Mamma, var kommer författarna ifrån? [1983]

De finlandssvenska debutanternas sociala bakgrund 1917—1982. En kvantitativ studie

SKÖNLITTERATUR är en medvetandeklubb för dem som också annars har det skönt i samhället. Av de drygt 500 skrivare på svenska som debuterat i Finland sen självständigheten, kommer 40% ur överklassen — dvs. ur ett skikt som utgör 5% av finlandssvenskarna.

Sambandet mellan böcker och plånböcker är förstås inget unikt för just våra författare. Pionjären i finlandssvensk litteratursociologi, Sven Willner, påpekar i sin essä från 1979 att det skrivna ordet överallt har varit en "hovlitteratur" för utvalda medlemmar ur de översta samhällskikten, ända fram till senaste tid. ^l På basen av den finlandssvenska författareföreningens medlemsförteckning från starten 1919 framåt slår han fast att det snarare är den ovanligt låga andelen författare med arbetarbakgrund som är det "uppseendeväckande" särdraget i vår litteratur, jämfört med tex. den finska eller rikssvenska.

 ^l "Författarna och den sociala bakgrunden" i essäsamlingen Söner av nederlaget (1979).

Blackout för donarna

Det är mao. de finlandssvenska donarna som fifflats undan ur litteraturklubben — mer än på andra håll i Norden. Samma blackout som i den fsv. politiken. Enligt mina beräkningar, uppföljningar av Willners, kom 13% eller 1/8 av de finlandssvenska debutanterna 1917—1982 från arbetarhem. Ändå är den finlandssvenska arbetarklassen ju lika stor som över- och medelklassen tillsammans — c. 40 %.

Med författaryrket är det alltså som Anatole France sa om lagarna: i sin stora rättvisa förbjuder de såväl fattiga som rika att stjäla brödlimpor och sova i roskisarna. På samma sätt är skrivandet och offentligheten jämlikt tillgängliga för alla samhällsklasser, fattiga som rika: det är bara vissa finurliga, osynliga mekanismer som gör somliga mer jämlika än andra. Men vilka är dehär "mekanismerna"? Och har de inte börjat skrotas ner i och med 70-talets nya vindar, alternativa förlag, kraftigt ökade statsstöd?

Den gravida småbrukarhustrun

Möjligen. En av "mekanismerna" själv, Johannes Salminen (litterär chef på Söderströms förlag i H:fors) beklagade i ett Hbl-inlägg hösten 1981 kritikens förslappning som enligt honom t.o.m. lett därhän att en del av de böcker han ger ut inte får det skäll de förtjänar. Jörn Donner (Hbl-kåsör med flygbolagens servicenivå som specialområde) hakade på och tillsammans skapade de två raljanta herrarna en tänkt författargestalt: den gravida småbrukarhustrun från Österbotten som skriver om fred och hälsokost — bakgrund och ämnen som enligt dem anses vara så "behjärtansvärda" att ingen vågar ställa några litterära krav (utan släpper igenom vilken skit som helst), menade männen.

Efter det här kom en debatt om huruvida det verkligen räcker med "inmutningar" av litterära motiv eller om böckerna borde vara bra också, men så långt som Salminen och Donner fruktade har opinionen nog knappast svängt — i så fall skulle väl också deras stolar för länge sen ha "inmutats" av husgråtare och vegetarianer utan kvalitet. (Själva är de ju tyvärr varken gravida eller från Osterbotten, Salminen dock ålänning.)

Den arroganta översittaren

Att det finns djupa förtroendeklyftor kring normerna i vårt litterära "gate-keeping system" visade 82-höstens största och bittraste debatt där Söderströms genom krångel med hans krigsmanus miste ett av sina större prosanamn, Erik Andrén. Och i januari hade lyrikern Birgitta Hjelt ett skärrat inlägg på Hbl:s kultursida sen hon fått sitt "livs bästa manuskript" refuserat. Hon anklagar också förlaget för att genom "demonstrativ likgiltighet, översitteri, arrogans och förhalningstaktik" ha sett till att det blev hela 6 år mellan debuten och hennes andra diktsamling. ("Det är nämligen inte så att jag inte velat...")

