Haren i strålkastarljuset

Manifest för en återuppväckt filmkultur

Fayza (spelad av ”Boshra”) har fått nog av tafsande män på bussen i filmen 678

Såg för en tid sen filmen 678. Fayza är utled på tafsande män som i skydd av trängseln ansätter henne, i den fullpackade buss hon varje dag åker till jobbet med. En dag hämnas hon med sin hårnål; en man vrålar till, faller ihop i trängseln, medan Fayza försvinner utan att bli upptäckt.

När också följande man hamnat på sjukhus efter att ha åkt busslinje 678, anar polisen ett samband. Samtidigt upptäcker kvinnorna i Kairo, när ryktet kommit ut, att tafsandet i fullsatta bussar plötsligt minskat betydligt.

678 (även kallad Kairo 678, regi Mohammed Diab) hade premiär i december 2010, fem dagar före arabvåren. Det är knappast helt långsökt att koppla ihop filmens privata uppror med den explosion av kollektivt motstånd som i Egyptens fall ledde till Mubaraks fall i februari nästa år. Tahrir-torget fylldes av folkmassor som fått nog; filmens tre huvudpersoner har också fått nog och agerar, om också med andra metoder. Förutom Fayza, hon med hårnålen, ser vi Seba, som leder kurser i kvinnligt självförsvar efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, och Nelly, stand up-komiker och i filmen första kvinna någonsin i Egypten som polisanmäler en man för ett överfall på gatan.

Inte riktigt de standardbilder vi har av kvinnor i arabvärlden. Också för den egna publiken sägs 678 ha signalerat något nytt – lite av egyptisk Thelma & Louise, minus puffror och självmord. I bägge filmerna finns för övrigt, som för att trösta oss stackars män, en sympatisk manlig poliskommissarie med blick för den större bilden. Förresten sägs 678 bygga på verkliga händelser.

Jag såg 678 i Sveriges TV2, i serien ”Filmklubben”, som ibland har visat nästan lika intressanta saker som YLE Teema. Det är ju tänkbart att filmen också visats på någon finländsk festival, men på biorepertoaren har den inte kommit upp och därför har den inte heller recenserats i våra dagstidningar eller etermedia.

Varför är det så? Egentligen? 678 har en bekant problematik men i en (för oss) annorlunda miljö, vi har tre starka kvinnoroller med en hel del komplexitet (t.ex. Fayza är ingen enkel hjältefigur, man oroar sig för hennes omdöme). Samtidigt finns här en del publikfriande grepp som kan bidra till kommersiell framgång – t.ex. filmens omvända, idealiserade samhällspyramid (två av de tre kvinnorna är välbärgade; poshiga inredningar signalerar att vi får ta dem ”på allvar”).

Kunde man inte tänka sig att det finns ett stort intresse här hos oss för världen, inklusive, som i 678, nya vinklar på arabvärlden? Att filmer som sticker ut en smula till sin fördel från det vanliga skulle ha en självklar plats i vår kulturkritik och våra samtal? När det gäller böcker är svaret ja: också ”smal” litteratur tas självklart upp av varje kulturredaktion värd namnet. Visserligen blir mycket där ändå slumpmässigt, skevt, beroende på vilka översättningar och skribenter som hamnar inom förlagens och mediernas ljuskägla. Ändå: den bild som förmedlas av litteraturen är att världen är stor, att röster från Asien, Afrika, Latinamerika självklart kan ta plats i den, att författare som Arundhati Roy, Mo Yan, Khaled Hosseini eller Chimamanda Ngozi Adichie alltsomoftast dyker upp också på vår himmel.

Till någon del har Nobelpriset bidragit till att det finns en marknad för ”världslitteratur” (löjligt begrepp; var börjar världen?). I en essä i New Left Review 80 (2013) granskar Benedict Anderson litteraturprisets historia och konstaterar att den stora vita fläck som ännu ligger i radioskugga, sett från Svenska Akademins horisont, är Sydostasien; någon stor författare från Indonesien-regionen har ännu aldrig uppmärksammats, det saknas översättningar till europeiska språk.

Vänd så blicken mot biorepertoaren eller veckans tv-filmer och du möter ett helt annorlunda landskap. Absolut dominerande, särskilt i TV, är slappa rullar från USA som kritikerna pliktskyldigt betar av, en eller två stjärnor. Tyvärr avskräcker dessa rättvisa sågningar inte popcornfilmernas publik det minsta, eftersom det är ett publiksegment som sällan bryr sig om vad bildade cineaster säger. Här styr istället bolagens reklamapparat.

Förstås finns det också  ”riktiga” filmer på biorepertoaren, och riktiga recensioner av dem. Däremot får många av art house-filmpremiärerna i TV aldrig kritisk synlighet, trots en tusen gånger större potentiell publik.

