Sex ytor av Janne Kubik

(Essä, Kontur 1997)

1. I'm A Loser (So Why Don't You Kill Me?)

Från Janne Kubik till Uuno Turhapuro, från Sju bröder till Leningrad Cowboys; den finska mannens behov av tröstande skrattspeglar, sympatiska losers tycks oändligt. Dom idiotiska Turhapuro-rullarna är förstås ett skrikigt kapitel för sej i nyare finsk film – det enda ekonomiskt framgångsrika, förresten. Men också i den konstnärligt framgångsrika genren är det loser-gestalten som gäller. Och det knappast bara för att den senare typen av film tvångsbekostas av den förra, via skatteöverföringar. Matti Pellonpääs roller för Aki Kaurismäki, från roskkusken Nikander till konstnärsbohemen Rodolfo, är Turhapuro goes Art House. Till och med Runeberg hade sin Sven Tuuva. Vem bryr sej längre om Landshövdingen? Eller Soldatgossen, den fanatiska skinheaden? Däremot tar vi självklart till oss M.A. Numminen, Hande Nurmio och Juice Leskinens fula flintiga 15:de natten-älskare, trots obekväm ölmage. Under en folie av GSM- och city-kultur mytologiserar vi nästan paniskt de hårfina nyanser vi hoppas ändå kan skilja oss från det smidiga SverigEuropa, samtidigt som den BNP som ödet på sitt nyckfulla sätt råkat skänka oss drar en avgrundsdjup gräns (tycks vi anse) österut och mot vårt södra grannland. En finsk alkis är trots allt en europé jämförd med en rysk, tänker vi, hur effektivt Andrej Bitovs eller Venedikt Jerofejevs romangestalter än skulle vederlägga oss.

Dessutom, med EU-stämpeln i passet kan vi ännu lugnare ägna oss åt att vara slaviska utan att nån misstänker nåt – så länge vi minns att kalla det finsk nationalkaraktär. Och visst är det skillnad, den ryska generositeten mot främlingar och stora tankar har vi ”västerländskt” rationaliserat bort, kvar är däremot samma syn på tröghet, melankoli och bortkommenhet som tecken på djup, äkthet och sinne för det väsentliga: senast på krogen efter valomerkki kommer sanningen fram. En berusad bemöts hjälpsamt, nästan kärleksfullt i spårvagnen, han pratar högt, är alltså både konstig och beundrandsvärd, som den ryska traditionens ”heliga dåre”. I Sverige är samma fyllo enbart skitjobbig.

Varför förlorar då losern? Vem skulle inte det, ställd inför två helt övermäktiga krafter: dels Moderniteten, dels Kvinnan. Den finsk-slaviska loser-figuren, folksagans Petrusjka, är förstås ett extremt manligt fenomen. Men på sitt virriga sätt inte helt schablonenligt patriakal. Ifall losern kontrollerar kvinnan så är det på samma sätt som ett spädbarn gör det; strategin att blotta strupen (”so why don't you kill me?”) gör honom till barn-mannen, regressivt icke-ansvarig för sina handlingar. Tapani Ritamäki påpekar i en aktuell lic-avhandling att Diktonius oftast beskriver Janne Kubik som ett offer. Från hamnjobbet får han sparken, när han är rödgardist rasar revolutionen samman. När han ska dansa tango faller hans flicka för en annan, varpå JK drar kniv och får sitta en kaka på kåken. I slutet ramlar han som utsliten strejkbrytare ner i lastrummet och dör.

Till och med i sina tillfälliga ”medgångar” ges Kubik mysiga loser-drag: som medelålders sprit- och kvinnotrokare med eget kontor och bankbok har han för dålig mage för att själv supa, ”och lite lägre ned vill det också krångla”. I den politiska farsen Monolog i muilutusbilen blir däremot brist på sprit hans svep?skäl att inte fullfölja som amatörfascist och weekend-terrorist.

Både för trokandet och bilåkandet åker han dessutom fast, upplyser oss kommentator-Diktonius, Kubik har låtit ”käftamentet” gå för sorglöst i bilen som ska dumpa en känd professor vid östgränsen. Det sista är loser-mässigt i särklass, eftersom (påpekar Ritmäki) de verkliga skjutsarna mycket sällan straffades.

