Lite Bulgakov (1/3):

Manuskript brinner inte

Undangömd, censurerad, utgiven –
historien om Mästaren och Margarita

 S  atan anländer till 1920/30-talets Moskva och blandar sej i en diskussion på en parkbänk, som (i förbigående sagt) slutar med att Berlióz, redaktör för en litterär tidskrift, blir halshuggen av en spårvagn förd av en kvinnlig medlem av Komsomol. Debatten gäller Jesus historiska existens, och Wolands/Satans ingående redogörelse för prokurator Pontius Pilatus, Jesjua Ha-Notstris, Judas från Keriots och Levi Matteus förehavanden en viss påsknatt visar sej småningom vara ett manuskript som Mästaren — en icke-erkänd författare inspärrad på sinnessjukhus — arbetat med men i förtvivlan bränt upp.

Artikelns layout på mittuppslaget i Ny Tid 25.2.1988

I romanens andra del räddar Margarita, hans älskade, honom genom att ingå förbund med Woland/Djävulen och förvandlas till häxa, flyga omkring på kvast och agera värdinna på Satans Stora Bal. Och så vidare. Det man allra av först fångas av är den fantastiska och roliga sidan av Mästaren och Margarita (Мастер и Маргарита), Michail Bulgakovs stora roman, skriven 1928–40, sen 1971 tillgänglig på svenska för några tior i ständigt nya pocketupplagor. Barnet i oss fascineras av Satans/Wolands övernaturliga tricks, på samma sätt som vi diggar baron v. Münchhausens eller bibel-Jesus rövarhistorier. Men apropå de senare är Bulgakovs eget insprängda Testamente, boken-i-boken (som i en tidig version hette Evangeliet enligt Satan), helt fritt från underverk, strängt naturalistiskt (och inte speciellt smickrande för kristendomen). Stalins Moskva är mera otroligt än Pilatus Jersjalaim, är poängen.

”T  ala aldrig med främlingar” heter således första kapitlet, med en tidsenlig slogan (jfr. kampanjen ”En svensk tiger”), och när Woland/Satan uppenbarar sej, beskrivs han bl.a. så: ”… Hans grå basker satt morskt över örat, under armen bar han en spatserkäpp med en svart knopp i form av ett pudelhuvud. Han såg ut att vara drygt fyrtio år gammal. Munnen var en smula sned. Han var slätrakad. Mörk. Hans högra öga var brunt, det vänstra — grönt. Ögonbrynen var svarta, det ena satt högre än det andra. Det var kort sagt en utlänning.” (övers. Lars Erik Blomqvist)

Intressant nummer två med romanen blir förstås just den politiska satiren; om de ’speciella förhållanden’ under vilka boken kom till och, helt följdriktigt, förträngdes under många år. Censur-historien, Bulgakovs och romanens kamp med litteraturmilisen, är ett slags extra kapitel som ’bevisar’ sanningen i de föregående, smaken av förbjuden frukt sitter förstås kvar och bidrar starkt till bokens kult-status i dagens Sovjet där boken numera är i princip fullt tillåten.

Kulten missar i alla fall lätt de djupare skikten, som inte har mycket med dagspolitiken att göra, hävdar Andrew Barratt i en färsk studie (Between Two Worlds. A Critical Introduction to The Master and Margarita, Oxford Univ. Press 1987). Frågor om gott och ont, mod och feghet o.s.v. behandlas betydligt mera mångsidigt i romanen än den liberala delen av de sovjetiska kritikerna uppfattat när de ganska långt reducerat den till ett moraliskt redskap för avstaliniseringen. (Texten på detta uppslag bygger till stor del på Barratts grundliga bok.)

 V  arför undertrycktes då romanen i 26 år, från 1940 till 1966? Censorernas omfattande bortsaxningar i den första utgåvan, i tidskriften Moskva 1966–67, är rätt spännande att kolla in som uttryck för var skon kunde klämma under stalinismens och efterstalinismens långa epoker. Ett exempel från strukna sidorna i kap. 23 (’våra vänners’ besök i väst-valutabutiken Torgsin vid Smolénsktorget, se foto):

— Er tet pra? undrade den syrenblå kunden strängt.

