Slammerarkivet: "Författarna och Ny Tid" (2015)

Scen: Ny Tids redaktion. Sommar. Telefonen ringer. Rösten i luren: Monika Fagerholm. På redaktionen: jag. Fagerholm har skickat en text till Ny Tids postadress, Tallbergsgatan 1/28: ett kapitel ur en kommande roman. Bra ”material”, säger jag, som vi murvlar brukar, och frågar vad boken ska heta. Fagerholm: ”Den ska förstås heta Underbara kvinnor vid vatten”.

Jag vill här betona ordet ”förstås”; så klart var Fagerholm helt medveten om att ingen hade hört en så märklig boktitel förut.

Kapitlet trycktes, på hösten kom romanen ut – året var 1994, ser jag. Och kanske episoden kan funka som en hållpunkt, bland andra, i följande något sprängda berättelse om relationen mellan författarna och Ny Tid.^{[not
1]}

Wirtanens epok: Tidning, nu med författare

Den författare de flesta annars kommer att tänka på apropå Ny Tid är förstås Tove Jansson och hennes tecknade följetong i 26 delar, ”Mumintrollet och jordens undergång” – troligen den viktigaste skönlitterära text som tryckts i bladet under dess 70-åriga historia. Att det var Janssons långvariga pojkvän Atos Wirtanen som katalyserade detta konstverk känner de flesta också till. Några vet vidare att Wirtanen själv var lite skönlitterär, gav ut några volymer dikter och aforismer.

Att han är legendarisk beror ändå på annat. Snusmumrikens hatt, till exempel.

Wirtanen tillträdde som Ny Tids chefredaktör 1947 och raggade under sina 6—7 år vid rodret upp inte bara Jansson utan också Ralf Parland, Jörn Donner och – inte minst – Eva Wichman. Därmed inledde han en tradition som har visat sig seg.

Ralf Parland (1914–95), produktiv modernist i lyrik och prosa, bidrog en tid regelbundet med recensioner av klassiska konserter (modellen kan ha varit Elmer Diktonius litterära musiktexter i Nya Argus, i början av 1930-talet). Lika mycket filharmoni har man inte kunnat höra i Ny Tids spalter efter att Parland 1948 flyttade till Sverige.

Däremot har det nog publicerats originaldikter, många av dem vid den här tiden signerade Eva Wichman (1908–75, bilden). Wichman var vän med Wirtanen, gift med Ralf Parland 1938–1945, och den skönlitterära författare som varit anställd vid Ny Tid den längsta tiden – även om red.sekr. My Lindelöf numera kanske slår rekordet.

Wichman började medarbeta 1948, anställdes 1950 som korrekturläsare, jobbade 1952–54 som redaktör, återgick till korret och flitigt frilansande, tills hon 1963 bröt med kommunistpartiet.

Som författare har Wichman ovanlig bredd: från finstämd modernistisk prosa (t.ex. romanen Ohörbart vattenfall, 1944) till banbrytande litterärt socialreportage (Där vi går – , 1949, först publicerad i Ny Tid). Från subtil centrallyrik till riktigt usel plakatdikt; ett slags antipoesi avsedd för programaftnar med käcka talkörer.

Den agitatoriska perioden behandlas utförligt (och utan estetisk åsikt) i Monica von Bonsdorffs bok Eva Wichman och politiken (1983), som samtidigt ger en bild av hur väldigt mycket originaldikt Wichman faktiskt publicerade i Ny Tid.

Yngst i Wirtanens stall var Jörn Donner (f. 1933). Han anställdes 1952 som sportredaktör^{[not
2]} men producerade snart också patosfyllda appeller om världsfreden och ungdomen, som knappast kan klassas som vanliga idrottsreportage.

Men Donner hade också roligare uppslag, som satiren ”Hjältens uppmarsch” inspirerad av Mannerheim-kulten: ”Härlig är döden med Gustaf i striden, härligt att dö för sitt land, för sin klass och sin bankbok, underbart tjusigt att döda sin broder, en lycka att leva i frihetens land – –”.

Jörn Donner kommer senare, 1978 och 1984, att göra romanfigur av sin ungdoms mentor Atos Wirtanen: i Jakob och friheten och Far och son. Det är ett kärleksfullt porträtt av ”Viking Sund”, en politisk don Quixote-figur med oändligt blå ögon, och det är läckra redaktionsinteriörer från tidningen – i böckerna kallad ”Folket”. Men vad ”Jakob” verkligen skrev i ”Folket” ska man nog ta reda på i andra källor.

Fas 2: bekämpa litteraturen

På det ovanstående låter det som om Ny Tid hade varit en riktigt frän och intressant tidning under Wirtanens tid. Ingenting kunde ligga längre från sanningen. Att bläddra i läggen är som att möta en 1940- och -50-talsversion av vår egen tids Russia Today med 2010-talets grövsta putinska lögner (”Ryssland har inga trupper i Ukraina”). Med den skillnaden att i 40-talets Ny Tid tror man på desinformationen, eller åtminstone låtsas man tro.