”Om bara från förut kända släktnamns, litteraturakademikers och andra trevliga opportunas böcker med eller utan kvalitetsskäl backas upp, så vad blir det då av de eventuella, sköra, verkliga löftena, som faktiskt föds ibland, och som, lätta att slå sönder, trevande söker sig väg? Måste de, var gång, från tid till tid, slås ihjäl av sin samtids lystringsoförmåga? Av elaka smådiktatorer, och avundsjuka obegåvningar, vars pappa hade högre lön(!)?” (Hbl 23.1.83)

Tonfallet hos de refuserade är utan tvivel ett annat än Donners och Salminens sobert smakfulla, och förlaget (Söderströms) tycks (vist av prestigeförlusten med Andrén?) ha valt att inte svara på Hjelt. Gemensamt för alla de här fallen är att man misstänker att "utomlitterära" mekanismer (pappas lön, politisk färg, graviditet) påverkar vem som 'får' bli och vara författare.

Redan det en tillräckligt orsak att ta reda på vilka som faktiskt 'fått' det. En annan sak är förstås sen att varken förlagen eller Författareföreningen behöver ha nån uppenbart ojuste urvalslinje för att resultatet ändå ska bli skevt. Det sköter samhällsstrukturen och kulturskillnaderna om — liksom i fallet med brödlimpan.

Hellre frisk och rik

Egentligen är syftet här inte att analysera rekryterings- och utslagningsmekanismerna på djupet. Den intresserade hittar viktiga poänger om dem hos Willner: släkttraditionerna, bristen på vänsterfolkhögskolor o.s.v. Kort talat kan man väl säga att en författare mår bra av tre saker: pengar, talang och tradition. Man kan klara sej utan en eller tom. två av trossarna, men enklast är det när de knyts ihop. Utan tvivel har de ärvda pengarnas roll minskat, den ekonomiska eliten är inte längre så intresserad av att också vara den kulturella, som istället har sökt sej till den bredare medelklassen i riksdagen. Medelklassen har skaffat fram statsstöd och därmed också gett sej själv ökat tillträde till den litterära institutionen. Men fortfarande är det bra att födas i en skrivande släkt eller åtminstone inom räckhåll för någon grupp som skaffat sej en litterär tradition. Hela idén att chansa år av sitt liv på bokstäver verkar nog avlägsen om man ren har fullt upp med att betala bort sin rekka eller bädda sjukhussängar. Och om alla man känner gör nåt liknande.

Stapeldiagram — nu!

Vad jag har här är alltså närmast en redovisning för den sociala mekanismernas resultat — vem blir kvar? — i lite finare tabeller och med ett större utgångsmaterial än Willner. I och för sej inte så mycket nytt, men eftersom Willner inte ritade några stapeldiagram var det få som brydde sej om vad han sa. Nu har jag pynjat vidare och ritat några.

Inte för att jag är särskilt kåt på arkivkort och miniräknare. Men tydligen måste dethär jobbet göras av nån. Före Willner har nämligen ingen brytt sej om att ta reda på fakta i målet. Ändå har folk spekulerat och haft på känn. Alltid citerad är Thomas Warburton som i inledningen till 50 år finlandssvensk litteratur (1951) karakteriserade den som en tydligt avgränsad medelklasslitteratur (kanske underförstått också i kvalitetsmening?)

”Det är en medelklasslitteratur, skriven av författare ur medelklassen om också inte alltid om medelklassen. Men företrädesvis behandlar den borgerliga medelklassproblem, och också när den inte gör det är dess synvinkel borgerlig.” — Warburton 1951

Dethär har blivit en vedertagen sanning, om också på sin tid kanske fräsig — men för den nya upplagan av boken som Th.W. ska ge ut, håller påståendet inte längre. Åtminstone inte i kvantitativ mening: alla data visar att överklassen ännu 1951 var den klart dominerande fsv. författarbakgrunden. En annan sak är sen att m-klasserna möjligen skrev fler och kvalitativt dominerande böcker — i den meningen kunde Th.W. ha rätt i sin intuitiva bedömning. Men ganska långt misstänker jag nog att han snarare på 50-talsmässigt, USA-sociologiskt-ideologidött sätt sammanfört alla från statsråd till konduktörer i en enda diffus "medelklass".

