Teema – större än
ni tror

Till skillnad från en del debattörer är jag oerhört nöjd med digitaliseringen av finländsk TV. Inte för teknikens skull (även om den är bra) utan för att själva innehållet fick en stor kick framåt, då för sju år sen, när reformen genomfördes. När dammet lagt sig visade det sig att vi hade fått en kvalitetskanal som mer än väl tål internationell jämförelse. YLE Teemas utbud är så bra att man som tittare kan slänga fjärrkontrollen; inget behov för zappande föreligger längre.

T.ex. Sverige saknar en direkt motsvarighet och inte ens BBC, en gång förebilden för public service, påstås ha något liknande. Om det fanns Pisa-undersökningar av TV-kanaler skulle Teema, som alltså i höst fyller sju år, mycket väl kunna ligga i topp.

Möjligen är den finländska publiken inte själv riktigt medveten om vad den har. Visserligen har tidningarnas TV-kommentatorer småningom hittat kanalen, men i programtablån figurerar den fortfarande på strykplats. Och man fäster sig vid att de riktigt stora satsningarna sällan uppmärksammas – det är som om journalistiken skulle sakna ett format för att behandla dem på allvar. Ändå har mycket av det som Teema gett varit av större betydelse än uppmärksammade filmpremiärer typ ”Sagan om Ringen V”.

Dåligt informerad som jag själv var skaffade inte heller jag digibox från dag ett. Men nog inom år ett. En tillbakablick är på sin plats. Jag bör väl tillägga att jag inte har något emot FST5 – dess så kallade målgrupp är bara en annan.

De tre viktigaste auteurer som YLE Teema har lyft fram under sina sju år är nog Edgar Reitz, Vladimir Bortko och Peter von Bagh. Trots deras betydelse för europeisk TV-kultur har jag på känn att namnen, frånsett von Bagh, inte är speciellt bekanta för finländska tittare i gemen. Men det finns ännu hopp. En av de stora fördelarna med Teema har åtminstone hittills varit repriserna. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger von Baghs storverk Sininen laulu – Suomen taiteiden tarina från 2003 har visats (12 avsnitt à 60 minuter). Senast förstås på grund av bokutgåvan 2007 och det fakta-Finlandiapris den – snarare än tv-dokumentet, underligt nog – gav von Bagh.

Sininen laulu var Teemas första hemproducerade flaggskepp. Man kan säga – och det har sagts – att von Baghs rapsodiska grepp på finländsk konsthistoria är framför allt journalistiskt, med andra ord konventionellt. Viktigare är i alla fall att han med sin orädda energi har skapat ett väldigt intervjumaterial som i sig är ett unikt dokument – även om det kanske snarare handlar om våra levande konstnärers traditionsbild än av traditionen själv. Faktafelen (t.ex. tror någon i boken att Södergran var gift) är också de ett slags fakta; fakta om myter. Som en nutida Topelius berättar von Bagh ivrigt och generöst vad han har upptäckt och en förbluffad nation lyssnar. Han ger ett avstamp.

Också Edgar Reitz’ tyska mammutprojekt Heimat 1-3 i sammanlagt 30 avsnitt à 2 timmar berättar 1900-talet, och också det har hört till ryggraden i Teemas utbud under dessa första sju år. Trilogins två första delar, från 1984 och 1993, hann visas redan i analog-TV, vilket länder YLE:s dåvarande inköpare till heder. Det är viktigt att vi finländare har fått vara med om Reitz’ krönika, i flera bemärkelser TV-historia, nästan i realtid. När Reitz 2004 följde upp till nutid med en tredje delserie hade han häftigt aktuellt material att ta av – murens fall, die Wende, den trevande integrationen. Med sin karaktäristiska stil lyckades han också i svit tre förena de oväntade berättelserna med de helt igenkännbara; det var miljöaktivister, det var byggarbetare från ex-DDR eller en ung rysk mor på mänskligt gripande äventyr i väst, men också besynnerliga flygare, grottor, fantaster. Precis som med de tidigare delarna hade man känslan att så här har TV aldrig sett ut förut; 30 stora spelfilmer i egen rätt, sebara separat, men med kontinuitet i persongalleriet och ett originellt och akut grepp på var sin epok.

