Publicerad i tidskriften Kontur 1997
|
Sex
ytor av Janne Kubik
(Essä, Kontur
1997)
1. I'm A Loser (So Why Don't You Kill Me?)
Från
Janne Kubik till Uuno Turhapuro, från Sju
bröder till Leningrad Cowboys; den finska mannens
behov av tröstande skrattspeglar, sympatiska losers tycks
oändligt. Dom idiotiska Turhapuro-rullarna är förstås ett skrikigt
kapitel för sej i nyare finsk film – det enda ekonomiskt
framgångsrika, förresten. Men också i den konstnärligt
framgångsrika genren är det loser-gestalten som gäller. Och det
knappast bara för att den senare typen av film tvångsbekostas av
den förra, via skatteöverföringar. Matti Pellonpääs roller
för Aki Kaurismäki, från roskkusken Nikander till konstnärsbohemen
Rodolfo, är Turhapuro goes Art House. Till och med Runeberg
hade sin Sven Tuuva. Vem bryr sej längre om Landshövdingen? Eller
Soldatgossen, den fanatiska skinheaden? Däremot tar vi självklart
till oss M.A. Numminen, Hande Nurmio och Juice Leskinens
fula flintiga 15:de natten-älskare, trots obekväm ölmage. Under en
folie av GSM- och city-kultur mytologiserar vi nästan paniskt de
hårfina nyanser vi hoppas ändå kan skilja oss från det smidiga
SverigEuropa, samtidigt som den BNP som ödet på sitt nyckfulla
sätt råkat skänka oss drar en avgrundsdjup gräns (tycks vi anse)
österut och mot vårt södra grannland. En finsk alkis är trots allt
en europé jämförd med en rysk, tänker vi, hur effektivt Andrej
Bitovs eller Venedikt Jerofejevs romangestalter än
skulle vederlägga oss.
Dessutom, med EU-stämpeln i passet kan vi ännu lugnare ägna oss
åt att vara slaviska utan att nån misstänker nåt – så länge vi
minns att kalla det finsk nationalkaraktär. Och visst är det
skillnad, den ryska generositeten mot främlingar och stora tankar
har vi ”västerländskt” rationaliserat bort, kvar är däremot samma
syn på tröghet, melankoli och bortkommenhet som tecken på djup,
äkthet och sinne för det väsentliga: senast på krogen efter
valomerkki kommer sanningen fram. En berusad bemöts hjälpsamt,
nästan kärleksfullt i spårvagnen, han pratar högt, är alltså både
konstig och beundrandsvärd, som den ryska traditionens ”heliga
dåre”. I Sverige är samma fyllo enbart skitjobbig.
Varför förlorar då losern? Vem skulle inte det, ställd inför två
helt övermäktiga krafter: dels Moderniteten, dels Kvinnan. Den
finsk-slaviska loser-figuren, folksagans Petrusjka, är förstås ett
extremt manligt fenomen. Men på sitt virriga sätt inte helt
schablonenligt patriakal. Ifall losern kontrollerar kvinnan så är
det på samma sätt som ett spädbarn gör det; strategin att blotta
strupen (”so why don't you kill me?”) gör honom till barn-mannen,
regressivt icke-ansvarig för sina handlingar. Tapani Ritamäki
påpekar i en aktuell lic-avhandling att Diktonius oftast beskriver
Janne Kubik som ett offer. Från hamnjobbet får han
sparken, när han är rödgardist rasar revolutionen samman. När han
ska dansa tango faller hans flicka för en annan, varpå JK drar
kniv och får sitta en kaka på kåken. I slutet ramlar han som
utsliten strejkbrytare ner i lastrummet och dör.
Till och med i sina tillfälliga ”medgångar” ges Kubik mysiga
loser-drag: som medelålders sprit- och kvinnotrokare med eget
kontor och bankbok har han för dålig mage för att själv supa, ”och
lite lägre ned vill det också krångla”. I den politiska
farsen Monolog i muilutusbilen blir däremot brist
på sprit hans svep?skäl att inte fullfölja som amatörfascist och
weekend-terrorist.
Både för trokandet och bilåkandet åker han dessutom fast,
upplyser oss kommentator-Diktonius, Kubik har låtit ”käftamentet”
gå för sorglöst i bilen som ska dumpa en känd professor vid
östgränsen. Det sista är loser-mässigt i särklass, eftersom
(påpekar Ritmäki) de verkliga skjutsarna mycket sällan straffades.
