Ja, vad gör man
med en snäcka?

”Hur hade jag tänkt mig att hon skulle se ut på en förlagsfest?” frågar sig Marianne Backlén självironiskt. ”Som Snusmumriken?”.

Tove Jansson – i denna första glimt av idolen – stod vid baren och rökte, enligt Backlén ”mycket elegant och kvinnligt klädd.”

Varken oljeställ eller sydväst.

Det är en bra bild av hur vi skapar oss bilder. Kanske utställningen 1993 (och i år) av Janssons konstmåleri ingav mig samma produktiva förvåning – i synnerhet de senare, stränga, abstrakta dukarna. Ikonen visar sig mångsidigare än man har tänkt sig att ha den. Hörn sticker ut.

Därför är heller ingen figur i hennes muminvärld helt och fullt ut lik Tove Jansson. Likheten, om den finns, finns i replikerna. Nya världar öppnar sig bortom Klippiga Bergen.

På samma sätt ger den nya minnesboken Resa med Tove facetter av en personlighet som kan verka hel och konsekvent i sitt konstnärs- och författarskap. Ändå känner man att där finns öppningar mellan orden, dolda plan, månens baksida. Ibland tänker man att de som vet inte berättar och att de som berättar inte vet.

Friheten är obokad

”Vi hade samma inställning till hur det ska resas: man läser på och förbereder sig grundligt men lämnar plats för improvisationer – vi ville vara fria att åka omkring hur vi ville, vart vi ville. I allmänhet beställde vi aldrig hotell på förhand på våra egna resor. […] Om vi trivdes på ett ställe stannade vi så länge vi hade lust, om vi inte trivdes for vi vidare." En frihet kan ligga om hörnet, men man måste öppna sig för den. Paret Tove Jansson-Tuulikki Pietilä – det är den senare som berättar för Helen Svensson – odlade gärna livet som konst och som äventyr. Vi andra beställer snällt hotell och lockas just därför av visionen om ett till synes friare sätt att vara.

Att leva är att resa en smula, och det är klart att Pietilä, res- och livskamraten – det heter väl så? – ska ha nästsista ordet i Helen Svenssons antologi. Sista ordet är Janssons eget, en stram liten novell, tidigare tryckt på japanska. Just Japan blev småningom orten för Tove Janssons andra och riktigt stora genombrott. Hennes översättare Maiumi Tomihara är en av dem som hämtar in den utifrån-blick det alltför hemvana behöver för att man ska få syn på det. Det är lite mera whisky i hennes historia.

På samma sätt med Greta Gustafsson, sommargranne, bokens så kallade vanliga mänska: ”Hon frågade mig ibland till råds hur hon skulle vara, gentemot bybor, kanske hon kände på sig att alla Pellingebor inte riktigt förstod sig på konstnärer som henne”.

Anekdot och attityd

En konstnär reduceras ju ofta – inte bara av bybor – till de anekdoter vi berättar igen och igen. Vi kan de stora dragen: dottern till två konstnärer, muminböckerna, livet på en liten ö. Vuxenböckerna och så TV-industrins paradoxer. Men bakom allt det älskvärda måste ha funnits svårare stråk. Redan det här att bli så ohemult berömd för en enda sida av sitt verk måste sätta en konstnärs självbild på svåra prov. Tacklandet av publikens omättligt hungriga kärlek och krav är också ett tema i många av Janssons vuxennoveller.

Vad mumin-boomen än krävde för kompromisser så fanns det en grundvärdighet, en omutlighet i Tove Janssons sätt att göra sitt liv. Hon kunde ju i princip ha bott in sig i den dal hon som en sorts finlandssvensk Carl Larsson försåg oss med. Istället lämnade hon idyllen, växte vidare, krävde mer av sig själv. Att hon var Finlands enda verkligt kända författare lät hon inte oss märka mycket av. Säkert kunde Jansson, likt nån Monica Lewinsky, ha tillbringat åratal signerande böcker i snabbköpen. Askesen, okändisskapet var ett medvetet val, en trohet mot verket. En internationell superstar valde att gömma sej bland oss – med Ferlins ord gick hon här, ”ett stort geni, precis som vi”. Genren minnesböcker fyller en plats som påminnelse om att det faktiskt har funnits finlandssvenskar med attityd, som Jansson, Henrik Tikkanen, C G Lilius.

Under rubriken ’attityd’ hör väl också den järnhårda professionalism som ett par av bokens 22 röster nämner. Majlis Qvickström minns trollbundna timmar i studion – lyckligtvis läste Jansson in de flesta av sina böcker för radio, och hon slarvade aldrig. Tuulikki Pietilä berättar hur Jansson övade in viktiga tacktal, ibland på franska, ibland på japanska, utantill, med minutiös uttalskontroll. ”Hon var lite exhibitionistisk på sitt sätt, hon njöt av att uppträda”.