Kubik är alltså lämmel; totalt kortsynt, opportun och amoralisk, sällan däremot aktivt ond. Eller: i gott som i ont samma eländiga amatör och  mokare Sån vill Diktonius ha honom – och det folk han tillhör: jämför titeln på de följande novellsamlingarna, Medborgare i republiken Finland 1–2.

Kubik är alltså Finland, lika vinglig på sitt knappt medvetna drivvedslopp genom historien. Men ”det finns bara dom här / människorna som / finns här / slitna, förbrukade” (Göran Sonnevi). I det extensivt kommenterande efterordet (20% av boken) låtsas Diktonius moralisera över Janne (”[E]n nolla, en absolut, klumpigt tecknad nolla ... [v]ilken befrielse att äntligen vara av med dig”). Men loser-temats undertext är förstås motsatsen: I'm a loser, so why don't you love me?

”Och stundom, när jag rakade mig och måste betrakta det fula i spegeln, var du fräck nog att titta över min axel och ge min avbild tvenne ansikten, det ena vidrigare än det andra.” Den som du fördömer kunde också vara du själv.

2. Självporträttet

Kubik är alltså spegelbild, fast i speglar blir vänster höger och höger vänster. Eller man kan åtminstone pröva tanken att Diktonius prövat tanken vad hade det blivit av mej ifall inte hemmet, musiken och sen ordet dragit nån annanstans. Början är faktiskt gemensam: Jannes barndom och stallminnnen är ”kanske mina egna” – samtidigt bokens enda idylliska kapitel.

I fortsättningen blir livet hårdare för losern Janne än för begåvade Elmer (fast det är stor synd att Diktonius aldrig skrev roman om sina egna vilda kast mellan bontscharkretsar och verklig misär i 20-talets London och Paris). Ändå låter mycket, isynnerhet i porträttet av spritlangaren Janne Kosonen, som parodisk version av författaren, frilansaren, familjefadern Diktonius: ”Och förresten finns det nog sämre jobb än det här, ska gudarna veta. Man behöver dock ej huttra på kuskbocken i ur och skur eller kröka sin reumatiska rygg under hårdhörniga plankor; är nästan herre, åtminstone lika lat, har pyjamas och tofflor och en bankbok [...] Att jobba hela natten och snarka långt in på förmiddagen – åja: visst går det an.”

Apropå spegelbilder är det intressant att Schildts försett pärmen på faksimilutgåvan av Janne Kubik i Nya Klassikerserien (1996) med ett ungdomsporträtt av Diktonius. Det ser nästan ut som ett inlägg i debatten ”Det var en gång en jaguar”, initierad av Johannes Salminen på 60-talet. Enligt Salminen avtog intresset för samtiden, det moderna, snabbt hos alla modernister, inklusive Diktonius. Kubik är dock, påpekar Ritamäki, högst aktuell 1932, med skjutsningar och allt. Det har också förlaget märkt; alltså måste den vara ett verk av den unga Diktonius, tycks dom ha tänkt. I verkligheten var han 36 när Kubik kom.

3. Projektet

Är man Diktonius och skriver roman i Finland på 1930-talet, vill man givetvis att den ska brejka i Sverige. Blandspråkig multikulturalist, ett ben i bägge husen, ligger han väl till för att exportera loser-traditionen från sitt land till sitt språk.

Liksom tidigare i poesin vill han serva den svenska litteraturen en lagom exotisk smocka. Och Sverige borde äntligen vara mottagligt, om inte genast så på lite sikt:  ”primitivismen” är kova sana bland de unga självlärda arbetarförfattarna, generationen Martinson&Martinsson som Diktonius kände, stödde och recenserade.

I Finland hade vi ju – precis som ifråga om modernismen – redan prövat det där. Diktonius älskade losern Kivi (han skulle senare översätta Seitsemän veljestä); hans brev till primitivisten-biologisten Sillanpää från den här tiden är nästan vördnadsfulla (inleds ”Mainio mies!”) och han hade varit skolkompis med Joel Lehtonen vars Putkinotko (1919-20) ju innehåller samma uppställning som Kubik/Diktonius, med Juutas Käkriäinen som ”hopplös” loser-huvudperson kontra småherren Muttinen som muttrande kommentator med sitt eget på det torra. 