— Förstklassig vara! svarade försäljaren och petade kokett med kniven under skinnet.

— Jak ticker om pra, ticker inte om tålik, sade utlänningen snävt.

— Ja, naturligtvis! genmälde försäljaren förtjust.

Här lämnade våra vänner utlänningen och hans lax och fortsatte till konditoridisken."

Smolénsktorget i Moskva på 1930-talet. Till höger Torgsjn-varuhuset för handel med västvaluta som Behemot och Korovjev vänder upp och ner på i kapitel 28 av Bulgakovs Mästaren och Margarita (se ovan). Idag [1988] finns ironiskt nog romanen där scenen ingår, liksom andra böcker av och om Bulgakov, att köpa i dagens motsvarigheter till Torgsin, men är extremt svåra att få tag på för en ’vanlig’ medborgare utan kontakter eller västvaluta.

Att den laxköpande mannen i syrenblå kostym blev struken vet vi tack vare de två fullständiga versioner av boken som sen kom ut inom sex år — 1969 i väst, 1973 i Sovjet. Vi får en intressant inblick i principerna för modern censur. Undersökningen är t.o.m. lätt gjord i de upplagor — t.ex. den finska — där de bortklippta partierna som här är kursiverade, på samma sätt som i första fullständiga väst-utgåvan (Possev 1969, Frankfurt a.M.).

"När den syrenblå trillade i silltunnan utropade han på ren ryska utan någon som helst brytning: — Hjälp! De mördar mig! Polis! Banditernaförsöker mörda mig! Chocken hade plötsligt lärt honom att behärska ett helt nytt språk. "

Även om Bulgakovs godmodiga satir över hela dubbelmoralen kring 20-talets NEP-baroner och berjosjkabutiker (med ’utlänningar’ som plötsligt visar sig tala perfekt ryska) känns ganska harmlös, var ämnet ännu 1967 för pinsamt för att kunna beröras i sovjetlitteraturen. 

 A  tt viborna av det statsterroristiska 30-talet var farligt stuff är enklare att förstå. Också i kap. 15 finns valutatemat (Nikanor Ivanovitj underliga dröm om en kabaréföreställning där han ställs till svars av konferencieren och där eldröda paroller hoppar ur väggarna: Lämna ifrån er all utländsk valuta!). Men orsaken till att nästan hela det kapitlet strukit med är där väl snarare associationerna till vissa teatraliska Moskva-rättegångar.

Samma sak med censuren av t.ex. avsnitten om märkliga försvinnanden från "lägenhet nr. 50" (kap. 7); av Margaritas farhågor att Mästaren blivit förvisad (kap. 19); av de civilklädda skyddspoliserna i trappuppgångarna (kap. 22 & 24) och av att Mästaren blivit misshandlad under förhören (kap 23 & 24): 

"— Ja, sade Woland efter en stunds tystnad, honom har de verkligen lyckats förstöra." (sv. uppl. s. 268). 

I textens hela sammanhang ganska diskreta grejer, men nån har läst noggrant. Kastar man en käpp så skäller den hund som blir träffad:

"— Var det ni som läste Latunskijs artikel om den här mannens roman (Struket:) och som angav honom för att inneha illegal litteratur? frågade Azazello." (s. 271) 

"… Korovjev slängde sjukjournalen på elden. (Struket:) — Finns det inga papper, så finns det inte heller någon person" (s. 272) 

". . . —- Älskade Margarita Nikolajevna, sade Natasja bedjande och föll på knä, be dem — hon sneglade mot Woland — att jag får fortsätta vara häxa. (Struket:) Jag vill inte tillbaka till villan! Jag gifter mig varken med ingenjören eller med den där teknikern!" (s. 273)