Och ändå kändes det som det centrala paret från de tidigare avsnitten nu hade fått det för bra inne i det västtyska 2000-talet, med framgångsrikt konserterande och villarenovering med billig arbetskraft från öst; som om det som formellt var centret i berättelsen hade tappat sin intensitet. Min favoritdel är fortfarande tvåan, där Hermann och Clarissa (Henry Arnold, Salome Kammer) fortfarande är delar av ett kollektiv av så kallade unga och hungriga konstnärer i 1960- och 70-talets turbulens. Kollektivboende, droger och militant politik, mixat med vardag, barn, stilla liv. Att samtida konst, framför allt modern konstmusik, spelar en så elektrifierande roll i historierna gjorde inte de tretton helaftonsfilmerna i Die Zweite Heimat sämre.

Vladimir Bortko, den tredje Teema-auteuren på min personliga ”wall of fame”, står bakom de två definitiva filmatiseringarna av två klassiska romaner: Dostojevskijs Idioten (2003) och Bulgakovs Mästaren och Margarita (2005), vardera på tio timmar och avsnitt. Idioten i lätt grönbleka färger har en otrolig casting, rollbesättning, som slår en till slant och nästan får en att glömma att lyssna till Dostojevskijs text; man har känslan av att se allt redan i de intensiva, brinnande blickarna. Jevgenij Mironov i huvudrollen och Lydia Velezjeva som den mörka, demoniska Nastasia Filippovna vrider sig genom Dostojevskijs gåtfulla berättelse som förhäxade av sina egna komplexa spel och av varandra; och ändå glömmer Bortko aldrig att Dostojevskij också kan vara rolig.

Texttroheten och tidsfärgen hundraprocentiga, det gäller också för den andra filmatiseringen. Det är klart att 2000-talets datoranimering har gjort det lättare att äntligen återge Bulgakovs storverk som film, med dess gogolskt satiriska trollerikabaré och Margaritas nattliga häxflygning i 1930-talets Moskva. Anna Kovaltjuk är temperamentfull och vacker i Bulgakovs superhjältinnefantasi (samtida med amerikanska Stålmannen), hennes och djävulens tricksande ger historien den fantastiska dimension som lyfter den över Stalintidens grå hustak. Men lika viktig är iscensättningen av just gråheten, olusten, rädslan, angiveriet. Den dåliga poeten ”Bezdomnyjs” (Vladislav Galkin) vistelse på dårkliniken skapar hos Bortko ännu mera berörande efterhängsna bilder än scenerna med en svettig Pontius Pilatus 1900 år tidigare (Kirill Lavrov), som – rätt orealistiskt – inte kan få den där besynnerliga Jesus ur tankarna.

Bortkos stora serier ingår i en lång tradition av ryska, mycket texttrogna, mycket välspelade romanfilmatiseringar. Två andra klassiker som Teema har sänt i år, Aleksandr Prosjkins adaption av Pasternaks Doktor Zjivago (2006, på ”bara” c. 7 timmar) och veteranen Gleb Panfilovs helt färska av Solzjenitsyns Den första kretsen (2008, dito), kompletterar bilden av ett ”annat” Ryssland, en kultur som inte drar sig för att behandla också svåra och såriga kapitel i sin historia via litteraturen och filmen, också i stort format. Solzjenitsyn hann faktiskt före sin nyliga död själv lägga voice-overs på Den första kretsen. Redan genom sitt ämne – vetenskapsmän som specialfångar i Sovjet atomvintern 1949 – innebär filmen stark begränsning och klaustrofobi och historien blir ibland tunn, samtidigt som det förstås är helt centralt att den här verkligheten – på randen till helvetet – har beskrivits. Så mycket mera färg, drama och väldiga kontraster – från borgerlig lyx till inbördeskrigets kalla nöd – är Zjivago, som först med Prosjkin kan sägas ha blivit filmad ”på riktigt”. Igen är det en rad förödande starka skådespelaransikten som har fastnat på min inre filmremsa, inte minst då Tjulpan Chamatovas Lara.