Pravda betyder sanning, och sanningen är att dåvarande Ny Tid var en finlandssvensk Pravda – ett organ för totalt okritisk propaganda. ”Fetthalten i mjölk höjdes med 50 procent. Uppseendeväckande sovjetexperiment” är bara den oskyldigaste ändan (Folktidningen Ny Tid-bilagan ”Aktuella frågor”, 5.6.1958).

Inslag av äkta journalistik, t.ex. lokalnyheter, och små stänk av riktig kulturbevakning förvirrar den dystra bilden, men ändrar inte faktum. Särskilt efter 1953, med Wirtanen bortmotad, släcks de små ljuspunkterna en efter en: Ny Tid närmar sig på nytt journalistikens absoluta nollpunkt.

Ett avslöjande testfall är nobelpriset 1958 till Boris Pasternak, som Kreml tvingade honom att avstå från att ta emot. I nummer efter nummer kör Ny Tid groteska ”artiklar”, producerade av det sovjetiska statspartiets frasmaskiner. Författaren och nobelkommittén fördöms i patosfyllda ordalag, de är provokatörer som hånar och föraktar världens arbetande massor. Och Ny Tids egna kåsörer faller in i kören. De har visserligen inte (heller) läst boken, men klart den är skräp om Kreml säger så. Ingenstans en enda rad om bokens innehåll. För att nu inte tala om en analys av Doktor Zjivago som litterärt konstverk.

Av Monica von Bonsdorffs bok framgår det att det var den här sortens kulturella analfabetism som småningom drev Eva Wichman att hoppa av partiarbetet. 11.9.1959 kan man i Ny Tid läsa signaturen ”EWn”:s hyllande recension av sovjetregissören Michail Kalatozovs film Och tranorna flyga. Med all rätt; det är en fantastisk film (som f.ö. vann Palme d’Or i Cannes året innan). Här sker det: konstnär känner igen konstnär. En konstnärlig bedömning av Pasternaks bok hade däremot varit helt otryckbar i 1950-talets Ny Tid. Partilinjen går före kompetensen, alltid.

Försiktigt 60-tal – ohejdbart 70-tal

Kvar som läsvärda recensenter/författare, sista intellektuella bastioner i spalterna – ett slags brobyggare mellan 1950- och -70-talen – står Aili Nordgren (1908–95) och Gösta Ågren (f. 1936). Ågren är Jörn Donners efterträdare som arg och ung (av någon orsak har alla Ny Tids sportreportrar senare tilldelats det litterära Finlandia-priset). Anställd är han bara 1954–56, men hans betydelse är säkert större än så.

Det dröjer, av mina stickprov att döma, till slutet av 1960-talet innan det så kallade sextiotalet börjar sätta spår i FNT. Åtminstone på författarplanet. Namn som Ralf Nordgren, Johan Bargum, Claes Andersson börjar dyka upp och får uttala sig om ungdomens syn, även om man anar att den majoritetskommunistiska styrgruppen bakom ”svenska verksamheten” undrar vad de här ”radikalerna” är för fåglar, kan man lita på dem? Är de inte socialdemokrater?

Men det ska snart bli värre, mycket värre.

Att Tatiana Sundgren, som debuterade med noveller och dikter 1958 och 1960, börjar skriva teaterkritik i FNT (och hon gör det länge) kan man ännu klara av. Men snart har också feministkollegerna Carita Nyström och Birgitta Boucht, snart debuterande författare, fått fotfäste i Rörelsen (de leder Folkets Bildningsförbund) och synlighet i spalterna. Att det är frågan om erfarna journalister, som redan gjort radio- och tidningsjobb i åratal, är mycket oroande; ”flickornas” kontor flyttas ut till betongförorten Böle för att om möjligt undvika uppkomsten av en kritisk massa.

Men 1970-talet går inte att hejda. Också österbottningarna kommer: Anita Wikman, Gurli Lindén, Erik Ågren … Och trots att Partiet genom diverse arrangemang håller tyglarna kopplade på Ny Tids ständige sekreterare Peter Lodenius (red.sekr. 1973–85) tycks han på något obegripligt sätt ha satt igång alltihop. När jag själv börjar skriva i bladet, 1976, är det är uppenbart kring honom det hela kretsar, vad än chefredaktören heter. Med 1980-talet strömmar så ytterligare en drös författare till. Vad det nu än kan bero på, och betyda.

Författare som semesterslavar

En av orsakerna till att många av dessa författare eller blivande författare anställdes på Ny Tid, på kortare eller längre tid, var att Peter Lodenius (från 1985 äntligen chefred.) faktiskt tog ut semester ibland – hur oväntat det senare än låter.