Såtillvida liknar vår offentlighet kring filmkonst den berömda haren, bländad och paralyserad i ljuskäglan från bilens strålkastare. Eller ska man jämföra med den väldiga ostkupa som i Ulf Lundkvists serie ”Assar” oförklarligt har sänkt sig över orten Nollberga och isolerat den från omvärlden? Eftervärlden kommer att skratta åt vår sömngångaraktiga filmoffentlighet anno 2014. Och visst är bilden komisk, om man glömmer följderna: av de många strålande filmer som varje vecka produceras i världens alla hörn ser vi aldrig någonsin mera än en liten rännil.

Ännu värre: vi glömmer att det alls finns någonting utanför ljuskäglan.

Komiska är 1950-talets hollywoodfilmer där yankeeskådisar med filmstjärneutseende besöker exotiska platser som Paris eller Rom, där alla av någon orsak talar engelska (med pikant accent). Komiska är 1960-talets James Bond-filmer där de ondskefulla skurkarna är ryssar eller nånting ännu värre, men givetvis grymtar också de sina repliker på broken english – t.o.m. sinsemellan. Vi har kommit en bit från den världsbilden, fast hur långt? Ett västerländskt öga och alibi, skådisar som representerar ”oss” ute i den konstiga världen, ses fortfarande ofta som nödvändiga för att en film ska kunna bli ”stor”. Den väg som Lukas Moodyson försökte sig på med Mammoth (2009).

För mig var en viktig ögonöppnare min första japanska film (Kurosawa, troligen, för länge sen) när jag insåg att kameran i många inomhusscener befann sig på en meters höjd över golvet. Bara en sån sak: film gjord på den avbildade kulturens egna villkor, inte för en tänkt publik i en annan världsdel där anständigt folk inte häckar på golvet på bambumattor.

Motsvarande perspektivbyten kan man idag få via rullar från de ”nya” filmländerna. Under de senaste decennierna har framför allt iranier och rumäner varit på hugget, men nästan varifrån som helst dyker det alltsomoftast upp pärlor. Ta till exempel Contracorriente (eng. ”Undertow”, Javier Fuentes-León, 2009), en homosexuell kärlekshistoria i en liten peruansk fiskarby – känsligt genomförd med inslag av magisk realism. Eller Jermal (Ravi L. Bharwani, 2008) där vi lever ett hårt arbetsliv bland en handfull pojkar i 10-årsåldern på en omlastningsflotte någonstans utanför Indonesien. Hackordning och obruten havshorisont. 

Barnarbetare i filmen Jermal (2008)

Jermal visades av SVT2; Contracorriente cirkulerar i nordiska betalkanalen Silver, där det allt emellanåt smyger omkring en och annan riktigt intressant ”världsfilm” (för den som orkar lusläsa tablån). Fransk-tyska Arte är ett annat betalkanaltips, och så har vi förstås gratiskanalen TV5MONDE där största delen av det frankofila filmutbudet textas till sju språk, inbegripet engelska, franska, tyska.

I spetsen för motkrafterna till popcornfilmernas slätstrukna anglocentrism finns filmfestivalerna – Cannes, Venedig, Berlin och så vidare; t.o.m. på Oscar-galan belönas en (1) ”utländsk/främmande” (”foreign”) film. På festivalerna sållas de guldkorn fram som i bästa fall når oss på bio, men oftare – med fördröjning – via en del TV-kanaler, en del DVD-producenter, en del piratsajer, en del cinematek. Naturligtvis är strömning över nätet à la Spotify framtidens distributionsform, men än så länge finns inga seriösa aktörer. Netflix är ett skämt ur cineastperspektiv, alternativet Indieflix (gratis med bibliotekskort i H:forsregionen) ännu alltför klent.

Min tes i detta manifest är att det vi kallar för vår filmkultur kunde bli tio gånger intressantare om filmkritikerna kom på ett smart sätt att systematiskt uppmärksamma de bästa premiärerna i TV- och DVD-utbudet och ställa dem på samma startlinje som det mycket bristfälliga bioutbudet (som ju dessutom når en geografiskt begränsad publik).

För de media som inte bygger på public service fanns en gång i tiden en logik bakom biopremiärmodellen. Det var när en fullmatad sida bioannonser hörde till papperstidningarnas fasta inkomstkällor. Man gav och tog; det fanns en viss synergi i att skriva på marknadens villkor, fungera som de stora filmproducenternas förlängda arm. Men den världen finns inte längre och framför allt inte på finlandssvenska – idag är det länge sen segrande bio-oligarken Finnkino fann t.ex. Hbl tillräckligt intressant att annonsera i. Men därmed står tidningen också fri att gå över till en något mera självständig linje, om den vill.

På sikt skulle en vitaliserad filmkritik också förbättra bioutbudet, eftersom en informerad publik skulle kräva det. Ett exempel är den aktuella Monica Z-filmen. Den hade kanske inte ens kommit upp på ordinarie bio i Helsingfors utan Sara Ehnholm-Hielms kolumn i Hbl, som tydligen bidrog till att många köande blev utan biljett till de fyra första halvhemliga visningarna.