När någon i framtiden skriver den finländska TV:ns kulturhistoria kommer YLE Teema att ha en plats och betydelse som vi i dag knappt anar. I den här korta översikten har jag bara snuddat vid de största satsningarna, mycket borde sägas om exotiska filmer, dokument, konstprogram och opera. Det får bli till efter den där Pisa-undersökningen, till dess gäller bara att fortsätta betala licensen. Det är den billigaste lyxen jag känner till.

Trygve Söderling

Teema – större än vi vet

I höst blev det sju år sedan finländsk TV digitaliserades och i den vevan fick en kvalitetskanal. YLE Teemas utbud tål internationell jämförelse, t.ex. Sverige saknar direkt motsvarighet, och det sägs att inte ens BBC, en gång förebilden för public service, når lika långt. Om det fanns Pisa-undersökningar av TV-kanaler skulle Teema smälla högt i sin serie. Frågan är om vi finländare sjäva förstår det.

Visserligen hittade tidningarnas TV-kommentatorer kanalen efter några år, men i programtablån kurar den fortfarande på strykplats. Och man fäster sig vid att de riktigt stora satsningarna sällan uppmärksammas, det är som om dagsjournalistiken skulle sakna ett format eller en medvetenhet. Ändå har mycket i Teemas utbud varit av större betydelse än uppmärksammade filmpremiärer typ ”Sagan om Ringen V”.

De tre stora

De tre viktigaste auteurer som YLE Teema har lyft fram under sina sju år är nog Edgar Reitz, Vladimir Bortko och Peter von Bagh. Trots deras betydelse för europeisk TV-kultur har jag på känn att namnen, frånsett von Bagh, inte är speciellt bekanta för finländare i gemen. Men det finns hopp. En av de stora fördelarna med Teema har åtminstone hittills varit repriserna. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger de visat von Baghs storverk Sininen laulu – Suomen taiteiden tarina från 2003 (12 avsnitt à 60 minuter). Senast förstås på grund av bokutgåvan 2007 och det fakta-Finlandiapris den – snarare än tv-dokumentet, underligt nog – gav von Bagh.

Sininen laulu var Teemas första hemproducerade flaggskepp. Man kan säga – och det har sagts – att von Baghs rapsodiska grepp på finländsk konsthistoria är framför allt journalistiskt, med andra ord konventionellt. Viktigare är i alla fall att han med sin orädda energi skapat ett väldigt intervjumaterial som i sig är unikt – även om det kanske snarare handlar om våra levande konstnärers traditionsbild än om själva traditionen. Faktafelen (t.ex. tror någon i boken att Södergran var gift) är också de ett slags fakta; fakta om myter. Som en nutida Topelius berättar von Bagh ivrigt och generöst vad han har upptäckt och en förbluffad nation lyssnar. Han ger ett avstamp.

Också Edgar Reitz’ tyska mammutprojekt Heimat 1–3 i sammanlagt 30 avsnitt à 2 timmar berättar 1900-talet, och också det har hört till ryggraden i Teemas utbud under dess första sju år. Trilogins två första delar, från 1984 och 1993, hann visas redan i analog-TV, vilket länder YLE:s dåvarande inköpare till heder. Det är viktigt att vi fått vara med och göra TV-historia nästan i realtid. När Reitz 2004 följde upp till nutid med en tredje delserie hade han häftigt aktuellt material att ta av – murens fall, die Wende, den trevande integrationen. Med sin karaktäristiska stil lyckades han också i svit tre förena de oväntade berättelserna med de helt igenkännbara; miljöaktivister, byggarbetare från ex-DDR eller en ung rysk  mor på äventyr i väst, men också besynnerliga flygare, grottor, fantaster. Precis som med de tidigare delarna hade man känslan att så här har TV aldrig sett ut förut; 30 stora spelfilmer i egen rätt, sebara separat, men med kontinuitet i persongalleriet och ett originellt och akut grepp på var sin epok.