Utanför minnena

Minnesbok. Jag måste medge att jag kanske hade väntat flera repliker, flera målande situationer. Istället får vi som bonus några analytiska bidrag om det janssonska verket; texter utan direkt ögonkontakt med Jansson själv som person. Mixen är slumpmässig, men motiverad; lite sakprosa stagar upp blomsterbuketten. Mami Adachi briefar om vuxenböckernas öppna och dolda blinkningar till klassiker som Jack London och William Golding. Boel Westin – som väl forskat i verket mer än någon annan – följer ett kommunikativt spår av brev och meddelanden, från småtrollens flaskpost till den satiriskt återgivna kändisposten i en av de sista novellerna, där självupptagna läsare tar sig rätten att ta plats med hur slarviga krav som helst: ”Hej! Vi är tre tjejer som har väldigt bråttom med vår uppsats om dig så kunde du hjälpa till med att alldeles kort säga hur du började skriva och varför och vad du menar med livet”.

Maria Antas gör en allvarligare läsning av Bildhuggarens dotter, mera könspolitisk än gullig – bildhuggaren blir här snarast vampyren som i konstens och det oreflekterade patriarkatets namn suger ut hustrun. Och man noterar att Erik Kruskopf i sitt bidrag gör det han inte gjorde i sin bok om Tove Janssons bildkonst, nämligen sätter in den i ett tids- och stilsammanhang. Måleriet var alltid så att säga viktigare för TJ själv än det blev för publiken; att hon var trogen sig själv är ett annat och artigare sätt att säga att hon följde modet men med fördröjning. Snarare skicklig hantverkare än pionjär, alltså, på samma sätt som jag själv kan ha känslan att vuxennovellerna ibland blir ett sorts ateljémåleri med litet för snäva ramar.

Denna väsentlighet

En röst som läsaren kan sakna i boken är teologen Barbro K Gustafssons. Hon disputerade ju 1992 på ”erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur” och Lars Bäckström talade då (i radions Jag läste häromdan) om det betydelsefulla och modiga att TJ med sin stora auktoritet stött företaget och ”själv alltså pekat ut en väsentlig synpunkt på sig och sitt författarskap”. Här, i minnesboken, tassas det för tyst kring just denna väsentlighet, kärleken, den ytterst privata, samtidigt livsnödvändiga. Det är faktiskt bara just samma utmärkta Lars Bäckström som mer eller mindre ur dödens väntrum –från sjukbädden efter en olycka – vågar namnge riktigt svåra saker: Toves lesbiskhet, sin egen attraktion, slutets närhet. Några brev återges också, med hennes kännspaka tonfall: ”Du frågar – jovisst kom cancern tillbaka, ett par gånger om och på alldeles nya ställen – men de lagade ihop mig helt nätt”.

Bäckströms bidrag berör. Han kan ju också sägas vara den seriösa kritiker som tidigast förstod att muminförfattaren var en författare. Den långa korrespondensen dem två emellan hör till det man kanske – efter 100 år eller så – borde glädja världen med att ge ut.

En pendang till Bäckström blir Irmelin Sandman Lilius, som från sin utsiktspunkt – den lilla flickan som kattlikt kom och gick i den unga TJ:s ateljé – minns sorgliga telefonsamtal hon ibland tjuvlyssnade på och sorgliga dikter som TJ anförtrodde henne. Det viktiga är här inte skvallerfaktorn – vem och vad? – utan att en litet för avrundad bild fördjupas, blir mänskligare. Å ena sidan märks i antologin publikens omättliga behov av idyll, vår nådlösa trygghetsnarkomani, ett drag som Jansson både hade i sig och bekämpade. Å andra sidan skymtar den så att säga ”vuxna” biografi som inte har skrivits men som kanske kunde skrivas, en gång. Jansson var själv rak och öppen, men samtidigt snäcklikt diskret. Som Birgitta Ulfsson säger: ”Alla försöker vi avge ärliga vittnesmål, men pratsamhet upprepar lätt förenklingar. Man skäms. Å snäckans vägnar.”

Stilen består, industrin förgår

En sak är klar: man kan slå upp vilken av hennes böcker som helst, man känner alltid igen det janssonska tilltalet. Själv tror jag att det mer än nån annan facett av diamanten är stilisten Tove Jansson som kommer att leva. Hon är ju så oförskämt citerbar, som en Tegnér eller Geijer; som stil var hon en av de stora i svenskt 1900-tal.

Men stil är alltid också en del av en livshållning och om en sån är man inte ensam; den odlas och lever i sammanhang. Att man känner igen det ’janssonska’ språket när Tuulikki Pietilä, Birgitta Ulfsson och Vivica Bandler berättar, betyder inte att en skulle ta efter en annan – snarare handlar det om habitus, om ett sätt att vara. Tove Jansson var den som mest framgångsrikt lyckades översätta sättet till skrift. Hon smög in det först liksom bakvägen, underifrån, genom barndörren. Sen, när hon gjorde det allvarligare, var alla inte med längre, och hur som helst överröstades det finstilta av en obarmhärtig barnindustri.

Till Tove Janssons förtjänster hör att hon alltid förblev också annat, stod någon annanstans. Rökande, elegant, borta vid baren.

Trygve Söderling

Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson. Redigerad av Helen Svensson. Schildts 2002, 263 sid.