Nån större brejk blev Kubik nu inte, trots Diktonius' försäkran i ett brev till Eyvind Johnson att de bägge nu skrivit sina ”bästa böcker”. Kanske brutalprimitivismen trots allt var för exotisk i ett kulturklimat med nationell stolthet och snygga ariska hjältar i uniform på uppsegling från söder.

Är Kubik rentav entartete kunst? Faktiskt för han ibland tankarna till Otto Dix' och George Grosz' groteska expressionistiska karikatyrer. Precis som dom kunde man kanske anklaga Diktonius för att inte särskilt energiskt lyfta fram positiva hjältar som kan tjäna arbetarklassen (eller nån annan) som ideal för sin kamp. Salminen har rätt i att Jannes lealösa vinglande från ett politiskt läger till ett ligger i linje med de borgerliga klichéerna om de röda som ”lycksökare av billigaste slag”. Men mellan oss och 1918, mellan Salminen och Kubik, ligger då Väinö Linnas torpartrilogi (1959-62) som en sorts filter och facit, som ”rätt” svar på en fråga som Diktonius kanske inte ens ställt.

Att Diktonius inte bjuder på en så sympatisk och episk fresk av arbetarrörelsen att till och med borgarna kunde ha levt sig in i den, är förstås på sitt sätt synd. Men Diktonius' projekt 1932 var helt enkelt ett annat, som hade att göra med just ”det billiga”. Som Ritamäki påpekar, funkar 1918 i Kubiks kontext också som tillhygge för att komma åt det aktuella: lapporörelsen, högerns revolution. Värstingar av färg som färg, menar Diktonius, själv sen länge trygg socialdemokratisk brödskribent med Otto Ville Kuusinen ersatt av Arbetarbladets Axel Åhlström som idéfundament. Sedd mot den fonden är Kubik t.o.m. oväntat ”radikal”: insmickringsfaktorn ganska låg. Vi kan inte älska losern Janne för vad han gör, utan trots det. Eventuellt.

4. Stilen

Jannes skilda roller har inget inre samband, hans växlande gestalt är, som man säger, riven ur reven för varje ny situation, varje ny hässäkkä han hamnar i (vore han en medelklassfigur skulle man säga varje ny kris). Kommentatorerna brukar, med Diktonius själv som den första, explikera detta som uttryck för Jannes ruttna moral. Men är det inte att ta i för högtidligt? Snarare visar det bokens struktur av virrig TV-serie, löst hoptråcklat lapptäcke, bricolage. Låt se: där finns en tät mini-roman om inbördeskriget (fyra kapitel); en fristående historia om ett knivdråp; två aktuella noveller om förbudstid resp. skjutsningar; en litterärt bearbetad statlig utredning om att dona i hamnen (kap. 4 och 10); och så det Onnela-mässiga pojkminnet Sol och halm som återigen inget har att göra med dom andra Janne-figurerna. Där, i Elmers/Jannes gemensamma barndom, är han inte ens loser.

Den på en gång komprimerade och pratiga stilen är här en slagruta. Det är lätt att som  Salminen bli irriterad (”som en cirkusdomptör, det ska alltid vara en klatsch med piskan i varje mening”; Ny Tid 21.2.97). I bakgrunden syns Diktonius' ständiga kåsörverksamhet i arbetarpressen: av dom 10 kåserier Kubik är, väntar man sej inte en psykologiskt tätad fresk. Snarare är Diktonius sätt att arbeta pikareskens. Om det verkar finnas en huvudperson så är det för att det är bekvämare så – färre namn att hålla reda på. Det  här med ”roman” är förstås mest en marknadsföringsgrej: så måste man också idag, oberoende av innehållet, kalla böcker man vill att också andra än kufar ska läsa. 

5. Den hemliga glöden

Janne Kubiks hemliga drivkraft kan ha varit Jalle Hemmer. Rivaliteten var gammal och lättbegriplig: Jarl Hemmer vacker, uppburen, kristlig, rimmande, icke-modernist; Diktonius fetlagd, vänster, outsider, ogudaktig, hårt arbetande, i evig penningbrist. Just pengarna var nog nånstans under ytan en bitter grej, isynnerhet under dom svåra åren. I ett brev 1922, inte från, men till Diktonius, rapporterar en Hagar Olsson på typiskt höga varv om ett besök hemma hos ”lorten” Hemmer, som just vunnit 10.000 kronor för Rågens rike i Åhlén&Åkerlunds romanpristävlan :

