Kön två

Simone de Beauvoir:
Det andra könet

Nu när alla kallar sej feminister och också rakhyvlarna har fördelats någorlunda jämnt mellan kvinnor och män, finns det väl ingen orsak att läsa Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949? Så klart har boken sin givna plats bredvid Marx Kapitalet, Freuds Drömtydning och Rachel Carsons Tyst vår, men att en bok har förändrat världen gör den inte automatiskt viktig för just mig.

Det andra könet heter egentligen ”Kön nummer två”, titeln är alltså Le deuxiéme, inte L' autre sexe. Jean-PauI Sartre hittade på titeln och Beauvoir nappade på anspelningen på ”tredje världen”, ett begrepp som också det då var nytt och fräckt. Och kanske är Kön två idag allra intressantast för tredje världens kvinnor, trots att den bara sällan handlar så direkt om dem som i det här självupplevda stycket:

Jag minns en underjordisk grotta i en by i Tunisien där fyra kvinnor satt hopkrupna. Den gamla enögda hustrun, tandlös, med ett fasansfullt härjat ansikte, satt mitt i den stickande röken och kokade klimp på en liten koleld. Två något yngre men nästan lika vanställda hustrur vaggade var sitt barn, en av dem ammade. Vid en vävstol satt en ung skönhet, underbart utstyrd i siden, guld och silver, och knöt ulltrådar. När jag lämnade denna mörka håla — ett immanensens, livmoderns och gravens kungarike — mötte jag den vitklädde mannen i gången som ledde mot ljuset, en skimrande ren, leende solgestalt. Han kom tillbaka från marknaden där han hade pratat med andra män om händelser i världen. […] För de skrynkliga gamla kvinnorna, och för den unga hustrun, ödesbestämd till samma hastiga förfall, fanns inget annat universum än den rökiga grottan, som de endast lämnade om natten, tysta och beslöjade.

Men varför läsa Det andra könet här och idag, om nu inte av nåtsorts mycket speciellt historiskt intresse för europeiskt elände och okunnighet i början av 1900-talet, före sexupplysning, preventivmedel, rösträtt, utbildning, daghem, strumpbyxor, diskmaskiner och kvinnliga presidenter? Förstås kunde man exploatera delar av boken för självberöm över hur mycket som trots allt har gått framåt sen Kön två publicerades, delvis just tack vare att den här boken skrevs.

Man kan tänka sig nyfikenhet som motiv — den svenska utgåva vi haft sen 70-talet är nämligen bara hälften av originaltexten. För några år sedan utkom äntligen en komplett översättning, med såna "nya" kapitel som "Den lesbiska kvinnan" och en litterär analys av kvinnobilden hos fem manliga författare, från D. H. Lawrence till André Breton — en alldeles briljant och ironisk essä förresten, en av bokens mest levande.

Men den bästa orsaken att läsa Kön två är nog ändå det motstånd som boken har väckt och fortfarande väcker. Jag tänker då inte så mycket på protesterna från alla konservativa män, representerade av påven som omedelbart placerade boken på sin svarta lista, katolska kyrkans index. Männens invändningar är ointressanta, viktigare är den kritik som Beauvoir fick och får av kvinnor, inklusive feminister, inte minst franska feminister.

Kritiken är inte helt galen. Oftast handlar den om att Beauvoirs bild av reproduktionen, moderskap, hemarbete, amning, matlagning, städning, är på tok för pessimistisk och mörk. Kvinnan som Beauvoir beskriver är fångad i en evig ond cirkel av småttigheter, medan däremot allt i mannens liv och uppfostran riktar in honom på att utvecklas, skapa, spränga gränser och förändra världen.

Till det där kan jag som man vittna att de flesta mäns liv nog är precis samma småttiga rundgång, inte alls den fantastiska transcendens som Beauvoir kan få det att låta. Så kiva har vi det faktiskt inte.

