En riven historia

Fyller Ny Tid 75?

Tar man ett svart pappersark och river av det, får man en en lite raggig kant. Den där rivna känslan försökte vi odla under 1980- och -90-talen, ombrytaren Juha Olavinen och vi två redaktionssekreterare (Tapani Ritamäki hette den andra), i en veckotidning som hette folktidningen Ny Tid (FNT). 

Form follows function och funktionen var i det här fallet att sättningen av texten skedde på fotopapper som framkallades med kemikalier, skars till och limmades upp som sidoriginal. Vid sättningen uppstod alltid en bit brett svart (belyst) papper i ändan av kassetten, och det var denna spillprodukt vi gillade att plocka upp från golvet, riva av och limma in som lite ruffiga layout-element. Kongeniala med den rockmusik som dånade i lokalen; säkert var vi också inspirerade av den svärtade ”gör det själv”-estetiken från det sena 1970-talets punk-fanzines. 

Även om FNT sett till innehållet givetvis var en lika seriös publikation som Ny Tid är idag, ville vi markera en liten frizon i text och uttryck. En tradition som man kanske kan säga att Ny Tid-bilagan Brun Tid i dag förvaltar, med andra medel. 

Vill man bli tagen på allvar skadar det aldrig med en guldkant av hejdlöshet.

* * *

Nu sägs det att Ny Tid fyller 75 år. Det kanske den gör, åtminstone i den meningen att det den 20 december i fjol hade gått 75 år sen en publikation med namnet Folktidningen började utkomma, småningom med tre nummer per vecka. Under våren 2020 blir det 73 år sen detta blad fick ny redaktion, döptes om till Ny Tid och i sin krafts första dagar utkom sex dagar per vecka. 

Namnet på dagstidningen togs högst sannolikt från Arvid Mörnes diktsamling Ny Tid, utgiven 1903 under den då 27-åriga poetens uttalat socialistiska period. ”Den sång, som skapar tiden ny, / skall födas i fabriken / vid hjulets dån och remmens gny” lyder de första raderna (”Krafvet”) och i andra dikter hyllas förstamajtågen (”Den röda fanan blåser ut i vårens gryningstimma”) och rättvisan (”Vår tid är rättens gryningstid, ty nu den fria tanken / i alla gamla kåkar blåser in”). 

* * *

När man firar jämna år odlar man gärna föreställningar om vördnadsbjudande anor och historiskt djup. Varje litet ölmärke är noga med att stolt skriva ut ”EST. 1998” på etiketten. Det anses av någon okänd anledning vara finare att vara äldre. 

Men ofta rasar uppfunna traditioner ihop som korthus när man tittar på dem lite närmare. 1940-talets Folktidningen med sina hyllningar av Sovjet och sin förankring i bygderna har mycket litet gemensamt med 80-talets eller dagens Ny Tid – då tror jag vi idag har lättare att förstå språket och idéerna i Arvid Mörnes diktsamling från 1903.

Kanske det inte alls finns någon kontinuitet, kanske det tvärtom är förändringarna och brotten med traditionen vi ska fira, om vi nu ska fira? Det är symptomatiskt att det är Tove Janssons första geniala Muminserie, ”Jorden går under” från 1947–48, som vi i dag tycker om, och trycker om – vem orkar med allt det andra som tidigaste Ny Tid också var? 

1940- och -50-talens värld, politik och medialandskap var så annorlunda än dagens att det kräver historisk inlevelseövning att försöka förstå de första decennierna av Folktidningen (1944–47), Ny Tid (1947–57) och folktidningen Ny Tid (FNT, 1958–1997). Under kriget hade Finland varit allierat med nazi-Tyskland och en grupp socialdemokratiska riksdagsmän (de så kallade sexlingarna) som talade för bättre relationer med Sovjetunionen – för att försöka undvika det som ändå hände, fortsättningskriget – hade 1942 dömts till mellan två och åtta års tukthus. Efter kriget svängde opinionen, också på borgerligt håll. Folktidningen nummer 1/1945 citerade Pravda: Finland hade fått en ”hård men rättvis lärdom”. 

Om sovjetisk verklighet visste de flesta finländare inte mycket, officiellt hette det att Sovjetunionen både var och stödde socialism. Många såg ”framtidslandet” som garant för att en vänsterpolitik skulle vara möjlig i väst. 

Inte helt utan skäl. 

Även om man kan hävda att vänsterungdomen i USA i dag har mera rätt när de ser de nordiska länderna som socialistiska förebilder.

Avslöjandena av GULAG i början av 1950-talet märktes knappt i finländska media, däremot nog krossandet av upproren i DDR 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Allt detta fick den sovjetiska fasaden att spricka, sabbade legitimiteten bland tidigare sympatisörer i väst. Också i FNT kan man ana omvärderingen, som i den större världen blev en ”New Left”. På den motsatta fronten blev de återstående ”stalinisterna” – en finländsk egenhet – för en tid ett ungdomsmode. Bland annat startade de 1973 FNT-konkurrenten Arbetartidningen Enhet med blivande SFP-politikern Nils Torvalds i ledningen. 

* * *

FNT satte långsamt kurs åt motsatt håll och det är nu, på 1960-talet, den börjar likna den publikation vi i dag håller i handen. 

Och även om min tes här är att det inte finns någon kontinuitet, varken i livet eller tidningsvärlden – i synnerhet inte där – så måste jag medge att varje nytt, sobert Ny Tid-nummer som droppar in idag känns lika nödvändigt för det finlandssvenska medialandskapet som den halvt amatörmässiga blaska jag själv en gång var med om att riva av och klistra ihop.

Trygve Söderling

började skriva för FNT 1974 och fungerade 1985–1997 som redaktionssekreterare