Nya tider i 50 år

Det är förstås blindhet. Vi ser bara klichéer, rubriker: “Framåt i slutna led”. Vi kan inte distinktionerna, alla nyanserna som då gjorde en förbannad skillnad. Ögonvittnena säger att tidningen var djärv och radikal i den situation som var. Kanske det är sant, men för att fatta sånt måste man jämföra med hur hemska dom andra tillbudsstående blaskorna var.

Ny Tid var länge sambo med den extremt provinsiella finländska varianten av stalinkommunismen. Att det idag trots FKP:s fall finns en 50-åring att fira, beror däremot på att Ny Tid nog alltid (eller OK, ofta) varit nåt utöver det. Nåt mera än ett vanligt propagandistiskt partiorgan. Igår FKP, idag ytterlig fattigdom — vad det hela tiden handlat om är att tänja ramarna, att göra det bästa av sin tids tvångströja.

40-tal: Friskt satsat för ny värld

I efterkrigsoptimism om en snabb socialistisk framtid (kanske t.o.m. äkta övertygelse att det har nåt med Sovjet att göra) skapas Folktidningen årsskiftet 1944-45, en “folkdemokratisk” tidning. (“Folkdemokraterna” (absurt namn) var kommunisternas mjukfront, ett parti som fanns 1944–91 för att fånga upp oss nyttiga idioter till vänster.) 1948 tog de imponerande raska grepp: Folktidningen övergår i dagstidningen Ny Tid med vänster-socdem-avhoppparen & privatfilosofen Atos Wirtanen som chefredaktör. I efterhand sett Ny Tids stora kändis. Atos drog in vännen Tove J. och en del annat konstigt kulturellt som sen aldrig riktigt kunnat utrotas.

Tidens fråga: Varför slutade Muminserien?

50-tal: Kåserier & Korea

Jörn Donner, Gösta Ågren jobbar ett tag som sportreportrar men skriver också unga idealistiska kulturinlägg. Eva Wichman bidrar med bra betraktelser och usla dikter. Atos lämnar skutan 1953 (samtidigt med Berlinupproret och Raoul Palmgrens fockande från Vapaa Sana), kronprins blir Mikael Romberg. Utgivningen skärs ner och namnet ändras på nytt, till det hyperkrångliga folktidningen NY TID vilket verkar symbolisera att kommunisterna tagit ett fastare grepp. Korea och Ungern ockuperas, kalla kriget fryser på, rubrikerna är utsliten retorik, läsarna vet att tidningens hemliga själ andas i kåserierna.

Tidens fråga: Atomkraften, framtidens energikälla — ren, säker och gratis!

60-tal: Förbluffande revolter

Det första tecknet på moralens upplösning är att förtjusta gubbfoton av lättklädda brudar börjar smygas in i spalterna, med politiskt korrekta bildtexter som enda fikonlöv (“den här blonda skönheten plaskar i Krim”). Men sen kommer ungdomsrevolten: tidningen byter namn till fnt med små bokstäver och layouten blir ställvis t.o.m. bra. Kommunisterna är konsternerade: varför är alla så jätteradikala, vad är det för fel på diktatur? Ny Tid suger girigt in vårluften från Prag och tecknen på kvinnorörelse t.o.m. i Sovjet. Sen kommer Praghösten och layouten återgår till den vanliga.

Tidens fråga: Mini eller midi?

70-tal: Revare och feminister

FNT behöver en chefredaktör, konkurrensen från unga fräscha superauktoritära Enhet skrämmer “FKP:s svenskar” (fortfarande samma gäng som 44) att i panik anställa den enda icke-blåskjortade under 60 inom synhåll. Det blir Peter Lodenius och dom ångrar sej omedelbart. Färgstarka pensionären Georg Backlund (red.sekr. 46-52) plockas ner från Närpes som chef och kommunistisk överrock “för den allra första tiden”.

Det här är 1972. När han slutar, 1977, bryter den osynliga ledningen igen löftet till Peter och tillsätter Seppi Bonsdorff som verkat pålitlig. Det är han nu inte, eller så omvänds han av fienden, snart ses Kansan Uutisets redaktörer smygläsa Ny Tid som om den var en farlig radikal undergroundtidning med alla dom förbjudna sanningarna (vilket den inte alls är, utom möjligen inom Rörelsen).

Tidens fråga: Kan man vara feminist och ändå socialist?

80-tal: Utan pengar är glasnost ingen konst

Esbo, H:fors och till slut Vanda stads kommunala annonsering (=dolt partistöd) försvinner vilket betyder att budgeten år efter år blir allt katastrofalare. I bakåtperspektiv var tidningen ofantligt rik ännu 1980. Den har ännu en illusorisk förankring i bygderna och dagspolitiken men mister dem & sina gamla ö-bottniska läsare när alla vettiga mänskor på bladet slutar och bara den nuvarande redaktionen blir kvar.

När pengarna tar slut försvinner också politiken och bara det som är billigare än gratis, nämligen debatt, kultur, filosofi, utrikes o a highbrow-material återstår. Desperata stödkampanjer i slutet av decennniet visar att vår folktidning har ett överraskande starkt stöd i alla samhällsklasser: både doktorer och alldeles vanliga licentiater ställer upp.

Tidens fråga: Kan Ny Tid överleva ännu en vecka?

90-tal: Bohemernas världstidning

Statligt informationspris 1992, till julen -92 ger vi ut årsboken Nya Tider som destillat av ett par särskilt dramatiska år: persiska krigets, moskvakuppens, dom baltiska frihetskampernas, Jugoslaviens… (som ni märker övergår historieskrivningen här i ohöljd reklam).

Tack vare att Ny Tid numera är politiskt sett helt tandlös tycker alla om den och numera har somliga den t.o.m. för att läsa den. Bland de 2.000 prenumeranterna finns 200-300 rikssvenskar, kanske lika många finnar — troligen nåt sorts finländskt rekord.

Ny Tid är idag ett rent bohemföretag, d.v.s. tidningen skulle inte utkomma en sekund ifall normal arbetsetik, städturer etc iakttogs eller medarbetarnas “arvoden” betalades ut annat än efter påtryckning. Det är inget bra tillstånd, tvärtom, vi är långt under isen (och till skillnad från Helsingfors Aftonblad medger vi det) men det går nu ett nummer till och ännu ett.

Tidens fråga: Har nån skrivit en ledare?

Trygve Söderling