”Fasansfullt! (Ingen överdrift. Har sällan varit med om ngting så beklämmande) Fina gedigna mahognymöbler, många stora rum, brysselmattor. Nå, hur känns det att ha fått priset? – Nåja, man fick ju ekonomien ordnad. – – Hör: ekonomien ordnad!!! Jag talade om Södergran, vred mina händer, talade om den magra knackkorven, armodet [...] Tror du det föll honom in att han kanske kunde ge, ska vi säga 5000 åt henne till sanatorievistelse.” (cit. ur Holmström, s. 63)

Att  Hemmer själv, trots mahognyn, kanske inte mådde så bra märkte Olsson inte – bägge var depressiva typer och Hemmer tog sedermera, 1944, livet av sig.

Men 1931 vann Hemmer igen första pris, nu i Nordisk romanpristävlan (svenska sektionen) för En man och hans samvete. ”Nästa vår ska jag lägga handen vid stor prosa” skriver Diktonius i ett brev till Erik Asklund, och några rader längre ner, som av en händelse, ”Träffade Hemmer häromdagen. Han bjöd på punschfalsifikat och smörgåsar för att något jämka vår ställning efter dunderpriset. [...] Väl unnade pengar – kanske det blir en tusenlapp över tilll Södergrans gravvård. Och han lever på större fot än min”.

Kontrast-associationen Södergran-Hemmer lever kvar. Liksom den egna ”foten”. Ändå hade Diktonius vid detta laget avancerat till hyrd villa i Grankulla och ett någorlunda anständigt liv.

Janne Kubik utkommer nästa år och precis som i En man och utspelar sej en av de starkaste scenerna i fånglägret på Sveaborg 1918. Gemensamt för böckerna är också annars samtidskänslan och det collageartade, rapsodiskt ”moderna” berättandet; sen måste man förstås tillägga att Hemmers huvudperson, den överspända misslyckade prästen Johannes Bro som till slut flippar ut helt, är både mera utlämnande och mera hysterisk än Diktonius' Kubik-porträtt.

Bägge är i alla fall hopplösa typer, den ena ”intellektuell” och ”svensk” , den andra ”proletär” och ”finsk” (även om Diktonius aldrig ger Janne nåt särskilt språk).

Kvantitativt sett har Hemmers bok fler sidor. 

6. Och kuben?

Vad tycker jag själv? Odelat hög på Kubik kan jag inte bli, till det går den inte tillräckligt nära mej innan- eller utanför skallen. Mera till högen ”verkligt intressant” än till ”formatterar om mitt liv”. Att tänka bort den ur finlandssvensk litteratur går däremot inte utan att ozonhål uppstår. 

Ibland tröttnar jag på Diktonius' alltför vant kåserande ”jaja och sisådär”-tonfall som puttrar igenom här som där, t.ex. i hamnen: ”Och må ingen tro att endast brännvin, kortspel och flicknojs håller mannarna vid gott humör – man läser också, organiserar sig, sportar och besöker möten.” Förklaringen till att just det stället skorrar så skumt har för övrigt Ritamäki: den av Diktonius stolt anförda källan (”Finlands officiella statistik, XXXII, Sociala specialundersökningar, IX, Lastnings- och lossningsarbetarnas levnadsförhållanden”) visar tvärtom att schåarna inte sportar eller besöker möten.

Då går jag istället till sista kapitlet, Lastluckan där ekonomin känns rätt: trots pratgrepp som inre monolog sitter varje sats fast i en mörk, hemsk, expressiv, kantig bild. ”Träsnitt i ord” talade Diktonius om, och ”kontrapunkt”; med sin förkärlek för drastiska, snabba konturer ur disparata vinklar som inte ens försöker harmoniera, liknar dom 10 kapitlen Kubik också Braques och Picassos kubism. Tillräckligt vild för att stå sej; tillräckligt ofärdig för att inspirera.

Trygve Söderling (1997)

Litteratur bl.a. Diktonius: Brev och Kirjeitä ja katkelmia, bägge 1995; Johannes Salminen: Levande och död tradition, 1963, Pelare av eld, 1967; Roger Holmström: Hagar Olsson och den öppna horisonten, 1993; Tapani Ritamäki, licentiatavhandling i ämnet Svensk litteratur, Helsingfors 1997.