Vid sidan av ’terror’-strykningarna finns förstås ’puritanism’-strykningar: till Margaritas roll som häxa hör att uppträda naken i en rad scener, och omnämnandena av det plockas för det mesta bort… vilket man väl kan vänta sej i ett patriarkaliskt-viktorianskt samhälle. Hennes lustfyllda krossande av inredningar har likaså tydligen setts som antisocialt (jfr Ilaskivis kampanj mot ’galningen’ i Helsingfors). När Margarita gör sin raid mot Våning nr 84 i DRAMLIT:s hus för att hämnas att dess innehavare, Latunskij, krossat Mästaren genom sina skriverier, är rödpennan igen framme för att begränsa förödelsen (de kursiverade snitten):

"Margarita var naken och osynlig, […] från köket bar hon vatten i hinkar in i kritikerns arbetsrum och hällde ut det i skrivbordslådorna. Hon krossade glaset i ett skåp och drog fram en kostym som hon dränkte i badkaret. Hon tog ett bläckhorn i arbetsrummet och hällde ut allt bläcket i den grandiosa dubbelsängen. Fastän den förstörelse hon åstadkom fyllde henne med salig glädje, kände hon att hon inte fick nog. Därför började hon göra vad som föll henne in. Hon slog sönder kaktuskrukorna i rummet där pianot stod. Så gick hon tillbaka in i sovrummet, skar sönder lakanen med en kökskniv och krossade glasen i fotografiramarna. Hon var inte det minsta trött men svetten flöt i strömmar över henne."

Men det finns också en hel del snitt där motivet förblir dunkelt. T.ex. i den ’historiska’ ståryn-i-storyn om Pontius Pilatus lönnmord på Judas i boken (via sin ’säkerhetschef’) och Stalins  mord på Kirov, 1934. De här teorierna tycker i alla fall Barratt att är väl sökta, ohistoriska och samtidigt enkelspåriga.

Hellre medge att motiven bakom många klipp heltenkelt är dunkla. Ganska subtil känns t.ex. censuren av de här två suggestiva bilderna:

Den mörka dimman från väster lade sig över den stora staden. Broar och palats försvann. Allt uppslukades av mörkret som om det aldrig hade existerat. En stråle av eld drog över himlen. Dånet skakade staden. Det mullrade igen och åskregnet började falla. Woland syntes inte längre i mörkret. (Slutet av kap. 29)

(Inte struket:) Då det svarta täcket för ett ögonblick gled åt sidan vände sig Margarita om i flykten och såg att bakom henne hade inte bara de färgskimrande tornen försvunnit utan hela staden var borta. (Struket:) Den såg ut att ha sjunkit genom jorden och bara dimman och röken fanns kvar. (Slutet av kap. 31)

Det demoniska inslaget. Från New York-scenversionen av Mästaren och Margarita 1978: häxan Hella och varietéteaterns biträdande direktör Varenusjka, som förvandlas till vampyr till straff för att han ljuger i telefon.

 C  ensuren hade allt som allt gjort 153 strykningar i [den sovjetiska] 1966-utgåvan, motsvarande c. 70 maskinskrivna manus-sidor eller en tiondedel av boken. Mest — en femtedel — strök man i del II av romanen, kanske för att del I (publicerad i ett tidigare nummer av Moskva) hade väckt så stort intresse — hela upplagan på 150.000 ex såldes slut inom några timmar, en instant-sensation som bara slås av Solzjenityns En dag i Ivan Denisovitjs liv fyra år tidigare. 

Men också med alla 153 strykningar fanns det tillräckligt med intressant stoff kvar för att glädja ’liberalerna’; t.ex. kritikern Vladimir Laksjin, Novyj Mir-gängets största stjärna och det sovjetiska litterära etablissemangets bête noire (svarta best) enligt Barratt, skrev ett flammande försvarstal.