Frön till en filmkultur finns redan. Festivalerna för en allt annat än tynande tillvaro, de tycks bli bara flera och större – Rakkautta&Anarkiaa, Espoo Ciné, DocPoint, Kino Lokakuu, Season (f.d. Artisokka), Night Visions, Lens Politica, Loikka, Cine Aasia, Cinemaissi, CinemAfrica, Kehykino och Vinokino, för att nu nämna några aktörer söder om Sodankylä. En optimistisk vision är att filmfreaksen bakom allt detta kommer att skapa en renässans också för den ordinarie biokulturen, som Zita i Stockholm. Kanske någon av våra filmhipstrar en dag öppnar någon av de nedlagda biosalongerna i Berghäll på nytt? Skärmen på en MacBook Air är trots allt bara 11 eller 13 tum, och café latte kan alltid serveras i aulan.

En nyckelroll har alltså offentligheten, kritiken. Man kunde tänka sig att dagstidningarnas kultursidor enkelt, genom frilansar, kunde vidga sin filmkritik åt kvalitetshållet. Billiga är dom dessutom. Tyvärr funkar det inte riktigt så enkelt. Jag vet inte hur det är på Hesari, men när jag 2008 erbjöd  Hufvudstadsbladet en sammanfattning av Yle Teemas utbud sedan starten 2001, tog det sex månader och åtskilliga mejl innan ett fragment av artikeln till slut publicerades. Samma sak med en debattext för en bredare filmkritik (samma ämne som här) som jag skrev i höstas; den låg visserligen på hyllan bara 3 månader plus, men inte heller av den bidde det kvar mera än en tumme. Min paranoida teori är att artiklarna i sin ursprungliga form kunde ha tolkats – av en uppmärksam läsare – som att tidningen själv inte alltid fyllt sitt kulturförmedlande uppdrag. En redaktion kan ju inte gärna kritisera sig själv och erkänna att man är en del av den systematiska snedvridningen inom vår nuvarande filmreceptionsapparat.

Några hållpunkter för framtiden, nu när vi inleder projektet Filmkultur 2.0 (naturligtvis med Svenskfinland som pionjärpopulation).

1) Omdefinera ordet ”premiär”. Många av de viktiga filmerna går i ett land som vårt aldrig upp på bio. På grund av slentrian och ett sömnigt, förkrigstida premiärbegrepp missar vår kritik därför ofta kvaliteten – helt enkelt för att den är så överlupen av kvantitet. En kvantitet som i vår del av världen råkar stavas Hollywood, i Indien Bollywood. Skillnaden är försumbar.

2) Återuppväck filmessäistiken. Breda översikter och tematiska resonemang lyser med sin frånvaro i dagstidningar och etermedia, inser man inför undantag som Johanna Grönqvists radiofeature ”Varför lider finnen?” (Nya Argus 8–9/2013) och Michel Ekmans Éric Rohmer-studier i Utanför tiden (2012). Filmens historia är kort och lätt att överblicka, ändå skymtar den i dagsmedia på sin höjd i kolumner. Även om enskilda recensioner kan vara hur bra som helst blir de i brist på breddande djupseende lätt bara punktkritik, hoppar fram på ett ben.

3) Jaga aktivt efter guldet. I var sin debattartikel i höstas påtalade Veli-Pekka Lehtonen (HS) och Hynek Pallas (DN), oberoende av varandra, att många av de filmer som i december prisbelönades av Europeiska filmakademin aldrig hade visats i Finland, respektive Sverige. Om det här gäller för den bästa europeiska filmen; hur ser det då ut med ”världsfilmen”? Letar man inte själv upp t.ex. DVD:na med Asghar Farhadis tidigare verk, före prisbelönta Jodaeiye Nader az Simin (2011) och Le Passé (Det förflutna, 2013), så är risken stor att man inte får se dem. 

Pojkkören och dess herde: Robin Renucci som den bara alltför kärleksfulla pastorn i Le silence des Églises (2013)

Ännu ett exempel. Såg häromkvällen TV-filmen Le silence des Églises (regi Edwin Baily, 2013) på TV5Monde. Visserligen skildrade danska Kunsten at græde i kor (2006) pedofili i en familjekontext, med lika rik psykologi, men hittills har jag inte sett någon film tackla de prästerliga övergreppen så att man som i ”Kyrkornas tystnad” (talande namn) börjar förstå varför så ytterst få av offren senare kommer ut. I mitt huvud korsklipptes filmen med de färska tidningsrubrikerna om den finlandssvenska metodistpastorn; också han lär ha varit mycket populär, precis som prästen i filmen.

Det finns en hel del att upptäcka därute. Utanför ostkupan.

Trygve Söderling