Warburton ska ändå sannolikt ha äran av att som första man ha tänkt och tryckt en tanke om vår litteratur i termer av social struktur (klass). Liksom Willner 28 år senare var den första som checkade juttun. Åbo och Hesa uni har inte hittat på sånhär relativt enkel grundforskning, inte heller Littsällskapet, vilket väl säger nåt om tillståndet. ² 

 ²  Kommentar 2026: 10 år senare, 1993, publicerade Litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi en skrift av Lena Långbacka och Benita Alanne: Finlandssvenskt författarskap. Kåren och villkoren. Två undersökningar  (meddelanden nr 19). Här ingår nyare  tabeller för ungefär samma parametrar som i min studie.

MEN TILL SAKEN

Men till saken. På Suomalaisen Kirjallisuuden Seura i H:fors jobbar de med en författarmatrikel över alla som gett ut en skönlitterär bok eller fått en pjäs spelad i Finland, fr.o.m. dem som debuterade 1917. Ur dethär materialet ³  har jag plockat fram 522 finlandssvenskar, men då har jag lämnat rena essäister, litt. historiker, dramatiker och memoarförfattare utanför. Principen kan förstås diskuteras men antalet skippade är litet och inverkar knappast på resultatet. För 85 % av de 522 — 444 pers. — finns det uppgifter om målsmans yrke, vilket ger grunden för en klassbestämning. Också födelseorten och -året är kända för de flesta av de här skriftställarna, som jag i fortsättningen kallar "debutanterna".

 ³ Delvis publicerat i de två volymerna Suomen kirjailijat 1917—1944 resp. 1945—1970. En volym med 70-talets författare planerar de till hösten 83, och där kommer också att ingå de "gamla" författare från de tidigare perioderna som glömts bort i de första böckerna, bla. ett 50-tal finlandssvenskar.

Jag använder samma klassindelning som bl.a. Willner och Katarina Eskola i motsvarande undersökningar: arbetar-, bonde-, medel- och överklass. Exempel på grupperingen:

ARBETARE: plåtslagare, bagare, murare, elmontör, jordbruksarbetare, husmor, körkarl, fyrvakt, deja.

BONDE: jordbrukare, småbrukare, fiskare.

MEDELKLASS: kontorschef, stins, inspektor, bibliotekarie, handlande, lärare, tjänsteman, speditör, apotekare.

ÖVERKLASS: statsråd, professor, domare, general, borgmästare, direktör, landshövding, bergsråd, furste.

Igen kan gränserna förstås diskuteras — kring dethär finns många skolor i sociologin — men huvudsaken är att kärnan i klassbegreppet är någorlunda tydlig. Observera att tidsfaktorn också inverkar: en ingenjör i Moskva på 1800-talet var helt säkert mer överklass än en idag, isynnerhet om han dessutom var generallöjtnant (J.Chr. Fabritius far).

Hur fördelar sig då våra 444 författare på de fyra klasserna? [Se fig. 1]

Klassen

Dethär är alltså alla finlandssvenskar som överhuvudtaget gett ut en första diktsamling, roman, novellsamling, sagobok el.dyl. under självständighetstiden. För att kunna bli medlem i Finlands svenska författareförening r.f. krävs det i allmänhet att man har fått två verk publicerade. Tidigare dög det inte med eget förlag, nu är den paragrafen slopad. I vilket fall som helst krävs det två steg utöver själva böckerna — dels att man ansöker om medlemskapet, dels att det beviljas en. Alla tvåboksförfattare är m.a.o. inte automatiskt medlemmar — i "utegruppen" finns en lång rad, ofta kvinnor, med tre-fyra barnböcker. Också Bro-författarna ("folkligt" förlag i Åbo på 40-talet) är starkt representerade bland dem som nobbats av eller själva nobbat Författareföreningen.

De inskrivna, föreningsanslutna författarna kallar jag i fortsättningen "F-författarna". [Fig. 2]

Urvalet

I Författarföreningen har det alltså suttit 8 gånger fler mänskor med överklassbakgrund än i verkligheten. Samtidigt är den finlandssvenska arbetarklassen över 3 gånger större i verkligheten än i föreningen. Det är de stora skillnaderna.

Bondeklassen är mindre under-representad än arbetarna, men dock redigt. Medelklassen i klubben är en liten aning större än den verkliga.

Om man jämför F-författarna med debutanterna i figur 1 så ser man att den "inre ringen" däremot såhär över lag bra motsvarar hela gänget debuterande författare. Alltid något!