Angreppen kom från den invektivrike M. Gus i den dåförtiden hyperkonservativa tidskriften Fana, och Ljudmila Skorino som — på en något högre debattnivå — i en artikel i tidskriften Litteraturens frågor 1968 ogillade bl.a. att fantastiska saker i Bulgakovs bok framställs som om de verkligen kunde hända. Det är som om Bulgakov var ute för att visa "den verkliga världens ytterliga instabilitet och irrationalitet", skriver hon harmset (och låter därvid som nån av de fyrkantiga ’filosofer’ som Bulgakov med sånt nöje brukade parodiera). — Bulgakov är ute efter att ’underminera’ materialismen och predika en ’passivitetens filosofi’, ansåg hon.

Hur (ens den censurerade versionen av) t.ex. Margaritas verksamhet ovan kan kallas ’passivitet’ är förstås något gåtfullt.

 H  ur kom det sej då att romanen överhuvudtaget blev publicerad — dessutom just år 1966, när tövädret från 50-talet annars tydligt ersatts av nattfrost? Kring samma år kom ju rättegångarna mot och straffandet av Sinjavskij och Daniel för att ha publicerat böcker utomlands, den offentliga förföljelsekampanjen mot Solzjenitsyn och hårda tag mot tidskriften Novyj mir? Mästaren och Margarita gav ju ’liberalerna’ vatten på kvarnen och bränsle för sin kritik för åtminstone ett decennium framåt.

Lite lustigt är också att vissa ’kritiska’ avsnitt inte blev strukna i 1963-utgåvan — t.ex. i kapitel 28 åkte det ovan citerade Torgsin-besöket ut, däremot inte satiren med författarhuset, en annan förbjuden zon, stängd för vanliga medborgare — fortfarande lika aktuell som valutabutiken dessutom:

— Är ni författare? frågade kvinnan. — Otvivelaktigt, svarade Korovjev värdigt.

— Var är era legitimationskort? sade kvinnan igen.

— Legitimation? … om ni ville försäkra er om att Dostojevskij var en författare, så skulle ni väl inte fråga efter hans legitimation? Ta bara fem sidor någonstans i en av hans romaner — ja, då ser ni direkt att den mannen är en författare. Och förresten tror jag aldrig att han hade någon legitimation! Vad tror du? sade Korovjev och vände sig till Behemot.

— Jag kan slå vad om att han aldrig hade någon, svarade Behemot, ställde sitt primuskök på bordet bredvid liggaren och strök svetten ur sin sotiga panna med tassen.

— Ni dr inte Dostojevskij, sade kvinnan, alldeles förvirrad av Korovjevs prat.

— Hur kan ni veta det? 

— Dostojevskij är död, sade kvinnan en smula osäkert.

— Jag protesterar! utbrast Behemot. Dostojevskij är odödlig.  

— Får jag se er legitimation, sade kvinnan.

 S  om förklaring till det rätt  osannolika ut givandet av Mästaren ’redan’ 1966–67 och inte t.ex. först nu (som fallet är med en lång rad andra verk, bland dem Bulgakovs samtida Pasternaks Dr. Zjivago — en roman med liknande tillkomsthistoria f.ö.) har, enligt Barratt, föreslagits åtminstone fyra faktorer: 

 1) funktionen som ’säkerhetsventil’ och avledande manöver,

2) romanen hade förespråkare i både Konstantin Simonov och Veniamin Kaverin som samtidigt ägde tillgång till  maktens korridorer, 

3) "ibland får tidskriftsredaktörer i Moskva och Leningrad tillstånd att publicera kontroversiella författare för att   blåsa upp spridningen",

4) de sovjetiska historikerna  beslöt just i mitten av 60-talet att Jesus har existerat. Därmed kom en av romanens huvudpointer i nytt ljus. Bulgakov låter ju Satan driva med den under hans tid förhärskande sovjetiska ateismkampanjen och ’mytologi’-skolan, enligt vilken  evangelierna är enbart fria fantasier.

