Nedanstående är en av Hbl-redaktionen förkortad version av ett försök till debattinlägg, "Filmkritik v. 2.0 – manifest för nytänkande" Hela inlägget kan läsas här i Slammerarkivet under länken ovan. Den förkortade versionen nedan kunde också läsas på Hbl:s sidor tillsammans med tidningens filmredaktör Hans Sundströms kommentar.

Varför endast biopremiärer?

När höstens festivalsäsonger är över återgår filmkritiken till det normala. Men av någon orsak är det ”normala” i dag synnerligen onormalt. Där till exempel litteratur- eller konstredaktörerna sållar fram det intressanta och bara med ett halvt öga sneglar på försäljningssiffrorna, gäller för kollegerna i filmbranschen närapå det motsatta. Få litteraturredaktörer skulle få för sig att samvetsgrant beta av alla kioskromaner och dussindeckare som utkommer (undantaget det finlandssvenska, där allt recenseras av hänsyn till släkten). Sällan får ens Da Vinci-koden eller Fifty Shades oss litteraturvetare att rycka ut med djupa analyser, hur nyttigt det än vore att sparra med också populärkulturella ”fenomen”.

Filmkritiken, däremot, skjuter på allt som rör sig – i praktiken: allt som visas på en biograf nära en redaktion. Här vacklar våra medier under ett slags samlarmani. Varje biopremiär ses som en så stor händelse att precis varenda film ”måste” kommenteras, kalkon eller inte. Och eftersom den kommersiella repertoaren ser ut som den gör blir resultatet en lång ström av nedslående texter om den ena likgiltiga romcom- och actionrullen efter den andra.

Det är uppenbart att modellen med en allinkluderande filmkritik baserad på biopremiärer är slöseri med papper, trycksvärta, programtid, nät-tid, kritikernas tid, läsarnas tid – allt ändliga resurser som kunde användas annorlunda och bättre.

Felet ligger inte hos filmkritikerna själva utan i det uppdrag de ges av sina redaktioner. Vi har flera hyfsat skriv-, prat- och filmkunniga kritiker, till och med på europeisk nivå. Vi har små men ambitiösa specialtidskrifter, Filmihullu, Filmjournalen – ett tecken på att våra två språkgrupper inte är renons på kultur. Vi har festivalerna: Kärlek & Anarki, Espoo Ciné, Sodankylä och en rad mindre aktörer. Vi har Filmarkivet i Helsingfors och YLE Teema, en public service-kanal inriktad på kvalitet och unik i Norden.

Vad bör göras? Journalistik är att knarka aktualitet; måste inte bulken av filmkritiken utgå från premiärerna? Visst, men mycket har hänt sedan bröderna Lumière kuskade omkring med sin projektor. Filmfestivalerna är centrala men exklusiva fyrverkerier som når begränsade hopar. Bio når inte alla. Men också de festivalfilmer som aldrig går upp på biorepertoaren blir tillgängliga på något annat sätt.

En slutsats är att vi måste tänka om, möblera om i layouten. Vid behov snegla på också ”udda” kanaler, torrenter, webbtjänster. Framför allt: börja se också släppet av en engelsktextad DVD ute i världen som en händelse som angår oss. Iransk, fransk, indonesisk film – ursprunget spelar ingen roll bara det är fantastiskt. Kan vi förstå den? Kan den ses eller köpas på nätet? Då är det en filmpremiär också för oss.

Någon invänder säkert att jag slår in öppna dörrar. Visst söker vår filmkritik redan nu kvalitet? Det som är bra på bio får utrymme, det mediokra "konsumentupplyser” vi om. OK, men med tanke på alla distributionsformer, hur långt räcker det?

Trygve Söderling

Hbl:s filmredaktör Hans Sundström kommenterade i samma dags tidning de ovanstående tankarna, i mestadels positiv anda ("även jag irriteras av en viss obalans i dag med den klatschiga layout som rentav bildmässigt bereder stort utrymme för fullkomligt debila produkter"). HS ansåg ändå att den egentliga snedvridningen beror på att "dagens digitala ocean helt sköljt över den ursprungliga och äkta varan" och att "dagens historielöshet" är det egentliga problemet: "Hur många av dagens unga har upplevt 'ljusets' magi i en biosalong med en 35 mm:s projektor?".

Relaterat

• "Filmkritik v. 2.0 – manifest för nytänkande" – originaltexten bakom ovanstående kolumn

• Magkänslan: Kolumn om filmer som berört – två rumänska, en afghansk, en iransk, en italiensk, en fransk och en dansk (Ny Tid  april 2013)
• Kabelvärlden: ett filmfreaks försök att välja kabel-tv-kanaler. Utbudet är inte stort, som tur finns Silver (Kolumn, Hufvudstadsbladet)
• Spralliga Proust: om Nina Companéez färska filmatisering av Prousts På spaning efter den tid som flytt (Kolumn, Hufvudstadsbladet 29.3.2012)
• Klassikerbruk: om aktuella ryska TV-filmatiseringar av Dostojevskij, Turgenjev, Bulgakov, Rybakov, Sjalamov ("Kommentarer", Nya Argus 6–7/2010)
• Filmer från andra våningen: ”Politisk film som också är konstnärligt intressant, eller vice versa” av Shirin Neshat, Konrad Wolf, Jean-Luc Godard (Ny Tid, november 2010)