ESSÄ

«Undergroundbanornas lanternor»

Elmer Diktonius som översättare av nordisk modernism

Ehuru jag har ett trängande behov
att skriva något storslaget om undergroundbanornas
            lanternor,
och ehuru jag hör Piccadilly sorla lovande,
P i c c a d i l l y, kära läsare!
går jag hårdnackat till sängs klockan 11 om aftonen
i en trötthetens blå extas — — .

    (Ur Fredrik Nygaard, «London-prolog», övers. Elmer Diktonius)¹

Den är tidigt ute och den är först ute i mycket. När Elmer Diktonius 1923 ger ut antologin Ungt hav. Ny dikt i översättning är det svensk premiär i bokform för sju av hans samtida modernistiska poetkolleger: Edgar Lee Masters, Carl Sandburg, Ezra Pound, Alfred Mombert, Kurt Heynicke, Fredrik Nygaard och Uuno Kailas. Hur har Diktonius komponerat denna bukett, hur infogar sig dess två nordiska specimen i helheten och vilken betydelse fick denna pionjärinsats för internationell modernism på svenska? Jag ska kort beröra frågorna, med Ungt havs Fredrik Nygaard-svit i fokus. Ämnet är alltså närmast Diktonius och the Danish Connection.

TVÅ NORDISKA BROHUVUDEN

Att ett svenskspråkigt projekt som Ungt hav gavs ut i Helsingfors, inte till exempel Stockholm, är konsekvent med tanke på att det var i Finland den expressionistiska författartriangeln Edith Södergran—Hagar Olsson—Elmer Diktonius uppstod. Deras kortlivade tidskrift Ultra manifesterade att modernismen nu — 1922 — hade två nordiska brohuvuden; det första var kretsen kring Klingen, den mera framgångsrika danska kollegan. Diktonius tolkningar av Fredrik Nygaard i Ungt hav kan ses som en handräckning mellan dessa periferier.

Den kan också ses i förlängningen av de amerikanska översättningar som Diktonius redan hade publicerat i Ultra. I Sverige befrämjades modernismens spridning knappast av bokens finländska utgivningsort, trots — och på grund av — bristen på motsvarande ansatser där. I Ungt hav «finns den djärvhet i urvalet som lyser med sin frånvaro på rikssvenskt område» konstaterar Peter Luthersson i sin «stridsstudie» Svensk litterär modernism från 2002.²

Djärvheten tycks också ha uppskattats av Diktonius förläggare sedan 1922, Holger Schildt. Sommaren 1923 har han fått bokens idé och material presenterade för sig, och Diktonius rapporterar i ett brev till  Hagar Olsson:

Min samling gick i Holger S. som smör. Var intresserad särskilt i amerikanarne. Måste skaffa mera av dem. Om Ni hittar något extra fint franskt, så sänd postförskott. Express. Broschyren är färdig till 2/3. Om någon bryr sig om den.³

Av sammanhanget framgår att «färdig till 2/3» inte ska läsas som «andra mars» utan som «två tredjedelar».

ETT PARIS — TVÅ SEENDEN

Inget franskt material — «extra fint» eller inte — ingår ändå när Diktonius «broschyr» utkommer samma höst. Däremot alltså tre amerikaner, två tyskar samt de nordiska rösterna Nygaard och Kailas. Också åtta-nio decennier senare framstår urvalet som både intressant och relativt träffsäkert. Uuno Kailas (1901-33) räknas fortfarande som central i finskspråkig 20-talslyrik,⁴ liksom Masters, Sandburg och Pound är det i amerikansk. Däremot lyser Momberts och Heynickes stjärnor väl inte längre så klart i Tyskland, och Fredrik Nygaard (1897-1958) har hamnat i skuggan av samtida danska kolleger och «vildmænd» (med Klaus Rifbjergs ord)⁵ som Emil Bønnelycke och Tom Kristensen.⁶

Att Diktonius valde just Nygaard som dansk representant i Ungt hav kan ha haft flera tänkbara skäl, inklusive slumpen — vilka dikter och böcker han hade tillgängliga. Jämförd med den då rätt nyligen diktdebuterade Tom Kristensen var Nygaard 1923 någorlunda etablerad, med sex diktsamlingar från och med 1915. Man kan också tänka sig att Diktonius tyckte Nygaards nonchalanta, diktformade «resebrev» gav hans antologi en genremässig breddning, lästa vid sidan av tyngre saker som Edgar Lee Masters gravskrifter och Carl Sandburgs sociala engagemang. Sex av de sju Nygaard-dikterna i Ungt hav kommer ur samlingen Evropaskitser från 1919. Diktonius hade nyss själv kommit hem från sin första grand tour till Paris och London, och kan redan därför ha varit svag för de nygaardska vykorten från just dessa städer.

