Rött fett sextio

En dykning i Ny Tid-kultursidans ursprung

Uppdrag (självpåtaget): försöka bli klokare på varför just Ny Tid varit och är någonting annat och mera än ett ”organ för”. 

Alternativ formulering: Varför känns just Ny Tid rolig att skriva i, medan man i andra blaskor mentalt ändå mer eller mindre tar på sig korsett? 

Metod: kort selektiv arkivdykning. Visa mig ditt lägg. 

Motivering: Vi har alla hört jutturna. Det var i Ny Tid Mumin-serien startade, det var i Ny Tid Jörn Donner och Gösta Ågren slog sig fram som arga unga sportreportrar, det var i Ny Tid 1970-talsfeminister som Tatiana Sundgren, Carita Nyström, Birgitta Boucht förändrade världen, det var i 1980-talets Ny Tid samtliga blivande författare sommarjobbade och fortfarande jobbar (det är bara somrarna som förändrats) – Merja-Riitta Stenroos, Monika Fagerholm, My Lindelöf, Kjell Westö, för att nämna några namn. 

Jag tillbringar några dagar i arkivet, på jakt efter den där katalytiska substansen, något sorts ”blått fett” à la Vladimir Sorokin – eller i det här fallet väl snarare rött. Ny Tid som en historia om rött fett?

Jag väljer två år ur ’förhistorien’, d.v.s. innan jag själv började läsa bladet: 1948 (för att det är det första lägg tidningen själv sparat) och 1968 (för att det är en laddad siffra). Logiskt sett vore 1988 följande steg men där var jag redan själv involverad, jag rodnar vid blotta tanken. 

1948: i väntan på kuppen

Arbetarnas halvtimme är alltid värd att lyssna på, läser jag i sista numret av dagstidningen Ny Tid år 1948. Halvtimmen sänds varannan måndag och senast var temat arbetardikter: i studion läste och pratade Gudrun Mörne, Anna Bondestam och Aili och Georg Backlund. Programmet avslutades med ett uruppförande av Diktonius’ dikt ”Vår kring diktatorns grav”, tonsatt av Ralf Parland. ”Varför uppmärksammades inte denna händelse i Nya Pressens radiokritik?” frågar Ny Tids krönikör upprört. (NP var Hbl:s kvällstidning, senare nerlagd.) 

Namnlistan skvallrar om att kulturen är det (antagligen) enda område där socialdemokrater (Mörne, Bondestam) och kommunister (Backlundarna) på den här tiden kan mötas – politiskt är man dödliga fiender. Ny Tids chefredaktör, vänstersocialisten Atos Wirtanen, hade sparkats från Arbetarbladet och säsongens stora nyhet – vid sidan av kinesiska revolutionen – är den vilda, kommunistledda strejken på Arabias porslinsfabrik i H:fors. K.A.Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering kommenderar ut polis och Ny Tid rasar – nästa år, i Kemi, skjuts det redan skarpt på obeväpnade demonstranter och en kvinna och en man dödas. Vänster står mot vänster i ett olustigt kallakrigsspel, kommunisterna hoppas på kupp och Moskva. Tonfallen i rubrikerna är otroligt hätska. 

Om någon nutida läsare tycker att tidningen varit en smula tandlös och tam de senaste 50 åren så bjuder 1940-talets Ny Tid  på en värld så svartvit att t.o.m. G W Bush skulle känna sig hemma. Här idealiseras Sovjet på Backlunds och Allan Asplunds försorg så att taistoismen 25 år senare framstår som lugn och sansad. Lysenkos pseudo-biologi sväljs med hull och hår av 40-talets Ny Tid,  Stalins språkrör i Svenskfinland. ”Det bör finnas en gräns för det servila återgivandet av propagandahistorierna västerifrån” skriver Georg Backlund i ledaren 2.9.1948 och jag vill betona ordet ”västerifrån”: för propaganda österifrån finns ingen gräns. 

I sina Politiska minnen (1973) tycker Atos Wirtanen visserligen att han och Ragni Karlsson dominerade tidningen, men det är självbedrägeri. Wirtanen skrev de flesta ledarna, men det var den populistiska Backlunds ”Det förefaller mig”-kåserier som folk läste. 

Stänk av kvalitet

Och ändå, i allt detta, paradoxen: också här stänk av kvalitet, rött fett. Muminserien och ”De yngstas hörna” med (osignerad) vinjett av Tove Jansson. En hyfsad filmbevakning, signerad K. S–r. Och i M L Å:s teaterkritik hittar jag – för första gången i mitt Ny Tid -48-bläddrande – en kulturskribent som man kan kalla kompetent. Texten 16.10 om Sartres Smutsiga händer på Kansallis är kunnig, artikulerad, står sig också i dag. 