Monika Fagerholm var en av dessa skönlitteratörer som inte bara har publicerat romankapitel utan också jobbat på redaktionen. Några sommarveckor bestod tidningens hela personal av Fagerholm och mig. En dag stack vi iväg till Fredsstationen i Böle, vars gamla trähus hade brunnit upp, och byggde upp det på nytt (d.v.s. hjälpte till). Försedda med munskydd skrapade vi sot från förkolnade stockar och passade samtidigt på att intervjua fredsvolontärer och idealister från olika håll i världen för tidningen – jag minns särskilt en vitskäggig amerikansk farbror i 80-årsåldern som gjort de här arbetslägren till sin livsstil.

Ingen dålig dag, kändes det som, men nya nummer skulle ständigt ”fyllas”. Sista veckan råttorna dansade på bordet beslöt vi att bara göra sånt vi själva brydde oss om. Fagerholm levererade en utförlig essä om 1960-talets franska situationister, som ville göra gatan och hela samhället till en politisk teater. Själv satsade jag på layouten, svårt påverkad av det berömda punk-fanzinet Hilse. Numret, där det mesta av texten var tryckt med vitt på svart botten och där 90-gradiga vinklar så långt som möjligt skulle undvikas, lär ha väckt en del förundran bland läsarna.

Det gjorde också, fast på annat sätt, ett senare tidningsnummer som såg ut exakt som Ny Tids närmaste konkurrent, Husis. Idén var red.sekr. Tapani Ritamäkis och likheten fullständig, på en bokstav när: i tidningshuvudet på hans version stod det Hufvudstabsbladet. Få läsare märkte skillnaden. Den tunna kopplingen till temat ”Ny Tid och författarna” är att en av dem, essäisten och förlagschefen Johannes Salminen, följande dag ringde upp och frågade om det var sant att Ny Tid hade gett ut ett falskt Hbl? Och kunde man i så fall skicka honom ett ex? Det kunde man, svarade Ritamäki, men visst är Salminen ju prenumerant? Salminen medgav att det var fallet, men ”eftersom jag trodde det var den riktiga Hbl så slängde jag den omedelbart i roskis”.

Förfelat försök till generationskonflikt

Att skriva falsk Husis-text var, visade det sig, mycket lättare än att göra äkta Ny Tid, så experimentet har sedan dess inte upprepats. Till att hålla den innehållsliga ribban högt bidrog under den här tiden – 1980-90-talet – bland andra just Fagerholms generationskamrater: Merja-Riitta Stenroos, My Lindelöf, Kjell Westö, Henrika Ringbom. När de inte gjorde litterära tidskrifter som hette BLÅ eller KLO hoppade de ofta in på Ny Tid. Situationen – Ny Tid som den yngsta litteraturens främsta födkrok – gick så långt att jag började bli förvånad när någon ung författare debuterade och inte hade jobbat på Ny Tid.

Just författartätheten, påstod han själv, var för övrigt orsaken till att Söderströms förlagschef Salminen läste Ny Tid (när han inte kastade bort den, alltså). Det gällde att snabbt snappa upp förmågorna innan det andra förlaget tog dem.

Det förekom också en del generationsgnabb i Ny Tid mellan dessa unga, vackra och djärva författare och deras litet äldre kolleger. Dom unga ansågs vara alltför postmoderna och sådär. Och ibland sa högersinnade Carl-Gustaf Lilius och vänstersinnade Märta Tikkanen (på den tiden hade författarna ett politiskt kön) upp sina prenumerationer på grund av nåt Ny Tid skrivit – fast då var skulden nog snarare Ritamäkis eller min, inte de unga författarnas.

Senare förstod vi att Lilius sa upp prenumerationen på alla tidningar han blev sur på, och att det hände ungefär varje vecka. Det minskade dramatiken en smula.

Märta Tikkanen å sin sida tog snabbt upp Ny Tid igen, vilket vi skamlöst utnyttjade i en annonskampanj: ”Jag märkte att jag inte klarar mig utan”.

Claes Andersson och Ralf Långbacka var redan på den här tiden flitiga politiska författare-slash-kolumnister i Ny Tid. På redaktionen funderade vi ibland om det vore schysst eller oschysst att på ett par ställen stryka ordet ”oerhört” i Långbackas analyser. Vi lät det stå. Andersson rapporterade från riksdagen, men tog också upp diverse kastade handskar från de unga författarna i KLO-generationen. Något som vi redaktörer förstås eldade under, allt vi orkade. Jag arrangerade ett möte mellan de två huvudkombattanterna, Andersson och Merja Stenroos; vi skulle träffas på den stora kompassrosen i den nya metronedgången intill järnvägsstationen. Vid utsatt tid stod Stenroos och jag där, men ingen Andersson. Hade han fegat ur? Uppringd på kvällen visade det sig att han suttit och väntat på oss på ett café som hette Kompassi, femtio meter längre bort. Mobiltelefoner är en relativt ny uppfinning.