Diktonius egna rapporter ingick i hans samling Hårda sånger 1922. Närheten i tid och stil gör en jämförelse av de två expressionisternas stadsintryck givande. I Nygaards flanördikter finns storstaden framför allt till för sinnena — en strof i dikten «Paris» ägnas till exempel färger:

Trottoarkaféerna med de små borden.
Aperitifferna.
Gula och gröna.
Sifonerna.
Röda och blå.
Uppassarna.
Vita och svarta.⁷

Diktens föremål är tingens Paris. I den sista raden skymtar visserligen hud, hudfärg, som en pikant detalj. Men i regel stör mänskornas villkor inte Nygaards «feststämning» i detta land «där själva frimärkena är små uppenbarelser / och banksedlarna sköna som tidiga drömmar». Till saken hör då förstås också att «Alla sängar är för två, / och kärlek avrundar dygnet.» (124)

När Diktonius å sin sida når Paris, i sin motsvarande resesvit, får det enda färgord han använder — svart — en helt annan inramning:

Det starkaste intrycket:
en gammal sköka på Boulevard St.Michel
öppnade sin kappa
naken, blott långa svarta strumpor
en vinternatt med rusk och kalla stjärnor.
Min själ frös och jag ville mörda.⁸

Tekniken är snarlik Nygaards, seendet ett annat — liksom slutsatsen. Två vitt skilda Paris genom två vitt skilda temperament. Också i Diktonius blick är Paris skönt — «ruttet-stinkande-skönt».

HUNGER OCH ROTERANDE TRAPPOR

Men vi får också två vitt skilda versioner av London. Nygaards här inledningsvis citerade «London-prolog» beundrar storögt tekniska moderniteter, «undergroundbanornas lanternor» och annan avancerad storstadslogistik:

Jag tillstår det, kära läsare,
jag blir ännu flat av roterande trappor,
elektriska tåg under jorden,
(mitt hotel skakar var tredje minut)
och 96 omnibuslinjer.⁹

Diktonius å sin sida skriver dikten «Hunger i London». Överhuvudtaget  är hans grepp snarare socialreporterns än turistens — något som ju också antyds i boktiteln Hårda sånger. Där Fredrik Nygaard i den redan citarade «London-prolog» gratulerar sig till att «äntligen ha blivit av med en positivspelare / till vilken jag i misstag hade kastat en florin», far Diktonius

Till East-End;
till pestdoftande fishbarer
till bräckta arbetare
till syfilitiska skökor
till frälsningssoldaters jesuslögner
till hungerns skruvande tomhet
till kommunister i gathörn
till dryckenskap vansinne
hela eländets förtvivlan

… och står till slut där «genomseende lögnerna / (de må sen heta samhälle religion konst / jag )».¹⁰

Detta klassmedvetande med moraliskt patos representeras i Ungt hav av framför allt Carl Sandburg och Edgar Lee Masters. Fredrik Nygaards «skitser» får då snarare lätt och expressivt beskriva teknologin, moderniteten och gracen ute i stora världen — «London, Paris, Bryssel, Amsterdam, Genua, Rom och Berlin» lyder en diktinfogad katalog.¹¹ Perspektivet i «London-prolog» är flanörens, vars «trötthet» inför dagens alla intryck på kvällen uppgår i «blå extas». Diktjagets förbluffade reporter blir blasé och mondän först när hemlandet kust på nytt skymtar från båten, samtidigt som det börjar regna; då brister det ut i ett ironiskt: «God dag, Danmark!».¹²

De nygaardska dikternas «nyenkla» stil och det danska språkets närhet till svenskan har besparat Diktonius det mesta av översättandets tolkningssvårigheter. I synnerhet som «skitsernas» lätta och vårdslösa ton bara sällan snuddar vid mera mångtydig poesi. Kanske i raderna om de «hänryckande unga rikemansdöttrarna, / ranka av ridning och annan sport, / guldbruna av azurkustens eviga solsken / och fint slipade av böljorna» («Rivieran»).¹³ Men Diktonius kan ha gillat själva formen, som är en hel del tajtare än det efemära tankeinnehållet.

Tower

Stelhet.
Sten.
Styrka.

Blanka rustningar.
Yxor
Horn.
Dryckeskar.

Skarprättarsvärd.
Kanoner.
Kronans kalla juveler.
Fångarnas otympliga namnristningar.
Fångarnas heta hjärtan — — 

Bistert,
grått,
suveränt,
byggt av män med drömmar
trotsar Tower tiderna.¹⁴

I sin Expressionisten Elmer Diktonius jämför Bill Romefors Fredrik Nygaards «hårda stenstil» i «Tower» med en första maj-dikt av Diktonius, publicerad 16 maj 1923, alltså bara några veckor innan Diktonius är uppe på förlaget med två tredjedelar av manuset till Ungt hav. Diktonius dikt lyder:

1 maj.
Röda fanor. Mänskohav.
Unga hjärtan.