Som en jämförelse kan man nämna spridda siffror om andra finländska eliters sociala bakgrund (i procent, samma ordningsföljd Ö - M - B - A). Statens högsta förvaltningsfunktionärer, 1969 44-34-12-10. Statsrådets medlemmar: 23-16-32-22. Ledande bisnismän 1952: 32-31-16-21. SFP-riksdagsmän 1919—39: 49-10-39-2. (I den sista [kategorin] är gränsen mellan Ö och M dock satt lägre än i de andra tabellerna. Nyare siffror än 1919—39 har jag tyvärr inte.)

Trenden

Men för att återvända till parnassen, vilka är trenderna? Håller den inte på att "demokratiseras"?

"Överklassens" andel i Författare-föreningen har faktiskt minskat stadigt, med en procent[enhet] per år sen toppen på 40-talet (när de var över hälften!). Idag är den ungefär lika stor som arbetarnas och böndernas, medelklassen har tagit ledningen fr.o.m 60-talet.

"Arbetarnas" andel har inte ökat på samma sätt — den är genomgående antingen låg eller mycket låg (som på 30- och 40-talet). 20-talet är lika "demokratiskt" som 60- och 70-talen i det här avseendet! Skillnaden (som inte syns här) är istället att 70-talet äntligen gett en könsutjämning: 4 kvinnor och 5 män mot tidigare i medeltal ingen kvinna och 4 män med arbetarbakgrund bland F-författarna.

70-talets "segrare" är dels kvinnorna — och uttryckligen kvinnorna med arbetar- eller medelklassbakgrund — dels "bönderna". De senare har gjort en stark comeback och har nu sin hittills största andel — liksom hos överklassen större än den verkliga. Också genombrottet på 30-talet, från noll till 15% F-författare med bondebakgrund, är värt att märka.

Bilden av 70-talet som gröna och gredelina (feministiska) vågens tid bekräftas alltså. Inom medelklassen är kvinnorna för första gången fler än männen — både när det gäller debutanter (16 mot 12) och bland F-författarna (10 mot 9). I överklassen är trenden åt samma håll, men mindre synlig.

Anmärkning: I figuren står varje stapel för 10 år, staplarnas bredd motsvarar däremot antalet författare under resp. decennium, inte antalet år. En noggrannare bild av variationerna i författarantalet (här: debutanter) ger figur 4:

Antalet

Debuttoppen 40—44 är förstås ett utslag av kriget, fast exakt varför? Ont om papper, men å andra sidan "ideellt" klimat, folk i rörelse och de yttersta frågorna nära till hands? En blick på boktitlarna tyder på att det inte alls handlar om nån ren "beredskaps-litteratur".

Och å andra sidan: varför en sån bottennotering under slutet av 60-talet? Spekulationer: "galna år", rekordurbanisering, materialism — och samtidigt kris för finlandssvensk minoritetspolitik med de gamla, konservativa argumenten slutkörda. På den tiden var det proggigt att vara finne. Sven Willner har ett mer konkret förslag: de nya medierna, radio-TV, byggdes ut och sög till sej dem som annars skulle ha blivit författare (tex. Bengt Packalén).

Körkortet

I allmänhet har över hälften av debutanterna fortsatt: till den andra boken och till Författareföreningen. Klara undantag är 20- och 40-talen. I fråga om 40-talet avslöjar en närmare koll att det är kvinnor över lag (aukt. grad 26%), "bönderna" (27%) och "arbetarna" (17%) som drar ner medeltalet. (Eller pressas ner? Är det Författareföreningen som är hård eller just de här grupperna som "plötligt inte vill"?) En faktor att räkna med är förlaget Bro som nämndes ovan och som kanske inte betraktades som riktigt rumsrent. Många av nobbade (eller ovilliga) kom ut på Bro.

Bottendecenniet för kvinnorna i finlandssvensk litteratur är vad debutanterna beträffar ändå 50-talet: bara 35% 'auktorisering" jämförd med hela 73% bland männen. Tillbaka till spisen efter krigsindustri och pionjäranda.