Och ändå kändes det som det centrala paret från de tidigare avsnitten nu hade fått det för bra inne i det västtyska 2000-talet, med framgångsrikt konserterande och villarenovering med billig arbetskraft från öst; som om det som formellt var centret i berättelsen hade tappat sin intensitet. Min favoritdel är fortfarande tvåan, där Hermann och Clarissa (Henry Arnold, Salome Kammer) fortfarande är delar av ett kollektiv av så kallade unga och hungriga konstnärer i 1960- och 70-talets turbulens. Kollektivboende, droger och militant politik, mixat med vardag, barn, stilla liv. Att samtida konst, framför allt modern konstmusik, spelar en så elektrifierande roll i historierna gjorde inte de tretton helaftonsfilmerna i Die Zweite Heimat sämre.

Bulgakov i pixelåldern

Vladimir Bortko, den tredje stora Teema-auteuren, står bakom de två definitiva filmatiseringarna av två klassiska romaner: Dostojevskijs Idioten (2003) och Bulgakovs Mästaren och Margarita (2005), vardera på tio timmar och avsnitt. Idioten i lätt grönbleka färger har en otrolig casting, rollbesättning, som nästan bär fram Dostojevskijs text redan utan orden; man har känslan av att se allt redan i de intensiva, brinnande blickarna. Jevgenij Mironov i huvudrollen och Lydia Velezjeva som den mörka, demoniska Nastasia Filippovna vrider sig genom Dostojevskijs gåtfulla berättelse som förhäxade av sina egna komplexa spel och av varandra; ändå glömmer Bortko aldrig att Dostojevskij också kan vara rolig.

Texttroheten och tidsfärgen hundraprocentiga, det gäller också för Bulgakov-filmatiseringen. Det är klart att 2000-talets datoranimering har gjort det lättare att äntligen återge Bulgakovs storverk som film, med dess gogolskt satiriska trollerikabaré och Margaritas nattliga häxflygning i 1930-talets Moskva. Anna Kovaltjuk är vackert temperamentfull i Bulgakovs superhjältinnefantasi (samtida med amerikanska Stålmannen), hennes och djävulens tricksande ger historien den fantastiska dimension som lyfter den över Stalintidens grå hustak. Men lika viktig är iscensättningen av just gråheten, olusten, rädslan, angiveriet. Den dåliga poeten ”Bezdomnyjs” (Vladislav Galkin) vistelse på dårkliniken skapar hos Bortko ännu mera berörande efterhängsna bilder än scenerna med en svettig Pontius Pilatus 1900 år tidigare (Kirill Lavrov), som – helt orealistiskt – inte kan få den där besynnerliga Jesus ur tankarna.

Billigaste lyxen

När någon i framtiden skriver den finländska TV:ns kulturhistoria kommer YLE Teema att ha en plats och betydelse som vi i dag knappt anar. I den här korta översikten har jag bara snuddat vid de största satsningarna, mycket borde sägas om exotiska filmer, dokument, konstprogram och opera. Det får bli till efter den där Pisa-undersökningen, nu gäller det bara att fortsätta betala licensen. YLE Teema är den billigaste lyx jag känner till.

Trygve Söderling

(Del 2 av texten, tänkt som ”faktaruta”)

Kommentar 2013: Kvalitetskanalen YLE Teema började sända i augusti 2001 och fyllde alltså sju år hösten 2008 när detta skrevs. Peter von Baghs konstserie Sininen laulu, flera ryska klassikerserier och (reprisen på) Edgar Reitz tyska Heimat hörde till de pilotprojekt som man på Teema kanske hoppades att skulle få kulturintresserade finländare att skaffa digiboxar – alltså redan före 2007, när de  analoga sändningarna upphörde.

Trots fin programpolitik fick YLE Teema ändå de första åren sända mer eller mindre i hemlighet, åtminstone för den tidningsläsande finlandssvenska publiken. 

• • •

En på redaktionens begäran omarbetad och kraftigt förkortad version 3 av de två textförsöken ovan publicerades i mars 2009 i Hbl som "Impuls" under rubriken Det ryska samvetet. Själv kände jag mig vid det laget inte längre så impulsiv.

Relaterat / dubblerat / i Hbl och andra blad

En dröm om vad TV kunde vara: om ”Heimat II” och YLE Teema (Hufvudstadsbladet 2003)