Nytt försök nästa vecka. Intervjun skulle läggas upp, tänkte jag, som en road movie, med metrostationerna som kapitelrubriker. Men eftersom linjen på 1980-talet var ännu kortare än idag, hamnade vi efter tio minuter på en ölterrass i Östra Centrum. Där drack vi bira och solade i flera timmars tid utan att få till stånd något riktigt dramatiskt generationsgräl. Snarare tvärtom. Andersson berättade om Diktonius sjukjournal, som han hade kommit åt att läsa på Lappviken innan den blev stulen av en rysk läkare.

Merja-Riitta Stenroos var alltså idésprutan och den pådrivande kraften i sin Ny Tid-författargeneration. Hon publicerade tre diktsamlingar innan hon plötsligt en höst försvann till Glasgow. Efter att ha doktorerat på medeltida dialekter från Herefordshire landade hon i Stavanger som professor. Merja, we want you back – och hur är det med den där finska arbetarromanen som du skrev på innan du for?

Generationer. Författarna Peter Mickwitz och Mårten Westö – några år yngre än KLO-tjejerna – startade 1992 upp sin egen kulturtidskrift. När utgivaren Söderströms förlag efter två års kamp inte längre klarade av den ekonomiska bördan, fick Kontur ett hem som bilaga till Ny Tid. Kan man inte köpa hela företaget tar man över ett s.k. corner. Som autonom del av Ny Tid levde Kontur fram till i fjol (2014) under växlande redaktioner, en av de uthålligaste (7 år) och mest teatersinnade bestod av Stella Parland och Malin Kivelä.

Nuet – det lever

Jag närmar mig med stormsteg nuet, som ju inte är ämnet för denna lilla historik. Listan på proffsförfattare som bidragit till att göra Ny Tid till den förvånande oxymoron den är (vänster, informationstät, ändå finlandssvensk) skulle bli ohanterligt lång. Och nämner man ett namn så växer exponentiellt listan på dem man borde nämna, men glömmer bort.

En blick på schemat för Ny Tid-kolumnister 2015 kan fungera som ett slumpmässigt sampel ur läget just idag: Lars Sund, Vivi-Ann Sjögren, Henrika Ringbom, Robert Åsbacka, Claes Andersson, Mathias Rosenlund, Henrika Andersson, Jolin Slotte, Merete Mazzarella, Per-Erik Lönnfors … för att inte tala om att författaren Zinaida Lindén utövar sitt andra yrke i Ny Tid som filmkritiker.

Vad säger denna namnparad? Sannolikt har Ny Tid valt ut de här personerna, författarna, för att de kan skriva. Men det kan också de övriga 29 namnen på listan, det är ju därför de är kolumnister. Och vem säger att en författande kolumnist skriver bättre än en som bara är en strålande publicist? Ibland är det ju tvärtom.

Ändå kan man säga att andelen ”legitimerade” författare i Ny Tids spalter är en intressant ledtråd som skvallrar om att tidningen idag är en naturlig del av den litterära finlandssvenska offentligheten. Inget värre stigma, ingen utstötning ur Kretsarna (nåja, kanske ur sfp:s inre kretsar) hotar Robert Åsbacka eller Henrika Ringbom för att de syns i Ny Tid under sina riktiga namn. Under 1940- och 50-talen hade det där varit kinkigare. Men så var dåtidens Ny Tid också en helt annan och på många sätt sämre tidning.

Politiskt sämre, men också sämre ur en litteraturvetares synvinkel. Sedan dess har någonting hänt; när hände det? Om någon i dag vill studera den finlandssvenska litteraturens fält så kommer den inte undan Ny Tid. Och kanske den definitiva vändpunkten var just det där kapitlet ur Underbara kvinnor, sommaren 1994.

Trygve Söderling

red.sekr. under 80- och 90-tal

Tillägg och rättelser i nätversionen:

[1] För enkelhetens skull talar jag här om Ny Tid, ibland FNT. Tidningen hette 1944–47 Folktidningen, 1947–57 Ny Tid, 1958–97 Folktidningen Ny Tid och från 1998 på nytt Ny Tid.

[2] I den tryckta versionen skriver jag att Jörn Donner ”anställdes för att bevaka olympiaden”. Enligt Mikael Rombergs Ny Tid-historik från 1974 (återtryckt i boken I samvetets republik) anställdes Donner först på hösten 1952, alltså efter sommar-OS i Helsingfors.

