Silver klöst från mystikerns spegel
Martin Enckell: Gud All-En

”väsande / ringlade tiden / ihop sig – högg”. Omslagets relief-orm av Bettina Björnberg

Spegeln är för övrigt en av M.E.:s favoritbilder. T.ex. i början av Pravda-Love låser han in dubbelgångaren i badrummet. Den återkommmmer sen i slutet, i glaset på en Kristusbild.

Också genom Gud All-En hänger speglarna som ett tema: ”rakade / av mig allt hår, reglade / dörren och försilvrade / mina fönster, skar / av alla kablar / till er fred som försökte / störta i mig”.

”I used to live in a room full of mirrors / all I could see was me” kommenterar Jimi Hendrix, mera prosaiskt.

Berättelsen om Spegelrummet blir en lång och mördande natt, en resa inåt, en kamp. Med ”Gud” – eller nåt. Som är jag själv – eller nån. ”och vansinnet påbjöd, / vansinnet påbjöd / ett erotiskt förhållande till Gud”.

Romantiken är inte död. Den handlar om död. Mot slutet av boken, i avdelning elva:

Och sen, efter alla dehär verkligt jobbiga kelandena genom kosmos med och mot Gud, börjar tolfte avdelningen (”All-En”) helt överraskande, lugnt, i vardagligt tonfall: ”det snöade, det skymde, hon hade glömt / sin scarf, eller lämnat den...”

Vilken lättnad, vilken befrielse. Också över att ordet ”hon” från början av boken återvänder, efter alla dessa eoner av ångest:

”Gud finns inte. Maktlösheten finns” preciserar Martin Enckell i ett efterord.

Församlingsförbundets förlag, som läst titeln, blir nog grymt besviket.

Det hindrar inte att glosan Gud är användbar när man vill få lite fart på poesin.

Och fort går det: ”drömde vändande tid, slungades / ut i kurvan /…”

Skräckens spöktåg kan vara roligt, det behöver knappast påpekas: ”spärrades in / i ett angränsande universum…”.

Men grundfeelisen är nog en annan: ”zodiaken bändes / ur led och rummet bräcktes / i fallande tid, såg människan modellerad / av levrat blod, såg heliga vansinniga […]”

Nånstans har jag påstått att freak-generationens huvudmotiv i litteratursammanhang är resan. Expressionister som M.E. är, med hans eget ord, nightdrivers.

Den här gången är det inte hård drajv i yttre mening, på nattblank asfalt, inte Europa-express, världsvåld, Mickey Spillane och pojk-odysséer. Hela boken kan spelas i ett rum. Ett inre rum. Bara ett par universum behövs.

Det är mystikern, Predikaren M.E. som gjort boken. Strängt uppbyggd, slipad, ut ur tiden. Skärvor av den har funnits i alla tidigare böcker, men skärvor.

T.ex. hans strålande mytologier (”Leche Verde” och andra). Fast där handlade det ännu om M.E.:s version av skapelsen, berättad utifrån. Gud All-En är hans Inferno och hans umgänge med en persisk poet, Mansur al-Halladj, martyrdöd 922.

Mansur var sufi – alltså en sorts muslimsk punkare – och har kallats för ”islams Kierkegaard”. Jag vet inte dess mera om honom än om Marianne Backléns zen-guru Mila Repa.

Freaks som freaks.

Det blir hur som helst en ny sorts tripp M.E. lurar oss lyrik-skeptiker ut på i Gud All-En.

Vi som svalt kroken tidigare och nu vägrar läsa nåt annat än M.E. eftersom allt annat luktar poesi, står inför domstolen:

Det här då? det är väl i alla fall poesi, t.o.m. ren poesi, som man sa förr i tiden?

Det luktar onekligen rent.

Kanske M.E. har dragit ner på det världsliga rock'nrollskrålet för att nångång slippa rollen som 'vår yngsta'. Denhär luntan är lika gammal och värdig som (och svaret på?) Bo Carpelans antika Marginalia.

Inte bara tackvare den 'gulnade' papperssorten. (Designmässigt har G.A.Mäkinen tryckt en mycket tilltalande volym. En fördel med att boken – obegripligt – nobbats av dom anständiga förlagen?)

M.E. tar ut steget i en ny riktning, faller över världens kant, flyter upp i vår dröm-tv-kanal, brottas med Gud, American Wrestling, livet fixat på förhand, av döden, båg och svindel, svindlande höjder. M.E. lurar, tvingar oss in just i den ”rena” poesi som vi försökt undvika att befläcka oss med. Strongt. Romantiken är inte död. Inte ens mystiken är död. Dom rör ju på sej.

Trygve Söderling