Estrader.
Hårda ord.
Förtrycket. Befrielsen.

Polis.
Knytnävar.
En svimmar. Uslingar!

Väller skri.
Svett lackar.
Stenar lossas.

Skallar rop:
Våren segrat!
Men vi mänskor?
Soldag kom!¹⁵

Till Romefors parallellställning kan tilläggas att Diktonius, till skillnad från Nygaard, skildrar drama och rörelse, kanske hopp. Vilket bildar en kontrast — kanske konflikt — mot den yttre, stelt lodräta, obönhörliga formen. Där Nygaards dikt både tematiskt och visuellt är ett «torn» avbildar Diktonius snarare ett tåg — demonstrationståg — sett uppifrån. Formen kan vara övertagen eller «översatt», men det intressanta med likheten är alltså skillnaden.

EXTASER

Dikten «Narkos» avrundar — som den enda ur samlingen Flag og Vimpler (1920) — Fredrik Nygaard-sviten i Ungt hav. Mot slutet av den pratiga redogörelsen för en medicinsk nersövning under «fröken Sørensens» uppsikt kan man ana en nietzscheansk stjärna dansa i rader som «Jag säger er, jag har gjort en tripp till himmelriket.»

Min själ har ännu en anstrykning av blått —
jag har hört solen sjunga,
jag har badat min ande i yra oändligheter —
Jag vill upp! Jag vill dö igen! Jag vill  d a n s a !
        Jag vill —

Att det expressionistiska ruset, extasen, här placerats handfast i en säng på Kommunehospitalet¹⁶ kan ha roat Diktonius, som ju på liknande sätt gärna sammanställde «mull och moln».¹⁷ Redan i debuten Min dikt (1921) hade han sett «solsystem» och «martall» som delar av samma vision:

För mig finns ingen flugsmuts
eller Chimborazzo —
allt är i allt.
På toppen av ett ögonblick
står jag och skriker:
det är en fröjd att leva och förvandlas!¹⁸

HUR GICK DET SEN?

«Om någon bryr sig om den», skrev Diktonius om projektet Ungt hav i det inledningsvis citerade brevet till Hagar Olsson. Brydde sig någon om den? Det är svårt att veta — enligt Anders Palm var Ungt hav «en av de översättningvolymer som kom att betyda mest för den tidiga modernismen på svenska».¹⁹ Men Palm presenterar inga belägg. I teorin gjorde boken Pound, Masters och de andra en aning mera närvarande i det svenska språket, gav dem ett tidigt visitkort; vissa besökare återkom. Vad Nygaard, Mombert och Heynicke beträffar känner de svenska biblioteksdatabaserna inte till flera inbrytningar. Av Uuno Kailas översatte Thomas Warburton 1941 Rökskuggan, en samling efterlämnade noveller. I princip kan inklusionen av Kailas i Ungt hav relativt sett ha varit den viktigaste, eftersom svenskan ligger så mycket längre från finskan än från volymens tre andra källspråk; han är den exotiska.

I fallet Carl Sandburg fick premiären i Ungt hav en fortsättning — delvis re-cycling — 1934 i en volym Dikter i urval med Diktonius, Artur Lundkvist och Erik Blomberg som översättare. Denna gång var utgivningsorten Stockholm. Edgar Lee Masters Spoon River Anthology tolkades i sin helhet till svenska redan 1927 av finländaren Bertel Gripenberg och 1967 av Thomas Warburton. Av Ezra Pound har, från och med 1953, ett halvt dussin diktvolymer översatts och Diktonius Pound-paket i Ungt hav gavs ut på nytt 1974 på Cavefors.

Diktonius som nordisk modernism-översättare återkommer under kriget, 1943, med en volym dikter av Katri Vala (1901–44). Däremot knäcktes han av det tilltänkta storverket, en översättning av Volter Kilpis (1874–1939) Alastalon salissa (1933) — trots intensiv korrespondens med författaren blev det jobbet tyvärr aldrig färdigt. På svenska kom I salen på Alastalo, som gett Kilpi epitetet «Finlands James Joyce», först 1997 — och då i Joyce-översättaren Thomas Warburtons tolkning.