Kubik är alltså lämmel; totalt kortsynt, opportun och amoralisk,
sällan däremot aktivt ond. Eller: i gott som i ont samma
eländiga amatör och mokare Sån vill Diktonius ha
honom – och det folk han tillhör: jämför titeln på de följande
novellsamlingarna, Medborgare i republiken Finland 1–2.
Kubik är alltså Finland, lika vinglig på sitt knappt medvetna
drivvedslopp genom historien. Men ”det finns bara dom här /
människorna som / finns här / slitna, förbrukade” (Göran Sonnevi).
I det extensivt kommenterande efterordet (20% av boken) låtsas
Diktonius moralisera över Janne (”[E]n nolla, en absolut,
klumpigt tecknad nolla ... [v]ilken befrielse att äntligen vara
av med dig”). Men loser-temats undertext är förstås
motsatsen: I'm a loser, so why don't you love me?
”Och stundom, när jag rakade mig och måste betrakta det fula i
spegeln, var du fräck nog att titta över min axel och ge min
avbild tvenne ansikten, det ena vidrigare än det andra.” Den
som du fördömer kunde också vara du själv.
2. Självporträttet
Kubik är alltså spegelbild, fast i speglar blir vänster höger och
höger vänster. Eller man kan åtminstone pröva tanken att Diktonius
prövat tanken vad hade det blivit av mej ifall inte hemmet,
musiken och sen ordet dragit nån annanstans. Början är faktiskt
gemensam: Jannes barndom och stallminnnen är ”kanske mina
egna” – samtidigt bokens enda idylliska kapitel.
I fortsättningen blir livet hårdare för losern Janne än för
begåvade Elmer (fast det är stor synd att Diktonius aldrig skrev
roman om sina egna vilda kast mellan bontscharkretsar och verklig
misär i 20-talets London och Paris). Ändå låter mycket, isynnerhet
i porträttet av spritlangaren Janne Kosonen, som parodisk version
av författaren, frilansaren, familjefadern Diktonius: ”Och
förresten finns det nog sämre jobb än det här, ska gudarna veta.
Man behöver dock ej huttra på kuskbocken i ur och skur eller
kröka sin reumatiska rygg under hårdhörniga plankor; är nästan
herre, åtminstone lika lat, har pyjamas och tofflor och en
bankbok [...] Att jobba hela natten och snarka långt in på
förmiddagen – åja: visst går det an.”
Apropå spegelbilder är det intressant att Schildts försett pärmen
på faksimilutgåvan av Janne Kubik i Nya Klassikerserien
(1996) med ett ungdomsporträtt av Diktonius. Det ser
nästan ut som ett inlägg i debatten ”Det var en gång en jaguar”,
initierad av Johannes Salminen på 60-talet. Enligt
Salminen avtog intresset för samtiden, det moderna, snabbt hos
alla modernister, inklusive Diktonius. Kubik är dock, påpekar
Ritamäki, högst aktuell 1932, med skjutsningar och allt. Det har
också förlaget märkt; alltså måste den vara ett verk av den unga
Diktonius, tycks dom ha tänkt. I verkligheten var han 36 när Kubik
kom.
3. Projektet
Är man Diktonius och skriver roman i Finland på 1930-talet, vill
man givetvis att den ska brejka i Sverige. Blandspråkig
multikulturalist, ett ben i bägge husen, ligger han väl till för
att exportera loser-traditionen från sitt land till sitt språk.
Liksom tidigare i poesin vill han serva den svenska litteraturen
en lagom exotisk smocka. Och Sverige borde äntligen vara
mottagligt, om inte genast så på lite sikt: ”primitivismen”
är kova sana bland de unga självlärda arbetarförfattarna,
generationen Martinson&Martinsson som Diktonius kände, stödde
och recenserade.
I Finland hade vi ju – precis som ifråga om modernismen – redan
prövat det där. Diktonius älskade losern Kivi (han skulle
senare översätta Seitsemän veljestä); hans brev till
primitivisten-biologisten Sillanpää från den här tiden är
nästan vördnadsfulla (inleds ”Mainio mies!”) och han hade
varit skolkompis med Joel Lehtonen vars Putkinotko
(1919-20) ju innehåller samma uppställning som Kubik/Diktonius,
med Juutas Käkriäinen som ”hopplös” loser-huvudperson
kontra småherren Muttinen som muttrande kommentator med sitt eget
på det torra.
