik Blomqvists efterskrift), är att också bolsjevikerna drevs ut ur Kiev, t.o.m. fyra gånger: först av Radan och tyskarna, efter segern över Petljúra av Denikins vita trupper, sen av polackerna.

Petljúra mördades 1926 i Paris (enligt Blomqvist av en bolsjevikagent, i andra källor av en jude som hämnd för hans pogromer. Så var det med den socialdemokraten).

Kokain och kakelugnar

Bulgakov själv var alltså ”vit”, om också inte aktivist (det var däremot hans två bröder). Trots fiaskot har Gardet hans sympatier i boken. Muminfamilj-hemmet vid Aleksejbacken, med sin kakelugn och den vackra systern Jelena, står för den kultur och bildning som är värda att kämpa för, den borgerliga livsformens diskreta charm. Problemet tycks vara att borgarna inte ställer upp för sin klass; under tyskockupationen översvämmas Kiev av ”furstar och girigbukar, poeter och procentare, gendarmer och skådespelerskor från de kejserliga teatrarna”, som alla flytt från Petrograd och Moskva:

”Genast kom nya tidningar ut, och Rysslands bästa pennor började bidra med kåserier, där de smädade bolsjevikerna. Dagarna i ända släpade kuskarna restauranggäster från den ena lokalen till den andra, på nätterna spelade strängmusiken på kabaréerna och i tobaksröken lyste med överjordisk skönhet de bleka, utmärglade, kokainiserade skökornas ansikten.”

Men nykomlingarna är mest intresserade av att fly vidare mot väst och vänta på att Denikin får ordning på socialistpacket. Och tyskarna är förrädare och hetmanen en skurk – så vad och vem ska bröderna Turbin slåss för? I vilken front skulle man själv ha hamnat om man fötts i Kiev på 1890-talet (om man nu utesluter den troskyldiga föreställningen att man alltid skulle välja 'rätt')?

”Bolsjevikerna har min största förståelse” är en vit officers sista ord, innan han skjuter sig genom munnen.

Kultpjäsen Turbins

Ur den sovjetiska tv-filmatiseringen Familjen Turbins dagar från 1976.

Det i stort sett enda man visste om Bulgakov, i Sovjet och i väst, fram till 1960-talet och den sensationella postuma publiceringen av Mästaren och Margarita, var Familjen Turbins dagar (Дни Турбиных), scenversionen av Det vita gardet. Den var enormt populär, sågs som en ny generations Måsen, spelades 987 gånger på Konstnärliga Teatern i Moskva mellan 1926 och -41. Inte ens 'Proletkult'-gängets angrepp (”Vi behöver dom här syskonen Turbin lika litet som en hynda behöver en BH”) fick den slutgiltigt nerlagd, eftersom Stalin av en ödets nyck gillade pjäsen (ev. missförstod han den).

Pjäsen, som alltså blev Bulgakovs genombrott, lär vara (har tyvärr inte läst/sett den) ganska annorlunda än boken. Men i vilket fall är det intressant och kulturpolitiskt talande att en skildring från ”fiendesidan” (eller egentligen två av dem, i inbördes kamp) kunde få en sån ställning i 20-talets Sovjet. Glasnost har antagligen en bit kvar att gå för att idag nå motsvarande öppenhet. Kan man tänka sej en sovjetisk TV-serie om en sympatiskt skildrad afghansk gerillafamilj, om också i en politisk återvändsgränd?

Hans bästa roman?

Två delar av Det vita gardet publicerades 1925 i en tidskrift, sen emigrerade redaktören. [Tillägg 2022: Hela boken publicerades först på ryska i Paris 1927, som censurerad i Sovjet 1966 och en fullständig utgåva 1989. Den första engelska översättningen utkom 1971, den första svenska 1974.] Som bok var Gardet alltså icke-tillgänglig fram till 1970-talet, och hamnade också efter utgivningen lite i skuggan av sensationen med Mästaren och Margarita.

Men de överdådiga, bisarra, roliga greppen i Margarita är lätta att känna igen också i Gardet, Bulgakovs första roman – och kanske t.o.m. hans 'bästa', åtminstone i den (petiga) bemärkelsen att den blev den enda han helt hann fullborda.

För Det vita gardet talar också koncentrationen (bara 273 sidor) och den tyngd som ett upplevt, autentiskt material alltid har. Margarita är ju i alla fall till stor del en roman om en förtryckt författares önskeuppfyllande fantasier. En annan sak är sen att man inte längre kan tänka bort Margaritas fantastik ur bilden av Bulgakov.

Framför allt lyckas Gardet trots sitt lilla format på ett enormt rikt sätt förmedla krisens och kampens råddighet. I Kiev 1918, men i princip kunde det säkert vara Johannesburg, eller Jerusalem, och 1988. Det är bara efteråt och på långt håll som det är två klara sidor och ett enkelt beslut.

Trygve Söderling

Michail Bulgakov: Det vita gardet (Белая гвардия). Sv. övers. o. efterord Lars Erik Blomqvist. I boken ingår Viktor Nekrasovs artikel ”Huset där Turbins bodde” (1967). A & W, 1976.

[Ny utgåva, utan Nekrasovs artikel: Norstedts, 1989.]

Det bulgakovska huset plundrat. Ur den ryska TV-filmatiseringen av Det vita gardet från 2012. Observera den ukainska flaggan i gathörnet. — Det ukrainska kulturministeriet stoppade 2014 distributionen av TV-serien i Ukraina, eftersom den ansågs framställa ukrainarna i en dålig dager.