Bland granatäpplen
och myrra

Ett ljus i gråheten är den svenska regeringens beslut att erkänna staten Palestina. Det ökar trycket på andra västeuropeiska länder att rycka upp sig och åtminstone mentalt rulla tillbaka någon millimeter från FN:s djupt orättvisa delningsplan för Palestina från 1947, som i praktiken gav klartecken till den etniska fördrivningen av 700 000 mänskor – hälften av områdets arabiska befolkning – och Israels framväxande kontroll, inklusive över de till namnet självstyrda palestinska indianreservaten.

Ordet ”fredsprocessen” fladdrar ibland hjälplöst i vinden, som för att dra blicken från att det som pågår är en ”krigsprocess”. Växelvis kall eller het. Eller vad ska man kalla ett modernt utopiskt koloniseringsprojekt med etnisk-religiösa förtecken, stött av USA och indirekt startat av Tyskland? Så vitt jag vet är Israel tills vidare den enda amerikanska delstat som deltar i schlagertävlingen European Song Contest.

Jag har genom åren intresserat mig för hur den arabisk-judiska konflikten skildras i spelfilmer som på olika vägar nått mig, och fäst mig vid att två av de bästa och mest kända krigsskildringarna ur israelisk synvinkel, Vals Im Bashir (Ari Folman, 2008) och Lebanon (Samuel Maoz 2009) – bägge om Libanonkriget 1982 – faktiskt känns mycket kritiska. I bägge skickas unga killar ut för att med överlägsen eldstyrka krossa ’fienden’, litet hur det hampar sig. I Lebanon ses världen genom det smala siktet inifrån en stridsvagn, samtidigt klaustrofobiskt och symboliskt. Tecknade Bashir slutar chockerande i dokumentärfilm av offren för massakern på palestinska flyktingar i lägren Sabra och Shatila, utförd av kristna falangister under israeliskt beskydd.

1980-talet är kanske tillräckligt länge sen för att en semi-objektiv blick ska vara möjlig (riktig objektivitet skulle förutsätta att bägge sidor fick tala, som hos Tolstoj). Också 1970-talets kibbutzliv granskades utan idealisering i Adama Meshuga’at (Dror Shaul 2006) – på sitt sätt en israelisk Tillsammans, fast bistrare än Lukas Moodysons roliga svenska kollektivskildring.

Riktigt brännande ämnen, som inledningsskedet för den ovannämnda etniska rensningen, ”Al-Nakba” skymtar sällan på filmduken. Sverige kunde här ha ett naturligt upplägg, deras FN-medlare Folke Bernadotte (känd för bland annat de ”vita bussarna” som räddade judar undan nazisterna) mördades ju 1948 av en av de judiska terrorgrupperna för att han förespråkade en tvåstatslösning. De skyldiga straffades aldrig för attentatet som hade godkänts i förväg av bland andra Jitzhak Shamir, senare israelisk statsminister.

Erin från England (Claire Foy) konfronteras med konfliktens realiteter i "The Promise"

Yle Teema gav i april TV-serien The Promise (Peter Kosminsky, 2010-11, 4 delar) som dubbelexponerar 1940- och 2000-talets Palestina/Israel-konflikt genom en naiv brittisk turistflickas ögon. Trots en del brister, tagna ur populärunderhållningens verktygslåda, är det en viktig storproduktion; framför allt exponeras här fylligare just den förträngda pre-1948-historien där både araberna och den i princip neutrala brittiska militären attackeras av det blivande Israels paramilitära styrkor. Parallellen mellan judiska terrorbombningar i filmens ”då” och palestinska i dess ”nu” är slående, och i sista avsnittet rör vi oss i Gaza medan husen sprängs i luften, raderas ut av israelisk militär – ett Apocalypse Now-motiv som ännu väntar på sin Francis Ford Coppola.

Soraya från USA (Suheir Hammad) konfronteras med konfliktens verkligheter i "Milh hadha al-bahr" ("Salt of this Sea")

Ett liknande, fast mindre ”krigsfilms”-aktigt upplägg har vi i Annemarie Jacirs Milh hadha al-bahr (engelsk titel ”Salt of this Sea”, 2008). Också här ser vi konflikten genom ögonen på en ’turist’, en ung amerikansk kvinna som reser till Israel och Palestina i ett försök att göra anspråk på sina palestinska föräldrars bankkonto och hus i Jaffa, som de förlorade 1948. Manuset tar en mindre sannolik sväng i slutet (ett romantiskt bankrån), men Suheir Hammad i rollen övertygar med en ovanlig, allvarlig karisma.