Publicerad i Ny Tid 3 / 2015 samt i Garoff & Wass (red): I samvetets republik – Ny Tids 70 år som bångstryrig världsförbättrare (2015)

Andra Ny Tid-återblickar:

▶︎▶︎ "Nya tider i 50 år – en personlig titt" (Ny Tids 50-årsnummer, december 1994)

▶︎▶︎ "Rött Fett Sextio. En dykning i Ny Tid-kultursidans ursprung" (Ny Tids 60-årsnummer, december 2004)

▶︎▶︎ En riven historia. Fyller Ny Tid 75? (Ny Tids 75-årsnummer, januari 2020)


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
Publicerad i Ny Tid 3 / 2015 samt i Garoff & Wass (red): I samvetets republik – Ny Tids 70 år som bångstryrig världs-förbättrare (2015)	Författarna och Ny Tid Scen: Ny Tids redaktion. Sommar. Telefonen ringer. Rösten i luren: Monika Fagerholm. På redaktionen: jag. Fagerholm har skickat en text till Ny Tids postadress, Tallbergsgatan 1/28: ett kapitel ur en kommande roman. Bra ”material”, säger jag, som vi murvlar brukar, och frågar vad boken ska heta. Fagerholm: ”Den ska förstås heta Underbara kvinnor vid vatten”. Jag vill här betona ordet ”förstås”; så klart var Fagerholm helt medveten om att ingen hade hört en så märklig boktitel förut. Kapitlet trycktes, på hösten kom romanen ut – året var 1994, ser jag. Och kanske episoden kan funka som en hållpunkt, bland andra, i följande något sprängda berättelse om relationen mellan författarna och Ny Tid.^{[not 1]} Wirtanens epok: Tidning, nu med författare Den författare de flesta annars kommer att tänka på apropå Ny Tid är förstås Tove Jansson och hennes tecknade följetong i 26 delar, ”Mumintrollet och jordens undergång” – troligen den viktigaste skönlitterära text som tryckts i bladet under dess 70-åriga historia. Att det var Janssons långvariga pojkvän Atos Wirtanen som katalyserade detta konstverk känner de flesta också till. Några vet vidare att Wirtanen själv var lite skönlitterär, gav ut några volymer dikter och aforismer. Att han är legendarisk beror ändå på annat. Snusmumrikens hatt, till exempel. Wirtanen tillträdde som Ny Tids chefredaktör 1947 och raggade under sina 6—7 år vid rodret upp inte bara Jansson utan också Ralf Parland, Jörn Donner och – inte minst – Eva Wichman. Därmed inledde han en tradition som har visat sig seg. Ralf Parland (1914–95), produktiv modernist i lyrik och prosa, bidrog en tid regelbundet med recensioner av klassiska konserter (modellen kan ha varit Elmer Diktonius litterära musiktexter i Nya Argus, i början av 1930-talet). Lika mycket filharmoni har man inte kunnat höra i Ny Tids spalter efter att Parland 1948 flyttade till Sverige. Däremot har det nog publicerats originaldikter, många av dem vid den här tiden signerade Eva Wichman (1908–75, bilden). Wichman var vän med Wirtanen, gift med Ralf Parland 1938–1945, och den skönlitterära författare som varit anställd vid Ny Tid den längsta tiden – även om red.sekr. My Lindelöf numera kanske slår rekordet. Wichman började medarbeta 1948, anställdes 1950 som korrekturläsare, jobbade 1952–54 som redaktör, återgick till korret och flitigt frilansande, tills hon 1963 bröt med kommunistpartiet. Som författare har Wichman ovanlig bredd: från finstämd modernistisk prosa (t.ex. romanen Ohörbart vattenfall, 1944) till banbrytande litterärt socialreportage (Där vi går – , 1949, först publicerad i Ny Tid). Från subtil centrallyrik till riktigt usel plakatdikt; ett slags antipoesi avsedd för programaftnar med käcka talkörer. Den agitatoriska perioden behandlas utförligt (och utan estetisk åsikt) i Monica von Bonsdorffs bok Eva Wichman och politiken (1983), som samtidigt ger en bild av hur väldigt mycket originaldikt Wichman faktiskt publicerade i Ny Tid. Yngst i Wirtanens stall var Jörn Donner (f. 1933). Han anställdes 1952 som sportredaktör^{[not 2]} men producerade snart också patosfyllda appeller om världsfreden och ungdomen, som knappast kan klassas som vanliga idrottsreportage. Men Donner hade också roligare uppslag, som satiren ”Hjältens uppmarsch” inspirerad av Mannerheim-kulten: ”Härlig är döden med Gustaf i striden, härligt att dö för sitt land, för sin klass och sin bankbok, underbart tjusigt att döda sin broder, en lycka att leva i frihetens land – –”. Jörn Donner kommer senare, 1978 och 1984, att göra romanfigur av sin ungdoms mentor Atos Wirtanen: i Jakob och friheten och Far och son. Det är ett kärleksfullt porträtt av ”Viking Sund”, en politisk don Quixote-figur med oändligt blå ögon, och det är läckra redaktionsinteriörer från tidningen – i böckerna kallad ”Folket”. Men vad ”Jakob” verkligen skrev i ”Folket” ska man nog ta reda på i andra källor. Fas 2: bekämpa litteraturen På det ovanstående låter det som om Ny Tid hade varit en riktigt frän och intressant tidning under Wirtanens tid. Ingenting kunde ligga längre från sanningen. Att bläddra i läggen är som att möta en 1940- och -50-talsversion av vår egen tids Russia Today med 2010-talets grövsta putinska lögner (”Ryssland har inga trupper i Ukraina”). Med den skillnaden att i 40-talets Ny Tid tror man på desinformationen, eller åtminstone låtsas man tro. Pravda betyder sanning, och sanningen är att dåvarande Ny Tid var en finlandssvensk Pravda – ett organ för totalt okritisk propaganda. ”Fetthalten i mjölk höjdes med 50 procent. Uppseendeväckande sovjetexperiment” är bara den oskyldigaste ändan (Folktidningen Ny Tid-bilagan ”Aktuella frågor”, 5.6.1958). Inslag av äkta journalistik, t.ex. lokalnyheter, och små stänk av riktig kulturbevakning förvirrar den dystra bilden, men ändrar inte faktum. Särskilt efter 1953, med Wirtanen bortmotad, släcks de små ljuspunkterna en efter en: Ny Tid närmar sig på nytt journalistikens absoluta nollpunkt. Ett avslöjande testfall är nobelpriset 1958 till Boris Pasternak, som Kreml tvingade honom att avstå från att ta emot. I nummer efter nummer kör Ny Tid groteska ”artiklar”, producerade av det sovjetiska statspartiets frasmaskiner. Författaren och nobelkommittén fördöms i patosfyllda ordalag, de är provokatörer som hånar och föraktar världens arbetande massor. Och Ny Tids egna kåsörer faller in i kören. De har visserligen inte (heller) läst boken, men klart den är skräp om Kreml säger så. Ingenstans en enda rad om bokens innehåll. För att nu inte tala om en analys av Doktor Zjivago som litterärt konstverk. Av Monica von Bonsdorffs bok framgår det att det var den här sortens kulturella analfabetism som småningom drev Eva Wichman att hoppa av partiarbetet. 11.9.1959 kan man i Ny Tid läsa signaturen ”EWn”:s hyllande recension av sovjetregissören Michail Kalatozovs film Och tranorna flyga. Med all rätt; det är en fantastisk film (som f.ö. vann Palme d’Or i Cannes året innan). Här sker det: konstnär känner igen konstnär. En konstnärlig bedömning av Pasternaks bok hade däremot varit helt otryckbar i 1950-talets Ny Tid. Partilinjen går före kompetensen, alltid. Försiktigt 60-tal – ohejdbart 70-tal Kvar som läsvärda recensenter/författare, sista intellektuella bastioner i spalterna – ett slags brobyggare mellan 1950- och -70-talen – står Aili Nordgren (1908–95) och Gösta Ågren (f. 1936). Ågren är Jörn Donners efterträdare som arg och ung (av någon orsak har alla Ny Tids sportreportrar senare tilldelats det litterära Finlandia-priset). Anställd är han bara 1954–56, men hans betydelse är säkert större än så. Det dröjer, av mina stickprov att döma, till slutet av 1960-talet innan det så kallade sextiotalet börjar sätta spår i FNT. Åtminstone på författarplanet. Namn som Ralf Nordgren, Johan Bargum, Claes Andersson börjar dyka upp och får uttala sig om ungdomens syn, även om man anar att den majoritetskommunistiska styrgruppen bakom ”svenska verksamheten” undrar vad de här ”radikalerna” är för fåglar, kan man lita på dem? Är de inte socialdemokrater? Men det ska snart bli värre, mycket värre. Att Tatiana Sundgren, som debuterade med noveller och dikter 1958 och 1960, börjar skriva teaterkritik i FNT (och hon gör det länge) kan man ännu klara av. Men snart har också feministkollegerna Carita Nyström och Birgitta Boucht, snart debuterande författare, fått fotfäste i Rörelsen (de leder Folkets Bildningsförbund) och synlighet i spalterna. Att det är frågan om erfarna journalister, som redan gjort radio- och tidningsjobb i åratal, är mycket oroande; ”flickornas” kontor flyttas ut till betongförorten Böle för att om möjligt undvika uppkomsten av en kritisk massa. Men 1970-talet går inte att hejda. Också österbottningarna kommer: Anita Wikman, Gurli Lindén, Erik Ågren … Och trots att Partiet genom diverse arrangemang håller tyglarna kopplade på Ny Tids ständige sekreterare Peter Lodenius (red.sekr. 1973–85) tycks han på något obegripligt sätt ha satt igång alltihop. När jag själv börjar skriva i bladet, 1976, är det är uppenbart kring honom det hela kretsar, vad än chefredaktören heter. Med 1980-talet strömmar så ytterligare en drös författare till. Vad det nu än kan bero på, och betyda. Författare som semesterslavar En av orsakerna till att många av dessa författare eller blivande författare anställdes på Ny Tid, på kortare eller längre