 Ä  nnu märkligare än att romanen blev publicerad är i alla fall att den överhuvudtaget kom till. I ett skede, 1930, brände Bulgakov t.ex. faktiskt upp manuskriptet (liksom Mästaren gör i romanen) i sin vedkamin i hemmet. 1929 hade varit ett "katastrofens år", med kulmen på en hätsk kritikerkampanj från det ’proletära litteratursällskapet’ RAPP:s sida som ledde till att Bulgakovs pjäser togs ner från repertoaren. Det är nu som Bulgakov skriver sitt legendariska brev till sovjetregeringen och det är nu som det lika legendariska telefonsamtalet med Stalin utspinner sej (se nedan, ”Sista ordet”).

Tack vare en högst osannolik nyck av välvilja från diktatorns sida (kanoniseringen av Majakovskij var en liknande) hade Bulgakov klarat den värsta krisen. Resultatet av telefonsamtalet – ett fast jobb som dramatiserare av klassiska verk för teatern – var dock tungt och inte särskilt konstnärligt tillfredsställande (bara i enstaka fall blev de pjäserna ens uppsatta). Hälsan var dålig (sömnlöshet, nervösa reflexer) och privatlivet åt helvete. 1932 tog Bulgakov och Margaritas förebild, Jelena Sergejevna, till slut steget; bägge skilde sig, hon blev hans tredje hustru. Därmed kom arbetet med det brända manuskriptet äntligen igång på nytt och det fortsatte fram till Bulgakovs död 1940. Samtidigt ändrades titeln, och historien om författaren och hans älskade fogades in bredvid Woland- och Jesjuahistorierna.

Nåt hopp om publicering kunde av naturliga skäl inte finnas, men Bulgakov fick ändå uppleva segern att läsa upp den nästsista versionen för en liten krets av vänner under fyra privata sammankomster mellan 26 april och 14 maj 1939.

I augusti känner han en stickande smärta i ögonen och synen börjar försämras. Snart är han nästan blind. Som läkare kan han själv ställa diagnosen: höjt blodtryck p.g.a. förkalkning av njurarna. Döden är nära. Han fortsätter febrilt att diktera tillägg och rättelser till den stora romanen.

 10  mars 1940 dör han, men romanen är färdig, fast inte helt genomslipad. Eleanne Proffers konstaterande att Bulgakov hade tur, att han därmed är ett stort undantag i helhetsbilden av den sovjetiska 30-talslitteraturen — kan låta cyniskt. Ändå har hon rätt, om man jämför med hans kolleger: Bulgakov behövde/tvingades inte ge upp eller korrumpera sitt skapande. Han lyckades fullborda sin stora roman. Och han dog i sin egen säng, alldeles som om de litterärt bildade Trotskij eller Bucharin suttit vid makten, inte Stalin. Mitt i allt elände hade han en otrolig tur. Hade han ingått en pakt med Satan?

Det fick han ju inte uppleva, men i alla fall: idag, 48 år senare, finns hans böcker dessutom tryckta, ocensurerade, i hans eget land. Åtminstone i valutabutikerna. Det är smått otroligt. Det kunde ha gått annorlunda så många gånger. För vad Woland än påstår, brinner manuskript alldeles utmärkt.

Trygve Söderling

Bulgakov på svenska

(listan kompletterad 2022)

• Mästaren och Margarita, översättning från den fullständiga ryska texten av Lars Erik Blomqvist, första utgåvan 1971. Utkommer ständigt i nya upplagor
• Den finska översättningen heter Saatana saapuu Moskovaan, WSOY. Ständigt nya utgåvor.
• Det vita gardet (orig. 1925), 1974
• En hunds hjärta / De ödesdigra äggen (1925), 1977
• Svart snö (Teaterroman, 1936-37), 1981
• Snöstorm (En ung läkares anteckningar, 1925-7), 1984
• Herr Molière, 1988
• Till en hemlig vän, 1988
• En ung läkares anteckningar, 1995
• Jag har dödat, 1998
• En diaboliad: en berättelse om hur två tvillingar tillintetgjorde en byråsekreterare (1924), 1999
• Manschettanteckningar (1922-3), 2000
• Rött och vitt, 2002
• Djävulens vändkrets, 2013
• Livets stråle, 2014
• Morfin & andra noveller, 2018