Alla skriver under signatur på den här tiden, en praxis som ger fördelen att jag måste läsa texten. Men filmfreaken KS-r hette, tyder andra källor på, Kurt Sourander, och den begåvade MLÅ måste vara poeten Margareta Lindgren Åbonde, blivande Romberg och blivande kulturredaktör på Kansan Uutiset.  

Jag hittar också en bokrecension som bryter sig ut ur tiden, av Ragni Karlsson om Kersin Söderholms postuma dagböcker (18.12). Karlsson är inte okritisk, men hennes text har allvar och inlevelse och får en att för ett ögonblick glömma Ny Tids  annars så skrikiga uppenbarelse. 

Också Atos Wirtanen recenserar, mitt i riksdagsarbete och politiskt kulspruteskriveri. I september utsätter han inom ett par dagar de förvånade läsarna för en massiv text om Raoul Palmgrens Suuri linja och en ännu mera gigantisk, tvådelad genomgång av Bertrand Russells verk om den västerländska filosofins historia. I november hyllar han dessutom stort Hagar Olssons essä Jag lever som ”förkunnare av en ny humanitet”. 

Men trots att bredden imponerar är Wirtanen ingen bra kulturskribent, det är bombasmer och hafs i stället för stil och tanke. Hans entusiasm över Olsson beror på att han i henne mött en flummarkollega. Det märks att Wirtanen trivs med att imponera på sin mindre ”filosofiska” omgivning, men hans kosmiska perspektiv gjorde sig antagligen bättre i samtal – som live-underhållning – än i skrift. 

Ändå anar man att det nog är här, i Wirtanen, som Ny Tids  oberäkneligt anarkistiska ådra har sin början. Där finns en öppenhet och nyfikenhet som är guld värd, som gör tidningen nästan mänsklig. När Wirtanen slutar, 1954, upphör också kultursidan för tjugo år framåt. 

1968: de unga männen

Enstaka recensioner finns förstås i Folktidningen Ny Tid under Mikael Rombergs chefskap, ett politiskt veckoblad som utan Backlunds rubriker och Wirtanens utopier blivit rätt grått. Men när jag dyker ner i lägget från 1968 – ett år för studentrevolter, Vietnam-protester, Prag-vår och minikjolar, alla grundligt dokumenterade i FNT – finns där fortfarande ingen kontinuerlig kulturbevakning jämförbar med Wirtanen-tidens. Bristen på filmspalt visar sig vara det säkraste testet. 

Frapperande med Ny Tid modell 1968 är i stället att de få bokrecensionerna och intervjuerna alla handlar om arga unga män, är skrivna av arga unga män och illustreras med tvåspaltiga foton av arga unga män: Kaj Chydenius, Ralf Nordgren, Johan Bargum, Gösta Ågren… ett generationsskifte har utan tvivel skett och och dess signalement är glasögon med kraftiga mörka plastbågar.

Men kulturen då, när återuppstår den? För det har den väl gjort? Förvånad bläddrar jag vidare och ser en rännil ta form, en rännil som börjar cirka 1969 och består av Tatiana Sundgrens teaterrecensioner. De förebådar tidningens kommande linje:  inte kunnig som Margareta Romberg, men med personlighet och feministisk udd. Tack vare Sundgrens flit känns författarna Aili Nordgrens och Gösta Ågrens bokrecensioner – som funnits med hela tiden – inte längre så ensliga och 1973 kommer t.o.m. en vinjett, ”Teater och litteratur”. År 1974 – för jämnt 30 år sen –  blir det hela nästan organiserat, ”Kultursidan” återuppstår och FNT börjar likna dagens Ny Tid , en kulturblaska med en idé om världen (eller var det tvärtom?).

* * *

Resultatet av min resa i arkivet förvånar mig, jag hade väntat mig någon sorts kontinuitet, den fanns inte. Kanske ackumuleras allt rött fett någonstans och återvänder nattetid via hemliga radiovågor, men ingen vet var och när. Varje tid har sin egen metod för framställningen och vi börjar varje gång med en tom skärm, ett vitt papper.

Trygve Söderling

red.sekr. under 80- och 90-tal

Andra Ny Tid-återblickar:

▶︎▶︎ "Nya tider i 50 år – en personlig titt" (Ny Tids 50-årsnummer, 1994)

▶︎▶︎ "Författarna och Ny Tid" (Ny Tids 70-årsnummer 3 / 2015 + Garoff & Wass (red): I samvetets republik – Ny Tids 70 år som bångstyrig världsförbättrare (2015))

▶︎▶︎ En riven historia. Fyller Ny Tid 75? (Ny Tids 75-årsnummer, januari 2020)