Vi som ser allt

Žižek återskapar klassiska filmscener i Sophie Fiennes "The Pervert's guide to Cinema" och "The Pervert's guide to Ideology". Här hans parafras på Hitchcocks "The Birds"

I den underbara dokumentären The Pervert’s Guide to Ideology (regi Sophie Fiennes, 2012, visad i höstas av YLE Teema) varvar Slavoj Žižek roliga filmanalyser med skarpa resonemang. Ett av de senare lyder: ”Man kan inte bara ge felaktiga svar – man kan också ställa felaktiga frågor. De felaktiga frågorna är ideologi”.

Framför mig har jag Hufvudstadsbladets lista över veckans filmer i TV. En av dem kommer från Sverige, en från Danmark. De övriga 27 är engelskspråkiga; fyra England, en Australien, 22 USA.

En normal TV-vecka, alltså.

Listan är svaret på frågan ”Vad går det för filmer i TV?”. Men är det den rätta frågan?

Jag kontrasterar min statistik mot Helsingin Sanomats lista ”Årets bästa filmer 2013” som toppas av Michael Hanekes Amour (Frankrike), Asgar Farhadis Le passé (Frankrike) och Malik Bendjellouls Searching for Sugar Man (Sverige).

Både SVT och YLE har redan visat Sugar Man och sannolikt följer de två övriga filmerna, med några års fördröjning. Ändå visar exemplet, tycker jag, att det finns en viktigare fråga än ”vilka filmer går på TV denna vecka”? Nämligen ”vilka filmer visas inte?”.

Två filmkritiker, HS:s Veli-Pekka Lehtonen och DN:s Hynek Pallas, konstaterade nyligen, oberoende av varandra, att flera av de filmer som belönades av Berlinalen som fjolårets bästa aldrig gick upp på bio i Finland respektive Sverige. Och då gäller detta enbart europeiska filmer.

Man kan ställa ovanstående iakttagelser mot ett intervjusvar av Peter von Bagh, nestor och legend i finländsk filmkultur. I gratistidningen Cult talar han om hur oerhört svårt det i hans ungdom var att alls få se klassiska filmer (t.ex. Potemkin) – till skillnad från idag, när ”allt är tillgängligt, genast”.

Visst har VHS, DVD och WWW revolutionerat möjligheterna enormt sen 1960-talet. Ändå vill jag fråga: är inte den där föreställningen om den totala tillgängligheten, idag, en ideologi?

Eftersom en enorm del av världens filmproduktion aldrig når oss. Inte ens den bästa procenten av den.

Till skillnad från vad vi själva tror, lever vi bakom vattentäta skott. Vi simmar i en flod av jenkkileffa, dit en rännil av ”övrigt” når, ibland.

En liten föreställning om vad vi går miste om kan man få via festivaler, tidskrifter, filmklubbar, cinematek och vissa TV-kanaler – fr.a. YLE Teema, SVT 1 och 2, TV5Monde samt betalkanalen Silver.

På basen av vad man där kan se frågar jag mig om inte t.ex. Rumänien idag är ett större filmland än USA, egentligen.

Cristian Mungiu, förstås (4 månader… (2007), Bortom bergen (2012)), men också en lång rad andra ruffiga, akuta berättelser om utsatta mänskor. Ofta är de här filmernas budget lika proletär som de beskrivna mänskornas.

Också österrikaren Ulrich Seidl är med Import/Export (2007) inne på detta ”rumänska” spår , liksom britten Michael Winterbottom var med In This World och Lukas Moodyson med Lilja 4-ever (bägge 2002).



Vaktbolag, nätporr, åldringsvård – proletära yrken i dagens Österrike och Ukraina. Ur Ulrich Seidl: "Import/Export" (2007)

Någon borde skriva, regelbundet, om den här breda, neorealistiska vågen i 2000-talets filmkonst. Det kunde kanske väcka intresset och göra rännilen till en ström.

Som det nu är sker det inte. Vi ställer fel frågor. Och vi tror vi har full access, trots att våra ögon är tilltäppta av hömppä.

Trygve Söderling