Uppvuxen i arabiskt barnhem i Jerusalem. Freida Pinto i "Miral"

Julian Schnabels Miral (2010) spänner, liksom The Promise, över ett långt tidsspann: en palestinsk föräldralös flickas uppväxt på ett arabiskt barnhem i Jerusalem och, småningom, hennes upptäckter av konflikten utanför väggarna. I filmens början ges en antydan om massakern i Deir Yassin 1948 (där paramilitära judiska styrkor dödade en sjättedel av den lilla byns palestinska civila, bland dem hennes föräldrar), ett led i den stora fördrivningsoperationen. Historien bygger på den israelisk-italienska journalisten Rula Jebreals självbiografiska roman från 2003, och även om filmen har liknande brister som The Promise (framför allt rätt platt personskildring), ger också den viktiga pusselbitar.

Said och Khaled (Kais Nashef, Ali Suliman) förbereder sig i "Paradise Now"

Självmordsbombarna var under en tid den internationellt synligaste formen av palestinskt motstånd, och den ena av de två konstnärligt mest intelligenta filmerna på min lista kryper under huden på ett par av de här mestadels unga, mestadels männen: Hany Abu-Assads Paradise Now från 2005. Vardagliga scener från en bilverkstad, två killar som gradvis involveras i Rörelsen, lite taffliga videoinspelningar med budskap till familjen inför martyrdöden. Och ständigt allt spändare nerver på vägen mot det öppna slutet. En film som inte erbjuder någon enkel utväg, jag kan förkasta deras projekt, men inte gestalterna själva – litet som i Lars von Triers filmer blir de psykologiskt alltför trovärdiga för att bara kunna avfärdas.

På Västbanken i ett vardagligare tonfall. "Eid milad Laila" ("Lailas födelsedag")

I en annan ända av spektret har vi filmer som rör sig nära den palestinska vardagen, ibland i det komiska registret, som Eid milad Laila (Rashid Masharawi, 2008). En dag i en gruffig taxichaufförs liv i Ramallah på Västbanken: det gäller bland annat att fixa kaka och present åt dottern och att på det palestinska justitieministeriets kontor försöka utverka tillstånd att utöva sitt yrke som domare. Bara ibland avbryter tjutet från israeliska jaktplan konversationen. Den allmänna stämningen är en blandning av mysfilm och gogolsk satir.

Möte genom galler. Karam (Yasmine Al Massri) och Zaid (Ashraf Farah) i "Al-mor-wa-al-rumman" ("Granatäpplen och myrra")

I Najwa Najjars Al-mor wa al rumman (”Granatäpplen och myrra”, 2008) är den mörka fonden mera påträngande: den palestinska familjen som får sin olivodling beslagtagen under nattens timmar, den nygifte maken som slängs i fängelse för att han protesterat och hans unga fru som går på danslektioner och känner sig dragen till läraren, samtidigt som hon kämpar med den juridiska pappersexcersisen. Ingen stor film, men trovärdig i detaljer och med den internationellt kända skådisen Hiam Abbass i en pregnant biroll. Till skillnad från övriga filmer här, som jag sett på bio eller i TV, köpte jag Granatäpplena i Folkets Bios svenska dvd-utgåva.

Ur "Yadon ilaheyya" (”Gudomligt ingripande”)

Till sist en joker i leken. Elia Suleimans Yadon ilaheyya (”Gudomligt ingripande”, 2002) blandar absurd vardag med absurdistiska fantasterier. Återkommande är scenerna vid den hårdbevakade gränsstationen mellan ”rätt” och ”fel” sida och de nattliga mötena mellan en man från Nasaret och en kvinna från Ramallah, i en bil strax intill gränsen.

Väntan, väntan, lågmälda samtal. Men alla som sett filmen minns den visionära scenen när en hop röda ballonger med Arafats ansikte på sakta svävar över gränsen. Och en annan ikonisk sekvens lånar och omfunktionerar kung fu- och ninjafilmernas estetik: den palestinska hjältinnan lösgör sig från sin bild på en måltavla som israelisk militär övar prickskytte på, fångar kulorna i luften, låter dem cirkla kring sitt huvud (en ny version av Frihetsgudinnan i New York) och skickar dem sen tillbaka dit de kom ifrån.

Filmen fick juryns pris i Cannes 2002.

Ett axplock alltså av filmer; säkert rätt slumpmässigt, det finns många fler men dem har jag inte sett. Ändå en stor bredd i uttrycksmedel, från ”krigsfilm”, psykodrama och melodram till sorgsen komedi och sofistikerad absurdism.

Framtiden kommer att bjuda på flera och kanske djupare skildringar av en av världens mest symboliska och ojämna konflikter, det är jag säker på.

Trygve Söderling