20-, 60- och 70-talen utmärker sej däremot genom att en större andel av de kvinnliga än av de manliga debutanterna gick eller släpptes in i föreningen. Det avspelar sej i figur 6:

Könet

Att kvinnorna under 70-talet för första gången är majoriteten av de nya F-författarna syns dock inte lika tydligt i stipendiefördelningen, som i praktiken avgörs av Författareföreningen själv: när de manliga författarna under 70-talet fick 130 av de hett åtrådda statliga stipendiåren, fick kvinnorna under samma tid 36. Skriver och räknar Birgitta Boucht i del 2 av Kvinnornas litteraturhistoria, 1983. Orsaken är förstås att kvinnorna skriver så mycket sämre böcker.

Mycket kunde man ännu plocka fram redan ur de här få variablerna. Till sist i alla fall en regional tabell:

Geografin

S = Svenskfinland utom H:fors

H = Helsingfors

Ö = alla övriga

H:fors står alltså faktiskt för 2/5 av alla debutanter och hela 3/4 av de nyländska. Något liknande gäller förhållandet mellan den andra svenska universitetsstaden Åbo och Åboland. Av de österbottniska författarna kom däremot bara 1/4 från Vasa och överhuvudtaget har länets litterära tyngdpunkt alltmer förskjutits mot norr och då särskilt Jakobstad.

Liksom ifråga om klassbakgrund (jfr. figur 1 & 2) motsvarar F-författarnas regionala fördelning rätt bra den totala debutantskarans. Det är snarare kvinnorna som vissa perioder stängts ute (se ovan).

Finlandssvenskarna debuterar i medeltal som 34 1/2-åringar. Proffsen (F-författarna) börjar dock tidigare: män vid 31, kvinnor vid 33. De andra vid 37—38, män som kvinnor.

Inte xerox

Vad säger nu alla dehär siffrorna, och vad säger de inte? Det är klart att de inte i nån direkt mening säger vad som står i dehär författarnas böcker. Av de få (men inte obefintliga) författarna med 'arbetarbakgrund' har nån skrivit religiös litteratur (Ernst Sundqvist, Uppvaknandet, 1948), nån annan "förströelseromaner" (Bertel Eklund, Gunnel utmanar ödet, 1945). Nån har igen blivit modernistisk barnbrytare (Diktonius), och nån kraschar med sitt universum mot småstaden (Larry Silván, postuma Dikter, 1977). Nån igen, som Blonda Wall från Hangö, ger ut en del av vad hon skrivit (En fader för litet, 1960), får bra kritik, men försvinner ändå och upptäcks först på 80-talet av Sven-Olof Karlsson (Folkjournalen 3/82).

Författarna är ingalunda nånsorts xeroxkopior av sin bakgrund så att "fadern arbetare" skulle resultera i automatisk "arbetarlitteratur". Och ännu viktigare: den litterära scenbilden, hur litteraturen verkligen uppfattas av publiken vid en viss tidpunkt, är inte heller nån direkt addition av vilka böcker som ges ut och vilka författare som finns och är verksamma. Har H:forspubliken inget behov av arbetar-epiker som Ågren eller Solveig Emtö så har den inte. Där hjälper ingen statistik.

SFP har lyckats?

För mej själv har de här tabellerna ändå känts viktiga att få fram, som en sorts karta över Svenskfinland, ett tvärsnitt med de skönlitterära debutanterna som kniv. Böcker är ingalunda hela kulturen och det är teoretiskt tänkbart att endel grupper inte bryr sej så mycket om litteraturens Lions-klubb eftersom de har andra samlingslokaler som fungerar lika bra. Kvarstår att bok-författandet intill idag är en "tung" och prestigefylld offentlighetsform och inte utan orsak: det är böckerna som blir kvar, fysiskt, när revyer, radio- och TV-program bleknat bort och LP:erna slitits ut.

Ett kvantitativt snitt genom kulturskinkan visar samhällets hierarkiska späckringar och, för vår egen del, såna särdrag som att SFP har lyckats i sin kulturpolitik. Arbetarna är mer utegrupp i Svenskfinland än i resten av Norden, samtidigt mindre medvetna om sin egen existens. 70-talet har kanske ändrat på saken i Österbotten — däremot inte alls i Nyland. Och i Nyland inklusive H:fors finns (som också Willner påpekar) majoriteten, också av de finlandssvenska arbetarna.

Det är väl så, nu som förr: de som bor närmast herrgårdarna och makten går med de böjdaste nackarna.

SÖDERLING