tid, var att Peter Lodenius (från 1985 äntligen chefred.) faktiskt tog ut semester ibland – hur oväntat det senare än låter. Monika Fagerholm var en av dessa skönlitteratörer som inte bara har publicerat romankapitel utan också jobbat på redaktionen. Några sommarveckor bestod tidningens hela personal av Fagerholm och mig. En dag stack vi iväg till Fredsstationen i Böle, vars gamla trähus hade brunnit upp, och byggde upp det på nytt (d.v.s. hjälpte till). Försedda med munskydd skrapade vi sot från förkolnade stockar och passade samtidigt på att intervjua fredsvolontärer och idealister från olika håll i världen för tidningen – jag minns särskilt en vitskäggig amerikansk farbror i 80-årsåldern som gjort de här arbetslägren till sin livsstil. Ingen dålig dag, kändes det som, men nya nummer skulle ständigt ”fyllas”. Sista veckan råttorna dansade på bordet beslöt vi att bara göra sånt vi själva brydde oss om. Fagerholm levererade en utförlig essä om 1960-talets franska situationister, som ville göra gatan och hela samhället till en politisk teater. Själv satsade jag på layouten, svårt påverkad av det berömda punk-fanzinet Hilse. Numret, där det mesta av texten var tryckt med vitt på svart botten och där 90-gradiga vinklar så långt som möjligt skulle undvikas, lär ha väckt en del förundran bland läsarna. Det gjorde också, fast på annat sätt, ett senare tidningsnummer som såg ut exakt som Ny Tids närmaste konkurrent, Husis. Idén var red.sekr. Tapani Ritamäkis och likheten fullständig, på en bokstav när: i tidningshuvudet på hans version stod det Hufvudstabsbladet. Få läsare märkte skillnaden. Den tunna kopplingen till temat ”Ny Tid och författarna” är att en av dem, essäisten och förlagschefen Johannes Salminen, följande dag ringde upp och frågade om det var sant att Ny Tid hade gett ut ett falskt Hbl? Och kunde man i så fall skicka honom ett ex? Det kunde man, svarade Ritamäki, men visst är Salminen ju prenumerant? Salminen medgav att det var fallet, men ”eftersom jag trodde det var den riktiga Hbl så slängde jag den omedelbart i roskis”. Förfelat försök till generationskonflikt Att skriva falsk Husis-text var, visade det sig, mycket lättare än att göra äkta Ny Tid, så experimentet har sedan dess inte upprepats. Till att hålla den innehållsliga ribban högt bidrog under den här tiden – 1980-90-talet – bland andra just Fagerholms generationskamrater: Merja-Riitta Stenroos, My Lindelöf, Kjell Westö, Henrika Ringbom. När de inte gjorde litterära tidskrifter som hette BLÅ eller KLO hoppade de ofta in på Ny Tid. Situationen – Ny Tid som den yngsta litteraturens främsta födkrok – gick så långt att jag började bli förvånad när någon ung författare debuterade och inte hade jobbat på Ny Tid. Just författartätheten, påstod han själv, var för övrigt orsaken till att Söderströms förlagschef Salminen läste Ny Tid (när han inte kastade bort den, alltså). Det gällde att snabbt snappa upp förmågorna innan det andra förlaget tog dem. Det förekom också en del generationsgnabb i Ny Tid mellan dessa unga, vackra och djärva författare och deras litet äldre kolleger. Dom unga ansågs vara alltför postmoderna och sådär. Och ibland sa högersinnade Carl-Gustaf Lilius och vänstersinnade Märta Tikkanen (på den tiden hade författarna ett politiskt kön) upp sina prenumerationer på grund av nåt Ny Tid skrivit – fast då var skulden nog snarare Ritamäkis eller min, inte de unga författarnas. Senare förstod vi att Lilius sa upp prenumerationen på alla tidningar han blev sur på, och att det hände ungefär varje vecka. Det minskade dramatiken en smula. Märta Tikkanen å sin sida tog snabbt upp Ny Tid igen, vilket vi skamlöst utnyttjade i en annonskampanj: ”Jag märkte att jag inte klarar mig utan”. Claes Andersson och Ralf Långbacka var redan på den här tiden flitiga politiska författare-slash-kolumnister i Ny Tid. På redaktionen funderade vi ibland om det vore schysst eller oschysst att på ett par ställen stryka ordet ”oerhört” i Långbackas analyser. Vi lät det stå. Andersson rapporterade från riksdagen, men tog också upp diverse kastade handskar från de unga författarna i KLO-generationen. Något som vi redaktörer förstås eldade under, allt vi orkade. Jag arrangerade ett möte mellan de två huvudkombattanterna, Andersson och Merja Stenroos; vi skulle träffas på den stora kompassrosen i den nya metronedgången intill järnvägsstationen. Vid utsatt tid stod Stenroos och jag där, men ingen Andersson. Hade han fegat ur? Uppringd på kvällen visade det sig att han