Däremot slutförde Diktonius sin omdiktning till svenska av finskans första stora litterära geni Aleksis Kivis (1834–1872) roman Seitsemän veljestä (1870). Är Diktonius version Sju bröder från 1948 en «modernistisk» klassikeröversättning? Åtminstone är det Diktonius hyllning till den lika ord-energiska kollegan Kivi, som i denna replik:

Juhani. Från tvenne håll hotar den svarta döden. Hi, ha! nu fryser näsan eller ligger tarmarna på marken, om ej denna gosse efter en stund står på kala halmen i ljusets sken. Ett av dessa tre skall ske efter en timme. Men här hjälper ju inte att jämra sig, alls inte, utan bitande tänderna samman spränger jag mig väg genom milstjocka isberg, om det så gäller.²⁰

Anslaget ligger närmare de femtio år yngre expressionisterna i Ungt hav än man kanske först skulle tro. Och kanske finns just här orsaken till den kritik Diktonius fick för att ha behandlat Kivi alltför idiosynkratiskt. När översättaren öppnar en dörr stänger han eller hon ibland en annan.

Trygve Söderling (2009)

Noter

• ¹ Elmer Diktonius: Ungt hav. Ny dikt i översättning, Schildts, Helsingfors 1923, 121.
• ² Peter Luthersson: Svensk litterär modernism. En stridsstudie, Atlantis, Stockholm 2002, 249.
• ³ Brev till Hagar Olsson 4.6.1923 i Elmer Diktonius: Brev, utgivare Jörn Donner och Marit Lindqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1995  (SSLF 595), 70.
• ⁴ Se t.ex. Hannu Riikonen: «Modernism in Finnish Literature», i Astradur Eysteinsson och Vivian Liska(eds.): Modernism, John Benjamin, Amsterdam 2007, 849, och Markku Envall: «The Period of Independence I, 1917-1960», i George C. Schoolfield (ed.): A History of Finland’s Literature (Histories of Scendinavian Literature 4), Univ. of Nebraska Press, Lincoln & London, 1998, 159-160.
• ⁵ Klaus Rifbjerg: «Tom Kristensen» i Danske digtere i det 20. århundrede (bd. 2, København 1981) <http:// www.danskedigtere.sdu.dk/riftk.html>.
• ⁶ Ett bevis på att man i Helsingfors — åtminstone Hagar Olsson — var medvetna om vad danskarna sysslade med är för övrigt presentationerna av både Bønnelycke och Kristensen i Ultra. De skrevs ändå inte av Diktonius, utan av Raoul af Hällström, på finska. Se Anders Palm: «Modernism eller dysmorphism? Ett bortglömt kapitel i nordisk modernism», i Anders Palm: Möte mellan konstarter. Studier av dikt, dans, musik, bild, drama och film. Norstedt, Stockholm 1985, 112.
• ⁷ Fredrik Nygaard: «Paris», i Ungt hav, 122.
• ⁸ Elmer Diktonius: «Stora och lilla jag», Samlade dikter, Schildts, Helsingfors 1987, 49. (Originalet i Hårda sånger, 1922.)
• ⁹ Fredrik Nygaard: «London-prolog», Ungt hav, 119.
• ¹⁰ Elmer Diktonius: «Stora och lilla jag», 50. — Diktonius följande samling Taggiga lågor från 1924 innehåller bl.a. dikten «London», också den ett reportage men nu med ett tillbakablickande perspektiv och slutraderna «Du var mig: dikt, hunger, kärlek. / Du lärde mig: / att fula ansikten blir sköna / när man betraktar dem nära». Samlade dikter, 81.
• ¹¹ Fredrik Nygaard: «Modern», i Ungt hav, 130.
• ¹² Fredrik Nygaard: «Medan de andra går ned», i Ungt hav, 133.
• ¹³ Fredrik Nygaard: «Rivieran», i Ungt hav, 126.
• ¹⁴ Fredrik Nygaard: «Tower», i Ungt hav, 117-18.
• ¹⁵ Bill Romefors: Expressionisten Elmer Diktonius. En studie i hans lyrik 1921-1930. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1978 (SSLF 479), 129-130. Diktonius dikt ingick senare i samlingen Taggiga lågor (1924).
• ¹⁶ Fredrik Nygaard: «Narkose», Flag og vimpler, V. Pios boghandel/Povl Branner, København 1920, 54. Dateringen «Kommunehospitalet» har fallit bort i Ungt hav, där dikten ingår på sidorna 134-136. 
• ¹⁷ Titeln på Diktonius diktsamling 1934.
• ¹⁸ Diktonius 1987, 17.
• ¹⁹ Palm 1985, 112.
• ²⁰ Aleksis Kivi: Sju bröder. Översatt av Elmer Diktonius. Illustrerad av Marcus Collin, Schildts, Helsingfors 1948, 174.

Relaterat:
Kriget och Diktonius (1985)
Diktonius brev: ”Man får ett namn och blir en skrothög” (1996)
Diktonius – tillbaka i drift. (2007)