Farhadi!

Att se hans tidiga filmer är att se en stjärna växa.

Åtta unga vuxna i ett strandhus som de hyrt för ett veckoslut. Det är gamla kompisar i gränslandet mellan studietidens lekfullhet och ett mera stadgat vuxenliv; med på beachen finns också några barn. Stämningen är uppsluppen, solen lyser, havet är vackert. Sen vänder filmen plötsligt: en av kvinnorna, Eli, har försvunnit spårlöst. Har hon rymt? Kanske drunknat?

Flyga drake: Taraneh Alidoosti i titelrollen i Asghar Farhadis "Darbareye Elly" (2009), som vann en silverbjörn i Berlin. Filmen finns tillgänglig på DVD med engelsk text. Till finländska biodukar nådde först Farhadis följande film, "Nader och Simin", tack vare sin Oscar-statyett.

I upprördhetens timmar, under press, när man borde handla snabbt och klokt, kommer plötsligt olösta konflikter fram i vänkretsen. Och eftersom detta är Iran (och inte t.ex. Michelangelo Antonionis liknande upplägg i L’Avventura) blir särskilt en fråga absurt olöslig: hur förklara för polisen att Eli som ensam ogift kvinna har tillbringat natten här med de andra? Vad säga åt hennes pojkvän? Valet tycks stå mellan katastrof eller vanära.

Filmen, Darbareye Elly (2009), präglas av samma upprörda, hetsiga och komplexa dialog som Jodaeiye Nader az Simin (2011), Farhadis följande film, som slog ner som en bomb på västvärldens dukar. Medan jag såg Nader och Simin tänkte jag mycket på Ingmar Bergman – den nerviga samkörningen av utlevelse och precision kändes som en återfödd ”Scener ur ett äktenskap”. Eller snarare: Scener ur två skilsmässor, modell Iran.

Golshifteh Farahani som Ellys väninna Sepideh i "Darbareye Elly"

Så kom då, i fjol, Le passé (Det förflutna) och visade att ”Nader” varit långt ifrån ett tillfälligt lyckokast. Det var bara att konstatera att världen har fått en ny, ljusstark auteur. Att Asghar Farhadi redan med dessa två filmer kan ta plats bland de allra största.

I likhet med Bergman lyser Farhadi med briljant personregi, dramaturgi, dialog. Här samtalar mänskorna ständigt, intensivt, kaotiskt, och liksom hos Bergman är det slirigheten – sanning eller lögn? – som gör samtalen så akut berörande. Lagren av undertexter är lika många som antalet madrasser mellan prinsessan och ärten i sagan. Konsekvenserna lika avgörande. 

Men det är som om Farhadi skulle lägga in ytterligare en växel, jämfört med Bergman – eller med Éric Rohmer, en annan intrikat relationsdeckare. Hos Farhadi är ytterligare några bollar i luften, dramat ännu mera mångbottnat; Rashomon på fast forward. Samtidigt som miljöerna är slitnare och, inte minst: det finns barn. I alla hans filmer spelar de starka roller – både som vittnen och som gestalter i egen rätt.

När jag insåg att Le passé redan är Farhadis sjätte långfilm blev jag nyfiken på vad han gjorde före den femte, Nader och Simin. Två tidigare rullar är tillgängliga som engelsktextad DVD: Chaharshanbe-soori (Fireworks Wednesday, 2006) och den ovan beskrivna Darbareye Elly (About Elly, 2009). Att se dem i rad är att se en stjärna växa.

Nyförlovade Roohi (Taraneh Alidoosti) får storögd insyn i andras äktenskapliga intriger i "Chaharshanbe-soori" (”Fyrverkeri-onsdag”, 2006)

Den äldre, ”Fyrverkeri-onsdag” (titeln syftar på det iranska nyåret), har beröringspunkter med både ”Nader” och ”Det förflutna”. Unga Rouhi har tagit ett påhugg som städerska men finner sig ha vandrat rakt in i ett krisande äktenskap. Motvilligt försöker hon styra mellan de grälande makarna, som drar in henne i sina intriger; försöker gissa vem som ljuger, och ska hon ta ställning för någondera parten? Det subtila spelet med detaljer, som ett förlupet ord eller en parfymdoft på fel ställe, är lika mångbottnat som i de senare filmerna. Och det ligger en djup ironi inbyggd i att Rouhi, som snart ska gifta sig, så brutalt tvingas närläsa dessa sanningar om äktenskapets möjliga fallgropar. 

Ändå är replikväven, texturen litet enklare än i de tre följande filmerna. Som åskådare har jag inte samma känsla att ha blivit intensivt, imponerande manglad. Bara: en bra film, helt enkelt.

Antagligen var det Oscar-statyetten för bästa ”utländska” film som förde upp Nader och Simin på våra biodukar. En silverbjörn i Berlin, två år tidigare, räckte inte till för att ta Darbareye Elly över vår protektionistiskt kommersiella importtröskel. Som vår lokala filmkultur fungerar får fansen i stället lov att, som kräftan, arbeta sig bakåt genom produktionen. Jag hoppas ännu en dag kunna se de verk från 2003 och 2004 som på engelska kallas Dancing in the Dust och Beautiful City.¹⁾

En smula tålamod kan man väl ha när man fått syn på ett geni. Asghar Farhadi, eller Farfars Asgam, som jag också kallar honom.

Trygve Söderling

Publicerad som "Impuls" i Hufvudstadsbladet 22.4.2014

¹⁾ Tillägg 2022: senare har jag också sett Asghar Farhadis två första långfilmer. Debuten Raghs dar ghobar ("Dancing in the Dust, 2003) är en inte oäven ökenthriller, men det räcker för mig långt in i filmen att (om alls) få kläm på genren. (Underlättas inte av att jag såg den med usel engelsk maskintextning). I centrum den naiva skrikhalsen Nazar – en iransk Uuno Turhapuro – som kontras mot en väderbiten fåordig ormjägare som ser ut som en blandning av Anthony Quinn och Richard Wolff. Turhapuro-Nazar är komedi, men Farhadi kastar också in skräckismoment och moralisk saga. Man kan konstatera att somliga författare debuterar med sin bästa bok – Farhadi däremot hittade först följande år sin styrka, och det i ett helt annat register.

Som sagt, inget här pekar framåt mot de ytterst komplexa relationsstudier Farhadi nästa år inledde med Shahr-e ziba ("Beautiful City", 2004), som visar hans förmåga att berätta starkt och gripa – bara storyn är enklare än i Nader och Simin och Le Passé. I centrum står den iranska lagen att t.ex. en mördads anhöriga kan påverka straffet, men måste betala(!) ifall de är för benådning. Två starka huvudpersoner, som förstås också dras till varann romantiskt under kampen för en tredjes (enas kompis, andras brors) liv. Kvinnan är Taraneh Alidoosti, här liksom i många andra Farhadi-filmer, inklusive Forushande ("The Salesman"). ”Den vackra staden" tycks vara ett ironiskt namn på fängelset.