Men det är en bisak. Säkert kunde Beauvoir i princip ha skrivit 900 sidor om hur trevligt det kan vara att föda barn och frysa in skinka. Men den boken har vi redan, och just därför skriver Beauvoir inte den. Däremot är hon intresserad av förtryck, prostitution, psykoser, risig sex, illegala aborter och en rad andra tabu-ämnen, ännu mera tabubelagda år 1949. Idag finns ju åtminstone flicktidningarnas frågespalter om man vill veta vad det är för fel.

Kritiker av Kön två säger att Simone de Beauvoir grälar på offret, på kvinnan. De missar, skulle hon försvara sig, poängen att just eftersom också kvinnan är en mänsklig varelse är hon aldrig enbart offer, utan också medskyldig. Ett motto för boken kommer från Sartre: "till hälften offer, till hälften medbrottsling, som alla".

Jag kan förstå att Beauvoirs kvinnobild känns oroande, orättvis. Men för att kunna ta ett första steg måste man sätta kroppen ur balans, man måste välja sida. Simone väljer den sida man idag kallar likhetsfeminism och universalism och det tycker jag personligen att hon gör rätt i. Hon avvisar kraftfullt tanken att kvinnor och män skulle vara oerhört olika varandra bara för att det kan se så ut, hon slänger i papperskorgen hela den kvinnomystik som både machomän, romantiker och särartsfeminister odlar, var och en på sitt sätt.

Simone de Beauvoir är 40 år när hon gjuter sin tegelsten, hon forskar, öser ur statistik, antropologi, sociologi, historia, psykiatri, hon satsar hela sin bildning och beläsenhet, sin filosofiska skolning och ett glasklart logiskt tänkande. Just filosofin märker jag att jag tidigare har slarvat med när jag har läst delar av boken. Idag, med hjälp av filosoferna Eva Lundgren-Gothlin, Toril Moi och nu senast Nancy Bauer, ser jag att det är Beauvoirs dialog med Hegel, Marx, Heidegger, Sartre och Merleau-Ponty som ger boken ett lyft, som skiljer den från nån tänkbar statlig utredning om kvinnans villkor.

Kön två har en drajv, en vilja, som på ett mycket friskt sätt känns omodern i våra postmoderna tider. Det är viktigt att inte alltid vara modern. Varför skulle en feminist intressera sej för Hegel? frågar sig nån kanske, ja, varför ska man överhuvudtaget intressera sig för nåt annan än sig själv.

Över Det andra könet svävar en fräsch upptäckarglädje: hon hittar ett ämne som på en gång ligger oerhört nära till hands — alla hör vi till nåndera av de två "kasterna" (som Beauvoir kallar dem), kvinnor och män — och ändå hade ingen dittills skrivit verkligt systematiskt och djupt om ämnet. Här öppnar sig alltså plötsligt ett enormt landskap — jungfruligt, som man säger. Beauvoir använder sig ofta av skönlitteratur och boken liknar ibland en roman, ändå får hon kritik för att hon är så rationell, så systematisk, hon anklagas t.o.m. för att tänka som en man.

Det där sista är nog att idealisera mannen en smula, inte minst i Det andra könet ser man att när det har gällt att tänka om kön har det varit ganska jämnt skägg genom historien, det är svårt att säga om kvinnor eller män har varit mera förvirrade.

Frågan i Det andra könet är varför ett av könen blev nummer två, hur andraplaceringen upprätthålls och hur rangordningen kan avskaffas. Svaret baseras på ekonomi och historia, nuet utforskas med en detaljrikedom som gör att boken blir en klassisk studie i subtila maktmekanismer, hur de underordnades habitus skapas, hur de görs medskyldiga till sin underordning. Boken kunde handla om kaster, raser eller klasser, nu handlar den om Kön två och därmed också om Kön Ett. Jag läser Det andra könet för att den handlar om mej.

(Radio Vega 2003, Nya Argus 2007)

Trygve Söderling