suttit och väntat på oss på ett café som hette Kompassi, femtio meter längre bort. Mobiltelefoner är en relativt ny uppfinning. Nytt försök nästa vecka. Intervjun skulle läggas upp, tänkte jag, som en road movie, med metrostationerna som kapitelrubriker. Men eftersom linjen på 1980-talet var ännu kortare än idag, hamnade vi efter tio minuter på en ölterrass i Östra Centrum. Där drack vi bira och solade i flera timmars tid utan att få till stånd något riktigt dramatiskt generationsgräl. Snarare tvärtom. Andersson berättade om Diktonius sjukjournal, som han hade kommit åt att läsa på Lappviken innan den blev stulen av en rysk läkare. Merja-Riitta Stenroos var alltså idésprutan och den pådrivande kraften i sin Ny Tid-författargeneration. Hon publicerade tre diktsamlingar innan hon plötsligt en höst försvann till Glasgow. Efter att ha doktorerat på medeltida dialekter från Herefordshire landade hon i Stavanger som professor. Merja, we want you back – och hur är det med den där finska arbetarromanen som du skrev på innan du for? Generationer. Författarna Peter Mickwitz och Mårten Westö – några år yngre än KLO-tjejerna – startade 1992 upp sin egen kulturtidskrift. När utgivaren Söderströms förlag efter två års kamp inte längre klarade av den ekonomiska bördan, fick Kontur ett hem som bilaga till Ny Tid. Kan man inte köpa hela företaget tar man över ett s.k. corner. Som autonom del av Ny Tid levde Kontur fram till i fjol (2014) under växlande redaktioner, en av de uthålligaste (7 år) och mest teatersinnade bestod av Stella Parland och Malin Kivelä. Nuet – det lever Jag närmar mig med stormsteg nuet, som ju inte är ämnet för denna lilla historik. Listan på proffsförfattare som bidragit till att göra Ny Tid till den förvånande oxymoron den är (vänster, informationstät, ändå finlandssvensk) skulle bli ohanterligt lång. Och nämner man ett namn så växer exponentiellt listan på dem man borde nämna, men glömmer bort. En blick på schemat för Ny Tid-kolumnister 2015 kan fungera som ett slumpmässigt sampel ur läget just idag: Lars Sund, Vivi-Ann Sjögren, Henrika Ringbom, Robert Åsbacka, Claes Andersson, Mathias Rosenlund, Henrika Andersson, Jolin Slotte, Merete Mazzarella, Per-Erik Lönnfors … för att inte tala om att författaren Zinaida Lindén utövar sitt andra yrke i Ny Tid som filmkritiker. Vad säger denna namnparad? Sannolikt har Ny Tid valt ut de här personerna, författarna, för att de kan skriva. Men det kan också de övriga 29 namnen på listan, det är ju därför de är kolumnister. Och vem säger att en författande kolumnist skriver bättre än en som bara är en strålande publicist? Ibland är det ju tvärtom. Ändå kan man säga att andelen ”legitimerade” författare i Ny Tids spalter är en intressant ledtråd som skvallrar om att tidningen idag är en naturlig del av den litterära finlandssvenska offentligheten. Inget värre stigma, ingen utstötning ur Kretsarna (nåja, kanske ur sfp:s inre kretsar) hotar Robert Åsbacka eller Henrika Ringbom för att de syns i Ny Tid under sina riktiga namn. Under 1940- och 50-talen hade det där varit kinkigare. Men så var dåtidens Ny Tid också en helt annan och på många sätt sämre tidning. Politiskt sämre, men också sämre ur en litteraturvetares synvinkel. Sedan dess har någonting hänt; när hände det? Om någon i dag vill studera den finlandssvenska litteraturens fält så kommer den inte undan Ny Tid. Och kanske den definitiva vändpunkten var just det där kapitlet ur Underbara kvinnor, sommaren 1994. Trygve Söderling red.sekr. under 80- och 90-tal Tillägg och rättelser i nätversionen: [1] För enkelhetens skull talar jag här om Ny Tid, ibland FNT. Tidningen hette 1944–47 Folktidningen, 1947–57 Ny Tid, 1958–97 Folktidningen Ny Tid och från 1998 på nytt Ny Tid. [2] I den tryckta versionen skriver jag att Jörn Donner ”anställdes för att bevaka olympiaden”. Enligt Mikael Rombergs Ny Tid-historik från 1974 (återtryckt i boken I samvetets republik) anställdes Donner först på hösten 1952, alltså efter sommar-OS i Helsingfors. Publicerad i Ny Tid 3 / 2015 samt i Garoff & Wass (red): I samvetets republik – Ny Tids 70 år som bångstryrig världsförbättrare (2015) *Andra Ny Tid-återblickar:* ▶︎▶︎ "Nya tider i 50 år – en personlig titt" (Ny Tids 50-årsnummer, december 1994) ▶︎▶︎ "Rött Fett Sextio. En dykning i Ny Tid-kultursidans ursprung" (Ny Tids 60-årsnummer, december 2004) ▶︎▶︎ En riven historia. Fyller Ny Tid 75? (Ny Tids 75-årsnummer, januari 2020)	Publicerad i Slammerarkivet 22.3.2015
	SLAMMERARKIVET– hemsida