Nån större brejk blev Kubik nu inte, trots Diktonius'
försäkran i ett brev till Eyvind Johnson att de bägge nu skrivit
sina ”bästa böcker”. Kanske brutalprimitivismen trots allt var för
exotisk i ett kulturklimat med nationell stolthet och snygga
ariska hjältar i uniform på uppsegling från söder.
Är Kubik rentav entartete kunst? Faktiskt för han ibland
tankarna till Otto Dix' och George Grosz' groteska
expressionistiska karikatyrer. Precis som dom kunde man kanske
anklaga Diktonius för att inte särskilt energiskt lyfta fram
positiva hjältar som kan tjäna arbetarklassen (eller nån annan)
som ideal för sin kamp. Salminen har rätt i att Jannes lealösa
vinglande från ett politiskt läger till ett ligger i linje med de
borgerliga klichéerna om de röda som ”lycksökare av billigaste
slag”. Men mellan oss och 1918, mellan Salminen och Kubik, ligger
då Väinö Linnas torpartrilogi (1959-62) som en sorts
filter och facit, som ”rätt” svar på en fråga som Diktonius kanske
inte ens ställt.
Att Diktonius inte bjuder på en så sympatisk och episk fresk av
arbetarrörelsen att till och med borgarna kunde ha levt sig in i
den, är förstås på sitt sätt synd. Men Diktonius' projekt 1932 var
helt enkelt ett annat, som hade att göra med just ”det billiga”.
Som Ritamäki påpekar, funkar 1918 i Kubiks kontext också som
tillhygge för att komma åt det aktuella: lapporörelsen, högerns
revolution. Värstingar av färg som färg, menar Diktonius, själv
sen länge trygg socialdemokratisk brödskribent med Otto Ville
Kuusinen ersatt av Arbetarbladets Axel Åhlström som
idéfundament. Sedd mot den fonden är Kubik t.o.m. oväntat
”radikal”: insmickringsfaktorn ganska låg. Vi kan inte älska
losern Janne för vad han gör, utan trots det. Eventuellt.
4. Stilen
Jannes skilda roller har inget inre samband, hans växlande
gestalt är, som man säger, riven ur reven för varje ny situation,
varje ny hässäkkä han hamnar i (vore han en
medelklassfigur skulle man säga varje ny kris).
Kommentatorerna brukar, med Diktonius själv som den första,
explikera detta som uttryck för Jannes ruttna moral. Men är det
inte att ta i för högtidligt? Snarare visar det bokens struktur av
virrig TV-serie, löst hoptråcklat lapptäcke, bricolage.
Låt se: där finns en tät mini-roman om inbördeskriget (fyra
kapitel); en fristående historia om ett knivdråp; två aktuella
noveller om förbudstid resp. skjutsningar; en litterärt bearbetad
statlig utredning om att dona i hamnen (kap. 4 och 10); och så det
Onnela-mässiga pojkminnet Sol och halm som återigen inget
har att göra med dom andra Janne-figurerna. Där, i Elmers/Jannes
gemensamma barndom, är han inte ens loser.
Den på en gång komprimerade och pratiga stilen är här en
slagruta. Det är lätt att som Salminen bli irriterad (”som
en cirkusdomptör, det ska alltid vara en klatsch med piskan i
varje mening”; Ny Tid 21.2.97). I bakgrunden syns Diktonius'
ständiga kåsörverksamhet i arbetarpressen: av dom 10 kåserier
Kubik är, väntar man sej inte en psykologiskt tätad fresk. Snarare
är Diktonius sätt att arbeta pikareskens. Om det verkar finnas en
huvudperson så är det för att det är bekvämare så – färre namn att
hålla reda på. Det här med ”roman” är förstås mest en
marknadsföringsgrej: så måste man också idag, oberoende av
innehållet, kalla böcker man vill att också andra än kufar ska
läsa.
5. Den hemliga glöden
Janne Kubiks hemliga drivkraft kan ha varit Jalle
Hemmer. Rivaliteten var gammal och lättbegriplig: Jarl
Hemmer vacker, uppburen, kristlig, rimmande, icke-modernist;
Diktonius fetlagd, vänster, outsider, ogudaktig, hårt arbetande, i
evig penningbrist. Just pengarna var nog nånstans under ytan en
bitter grej, isynnerhet under dom svåra åren. I ett brev 1922,
inte från, men till Diktonius, rapporterar en Hagar Olsson på
typiskt höga varv om ett besök hemma hos ”lorten” Hemmer, som just
vunnit 10.000 kronor för Rågens rike i
Åhlén&Åkerlunds romanpristävlan :
”Fasansfullt! (Ingen överdrift. Har
sällan varit med om ngting så beklämmande) Fina gedigna
mahognymöbler, många stora rum, brysselmattor. Nå, hur känns det
att ha fått priset? – Nåja, man fick ju ekonomien ordnad. – –
Hör: ekonomien ordnad!!! Jag talade om
Södergran, vred mina händer, talade om den magra knackkorven,
armodet [...] Tror du det föll honom in att han kanske kunde ge,
ska vi säga 5000 åt henne till sanatorievistelse.” (cit. ur
Holmström, s. 63)
Att Hemmer själv, trots mahognyn, kanske inte mådde så bra
märkte Olsson inte – bägge var depressiva typer och Hemmer tog
sedermera, 1944, livet av sig.
Men 1931 vann Hemmer igen första pris, nu i Nordisk
romanpristävlan (svenska sektionen) för En man och hans
samvete. ”Nästa vår ska jag lägga handen vid stor
prosa” skriver Diktonius i ett brev till Erik Asklund, och
några rader längre ner, som av en händelse, ”Träffade Hemmer
häromdagen. Han bjöd på punschfalsifikat och smörgåsar för att
något jämka vår ställning efter dunderpriset. [...] Väl unnade
pengar – kanske det blir en tusenlapp över tilll Södergrans
gravvård. Och han lever på större fot än min”.
Kontrast-associationen Södergran-Hemmer lever kvar. Liksom den
egna ”foten”. Ändå hade Diktonius vid detta laget avancerat till
hyrd villa i Grankulla och ett någorlunda anständigt liv.
Janne Kubik utkommer nästa år och precis som i En man
och utspelar sej en av de starkaste scenerna i fånglägret på
Sveaborg 1918. Gemensamt för böckerna är också annars
samtidskänslan och det collageartade, rapsodiskt ”moderna”
berättandet; sen måste man förstås tillägga att Hemmers
huvudperson, den överspända misslyckade prästen Johannes Bro som
till slut flippar ut helt, är både mera utlämnande och mera
hysterisk än Diktonius' Kubik-porträtt.
Bägge är i alla fall hopplösa typer, den ena ”intellektuell” och
”svensk” , den andra ”proletär” och ”finsk” (även om Diktonius
aldrig ger Janne nåt särskilt språk).
Kvantitativt sett har Hemmers bok fler sidor.
6. Och kuben?
Vad
tycker jag själv? Odelat hög på Kubik kan jag inte bli, till det
går den inte tillräckligt nära mej innan- eller utanför skallen.
Mera till högen ”verkligt intressant” än till ”formatterar om mitt
liv”. Att tänka bort den ur finlandssvensk litteratur går däremot
inte utan att ozonhål uppstår.
Ibland tröttnar jag på Diktonius' alltför vant kåserande ”jaja
och sisådär”-tonfall som puttrar igenom här som där, t.ex. i
hamnen: ”Och må ingen tro att endast brännvin, kortspel och
flicknojs håller mannarna vid gott humör – man läser också,
organiserar sig, sportar och besöker möten.” Förklaringen
till att just det stället skorrar så skumt har för övrigt
Ritamäki: den av Diktonius stolt anförda källan (”Finlands
officiella statistik, XXXII, Sociala specialundersökningar, IX,
Lastnings- och lossningsarbetarnas levnadsförhållanden”) visar
tvärtom att schåarna inte sportar eller besöker möten.
Då går jag istället till sista kapitlet, Lastluckan där
ekonomin känns rätt: trots pratgrepp som inre monolog sitter varje
sats fast i en mörk, hemsk, expressiv, kantig bild. ”Träsnitt i
ord” talade Diktonius om, och ”kontrapunkt”; med sin förkärlek för
drastiska, snabba konturer ur disparata vinklar som inte ens
försöker harmoniera, liknar dom 10 kapitlen Kubik också Braques
och Picassos kubism. Tillräckligt vild för att stå sej;
tillräckligt ofärdig för att inspirera.
Trygve Söderling (1997)
Litteratur bl.a. Diktonius: Brev och Kirjeitä
ja katkelmia, bägge 1995; Johannes Salminen: Levande och
död tradition, 1963, Pelare av eld, 1967; Roger
Holmström: Hagar Olsson och den öppna horisonten, 1993;
Tapani Ritamäki, licentiatavhandling i ämnet Svensk litteratur,
Helsingfors 1997.
|
Publicerad i Slammerarkivet 3.8 2023 |